Mer krock än kultur på Nya Studion

I samarbete med den tanzanianska teatern Parapanda spelar Göteborgs Stadsteater just nu det antika grekiska dramat Antigone på Nya Studion. Vad har en 2500 år gammal pjäs med vår samtid att göra? Det skulle bli spännande att se vad kvällens föreställning kunde ge för svar på den frågan.

Om man som undertecknad inte är särskilt bevandrad inom den grekiska mytologin kan det vara skönt att få en synopsis till historien om Antigone, som vi också fick av skådespelaren Johan Carlberg.

Historien om Antigone
Kung Oidipus är i alla fall någon som de flesta känner till, ni vet han som dödade sin far och gifte sig med sin mor. Det visar sig att Antigone var en av Oidipus och modern Iokastes två döttrar, i en skara av fyra barn. När så sanningen om Oidipus och Iokaste uppdagas hänger sig modern i förtvivlan. Oidipus själv sticker ut sina ögon. Hans båda söner, Eteokles och Polyneikes, skäms över sin fars brott och stänger in honom i palatset. Där uttalar Oidipus en förbannelse över sönerna, att de ska hata varandra för all framtid. När sönerna senare tar över tronen kommer de överens om att de ska regera vartannat år. Eteokles håller emellertid inte överenskommelsen och beslutar att landsförvisa Polyneikes. Polyneikes inleder då ett krig mot Eteokles i vilket båda bröderna omkommer. Och det är här som historien på scenen tar sin början…

Iokastes bror Kreon, som tagit över tronen efter bröderna, tycker att Polyneikes är en landsförrädare som inte bör få en värdig begravning. Antigone vill dock inte behandla sina bröder olika och en natt försvinner hon ut för att i hemlighet begrava Polyneikes. När Kreon nästa dag upptäcker brottet befaller han att kroppen ska grävas upp och hoppas på att den som begravde Polyneikes ska visa sig på nytt. Mycket riktigt dyker Antigone upp även följande natt och grips då av Kreon.

Antigone förnekar inte sitt brott. Tvärtom är hon så pass djärv att hon vågar ifrågasätta Kreons beslut. Kreon dömer henne då till döden och beslutar att hon ska begravas levande i en grotta. Men när den blinde siaren Theiresias, samme man som en gång förutspådde Oidipus öde, får nys om Antigones dödsdom, försöker han övertala Kreon att tänka om. Enligt Theiresias kommer Kreon att få betala ett högt pris om han trotsar gudarna och fullföljer sitt beslut. Han ska då förlora sin son Haimon, Antigones trolovade, och bli föraktad av hela Grekland. Kreon blir livrädd och bestämmer sig för att försöka rätta till sina misstag, men högre makter har redan börjat verka och Kreon kommer att få ångra sina handlingar djupt.


GP:s teaterkritiker Tomas Forser frågade sig hur det egentligen står till med kunskaperna om grekisk mytologi i Göteborg 2011. Jag frågar mig detsamma och jag lär inte vara ensam om att ha ganska bristfälliga kunskaper i ämnet. Johan Carlbergs lilla prolog räcker inte särskilt långt.

En annan aspekt är ju att mer än hälften av ensemblen är från Tanzania och talar swahili. Då kräver den svenska delen av publiken självklart en översättning. Det har regissören löst genom att visa textremsor på fondväggen, både på svenska och på swahili. Detta gör att man hela tiden måste förflytta fokus mellan väggen och skådespelet vilket inte direkt underlättar koncentrationen. Kombinerat med det tidsenligt högtravande språket i texterna och att skådespelarna stundtals byter roller med varandra, ställer detta till det för mig. Jag känner mig snart förlorad i historien och var inför recensionen tvungen att läsa på om dramat.

Att Stadsteatern väljer att samarbeta internationellt, och då med ett afrikanskt land, är en intressant händelse. Ett projekt där två vitt skilda kulturer ska försöka sig på konststycket att visa fler likheter än olikheter är som upplagt för motsättningar och diskussioner. För det är ju det som kultur borde handla om; att bygga broar som minskar avståndet till det främmande. Det är en process som kräver mycket av alla inblandade, både av publik och av upphovsmän. Därför är metoden för hur man förmedlar frågeställningar av den här arten oerhört viktig. Minst lika viktig som själva diskussionen i sig. För det är väl ett kulturellt möte det här samarbetet är menat att vara?

Jag antar också att det är mest intressant för den svenska delen av publiken att ta del av den afrikanska kultur- och teatertraditionen. Och då problem med diktatur, hederskultur och patriarkat är mer aktuella i många av de afrikanska länderna än vad den är för oss svenskar, tycker jag att föreställningen borde vara mer baserad på tanzanianernas villkor. För vem kan bäst berätta om problemen om inte de som själva är utsatta för dem?

Något som däremot fungerar alldeles utmärkt är de musikaliska nummer som ibland blommar ut på scenen. Vi bjuds på härligt rytmisk och färgstark afrikansk livemusik där både skådespelare och musiker, svart som vit, stämmer in i sång och dans. Hela scenen sprudlar av liv och glädje och plötsligt är det fest istället för tragedi. En härlig syn och det är här som jag på riktigt upplever ett möte mellan kulturerna. Plötsligt talar de samma språk. Detta är också ett bevis på vilken enorm känslomässig kraft som musik har, nog mer än vad ett talat språk någonsin kan ha. Skådespelarna har även förstärkt konturerna i sina ansiktens med ett kritstreck. De vita skådisarna med svart streck och vice versa. Detta kanske för att ytterligare symbolisera att det yttre bara är ett skal och att vi alla i grund och botten är lika.

Men varje gång som vi abrupt slungas tillbaka in i historien efter ett musikstycke blir det tydligt hur intensiteten och det universella språket försvinner. Istället pratar man förbi varandra. Med tanke på att skådespelarna bokstavligen talar olika språk så kanske det är helt logiskt, men i vilket fall ska det inte hända. Jag får lite samma känsla som jag redogör för i min recension av pjäsen Skänk mig snarast sonsöner. Ett spektakel som brottades med alldeles för många scenelement samtidigt och mest gav ett spretigt resultat.

Apropå den pjäsen så ser jag för tredje gången i höst hur Stadsteatern slänger sig med det teatertekniska greppet ”fjärde väggen”, då Johan Carlberg tidigt tappar bort sig i sin inledningsmonolog. Även Fredrik Evers ”gör en fyra” och får ett samtal från sin ”mamma” innan föreställningen ska börja. Även om jag inte förstår vad det har med pjäsen att göra blir jag inte lika provocerad som av den förra pjäsen. Där haglade det av ”konstpauser” hela föreställningen igenom och det blev extremt tröttsamt. Här får det mest en avslappnad och komisk effekt.

Som vanligt är det en ensemble med idel duktiga skådespelare som vi får se agera på Nya Studion denna afton. Johan Carlberg hör till de mer inspirerade med sitt upprymda och intensiva spel. Nina Zanjani kan jag inte längre tänka på utan att samtidigt ta med hennes fantastiska rollporträtt som ung psykotisk kvinna i pjäsen Klaras Resa. Zanjani är aldrig dålig, detta är dock ingen paradroll för henne. Fredrik Evers känns emellertid inte lika taggad. Tvärtom är han en av dem som gör problemet med kombinationen av språk extra påtaglig. Samtidigt kan man inte klandra honom alltför hårt. Han har ett gäng karismatiska, afrikanska motspelare som på det hela taget överglänser sina svenska kollegor. Och det är ännu ett skäl till varför detta är deras pjäs och borde ha varit det ännu mer.

Så för att summera kvällen är det musiken som är föreställningens stora behållning. För att summera hela scenhösten på Göteborgs Stadsteater så här långt är jag inte särskilt imponerad. Var är pjäserna som kan säga oss något väsentligt om vår samtid? Var är ambitionerna som på ett medvetet sätt vågar dyka ner i de allra mörkaste vrår efter svar? Jag väntar fortfarande.

Text: Andreas Hallén

Det här inlägget postades i Kultur, Recensioner & reflektioner, Scenkonst och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera