Den maktlöse medmänniskan

Närstående till deprimerade personer kan ofta uppleva en viss otillräcklighet när de ställs inför sin familjemedlems eller väns situation. I människans natur ligger att bry sig om varandra för att gruppen ska överleva. Och då vill man se till så att alla medlemmar har det bra för gruppens skull. Vi vill inte hamna i samma situation själva, och försöker motverka de negativa influenserna. Empati och fantasi hör härmed ihop, då vi helt enkelt kan känna med personen och vill få denne att rycka upp sig, eftersom det är jobbigt och känslomässigt påverkande med någon som är nere. Samarbete i en grupp är viktigt och därför är empati, förmågan som gör att vi förstår varandra, oerhört viktig för oss.

Det som inte bör göras med två parters situationer är att jämställa dem. En persons känslor kan vara svåra att tolka för andra, särskilt när mindre uppenbara och bakomliggande anledningar finns. Det är inte alltid lätt att upprätthålla en balans mellan sig själv och den andre. Om man vill hjälpa får man aldrig låta sig dras ner för mycket, men man kan samtidigt inte bry sig för lite. Frustration är dock en av sakerna man kan uppleva när man försöker vara uppmuntrande, för det är inte alltid man får den respons man önskar ifrån någon som tycker att livet är grått. Ens försök kan kännas fruktlösa och resultaten kan vara svåra att se när motparten har svårt att uppvisa glädje.

Ge dock inte upp, alla behöver känna sig uppskattade och det värsta tänkbara är att vända någon ryggen när de behöver omtanke. Stödgrupper som riktar sig både till deprimerade och anhöriga är ett bra förslag för att pusha någon som mår dåligt att orka gå dit. Sällskap gör skillnad!

Handlingar kan ofta vara lika värmande som ord, som ibland tyvärr studsar mot en mur som den deppige byggt upp runt sig. Påverkas man lätt utav gråt och tungsinthet, kan man kanske visa att man bryr sig på något annat sätt; genom skicka ett trevligt kort på namnsdagen, som förslag på något litet. Man får känna efter vad som är passande, så det inte blir alltför påtvingat. Du kan känna dig maktlös, men du kan förmodligen påverka en annan människas mående mer än vad du tror.

Ett starkt minne jag har är när jag och några andra försökte trösta min bästa vän när hon var helt förkrossad. Våra försäkranden om att det skulle bli bättre kändes nog avlägsna för henne. Själv visste jag inte om det egentligen skulle bli bättre för henne, men jag var tvungen att säga det – som en plikt som kom med vänskapen. Jag ville verkligen hoppas för hennes skull. Det fanns inget mer jag kunde göra än att bara stå där och känna mig dum, men kanske är det vad som behövs ibland; att bara vara där för dem som behöver det. Trots att det kändes som jag försökte tömma en sjö med en tesked, så kändes det viktigt att fortsätta stötta henne.

Ibland kom en hel del andra saker emellan, och då kunde jag ta en paus så jag orkade fortsätta vid ett senare tillfälle. Energin kan lätt sugas ur en om man ständigt är till hjälp, speciellt om man är det för flera personer samtidigt. Jag tror inte att det är över för min del i dagsläget, men jag känner att jag vill vara där för henne i vått och torrt, för att jag bryr mig, inte bara för att det är en plikt som tillkommer att vara en vän. Insatsen jag har gjort känner jag mig nöjd med, och det är skönt att veta att man inte är ensam, för det finns andra som hjälper till att stötta en deppad. Det är obetalbart när man väl får ett skratt eller ett äkta leende, ett gensvar värt mer än guld och juveler för mig.

Jag har sällan haft så kul som jag har haft med henne och jag vill tillföra sanning i uttrycket ”delad glädje är dubbel glädje”. Vissa kamper är värda sitt pris, oavsett vad de kostar.

Text: Emanuel Goytia Svensson

Det här inlägget postades i Artiklar, Depression, Psykisk hälsa och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera