Mexico City – Ett nytt liv på 10 dagar, del 2

Här följer den andra och fristående delen av Daniels berättelse om sin resa till Mexico City; om hur nya upplevelser kan bidra till en förändring av ens livssituation. Men det är även en historia som innehåller skorpioner, bergochdalbanor samt en och annan trevlig mexikan.

Efter månader av trötthet och med en ständig ångest gnagande i kroppen, insåg jag att något måste ske. Om jag fortsatte att förhålla mig död inför en levande omgivning, skulle jag förmodligen bli kvar i det sinnestillståndet. Det hade varit en jobbig vinter, med en kyla som spridit sig innanför huden och in i mitt psyke till den grad att det var nästintill outhärdligt.

Jag hade haft kontinuerlig kontakt med min mor under ett halvårs tid och hade lugnat hennes oro över mitt depressiva tillstånd. Tillsammans med henne försökt komma fram till hur mitt tillstånd skulle kunna förändras. Jag hade kontakt med både psykolog och läkare, och fick medicin som mildrade min tillfälliga sjukdom utskriven. Men det räckte inte, jag stod still, utan mening eller mål i livet. Många förslag diskuterades, men ingenting verkade göra situationen bättre. Men vid halv fem en morgon, efter långvarig sömnbrist, oförmögen att få i mig annat än frukt, nötter och vatten, fick jag plötsligt en idé. Jag skulle packa mina väskor och fly bort från Göteborg en period.

Till en början kändes idén orealistisk och närmast befängd, med tanke på mitt nästan vegetativa tillstånd. Det skulle inte vara en resa till någon närkommun, inte heller tillsammans med vänner eller anhöriga. Resan skulle fungera som ett uppvaknande, en rensning av hjärnan och ett djärvt kliv ut i det okända.

Då min mor ringde nästkommande dag föreslog jag lite i förbifarten möjligheten att resa till Mexiko. Jag hade trots allt några bekanta i Mexiko City och det var en plats som var belägen på andra sidan Atlanten, långt från Göteborg. Men hur skulle jag kunna resa till Mexiko under en period då jag var sjukskriven och utan möjlighet att på egen hand bekosta det hela? Min mor var dock något på spåren. Hon förstod syftet med resan och kände till slut, liksom min far, att deras stöd till mig för en resa skulle kunna leda till en förändring. Men skulle jag få godkännande ifrån socialförvaltningen, psykologen och min läkare? Fanns det en risk att jag skulle återvända i sämre skick än då jag reste? Det hela kom framförallt att handla om en försäkran om att jag skulle bli omhändertagen när jag väl anlände. Så en långvarig korrespondens uppstod mellan mig och mina mexikanska vänner. Från första början var de helt och hållet positiva. Jag skulle få bo kostnadsfritt hos min vän Alma och få tillgång till kök och möjligheten att förflytta mig i staden.

I början av maj 2011 satte jag mig ensam på ett plan. Jag hade enbart packat det absolut nödvändigaste och hade ingen aning om vad som skulle hända de nästföljande tio dagarna.

Dagen jag anlände bestod av vila och samtal med mina vänner. Andra dagen inleddes med att ett gäng från Alma och Valerias bekantskapskrets drog med mig till en nöjespark vid namn Six Flags. Redan då gick det upp för mig hur oförutsägbar denna resa skulle bli. Innan fanns inte tanken att jag plötsligt skulle åka bergochdalbanor tillsammans med skrikande mexikaner. Det var upplyftande och en kontrast till mitt annars vardagliga leverne. Eftersom Alma studerade spenderade jag oftast mina första vakna timmar ensam i lägenheten. Detta var inget problem alls, eftersom jag är svårstartad och behöver några timmars lugn innan jag kommer igång. Morgontimmarna ägnades åt att ibland fösa ut små skorpioner med papper, eller så satt jag vid Almas dator drickandes en öl. Snus var en bristvara så jag fick acceptera att vara rökare under perioden jag var där.

Trots att jag levde i tron om att jag tagit med mig en blygsam reskassa kunde jag konsumera mer under tio dagar än vad jag kan minnas att jag någonsin gjort. Det blev många svängar in på någon närbutik för att inhandla vatten eller snabbmat och varje pubbesök resulterade i ett flertal drinkar eller flertalet öl. Här tycktes jag leva rikt, till skillnad mot i Sverige, där min ekonomi skulle spricka redan efter den tredje dagen med samma livsstil.

Alma och Valeria umgicks ofta i vad som närmast kan kallas ett kollektiv, vid namn Melba. En lägenhet där det alltid verkade hänga människor som spelade tv-spel, lyssnade på musik eller diskuterade. Den första gången jag besökte Melba hade dom styrt upp en fest och det var betydligt fler personer där än vanligt. Till en början satt jag reserverad i en soffa som stod intryckt mot väggen vid ytterdörren, osäker på hur de skulle se på mig. En okänd, svensk man som antagligen såg aningen förvirrad ut. Men det gick inte lång tid förrän jag fick sällskap och började prata om bland annat Mexikos nationalekonomi, utan några betydande språkhinder. Annars bestod samtalsämnena allt som oftast av våra respektive bakgrunder och kulturer. Jag försökte absorbera så mycket information som möjligt och blev överraskad av hur tillmötesgående och genuint vänliga alla var. Jag kände inte för en sekund att jag var en främling, utan blev välkomnad av samtliga personer jag umgicks med. Det var för mig förvånande hur enkelt jag blev en i sällskapet. Kanske var det för att de var medvetna om att jag redan tidigare var bekant med Alma och Valeria, eller så hade de helt enkelt öppna sinnen.

Alma & Valeria

Sista dagen var vi tyngda av vetskapen om att det skulle gå flera månader eller år innan vi kanske skulle ses igen. Det blev många kramar och löften om att hålla kontakten. Dessa löften har inte brutits – vi spenderar en del nätter framför datorn och uppdaterar varandra om vad som händer i våra liv.

Sammanfattningsvis måste jag säga att det var den bästa resa jag genomfört, och just att resa iväg visade sig vara ett av de bästa beslut jag fattat. Resan gav mig en ny syn på tillvaron och berikade mig med erfarenheter jag kommer ha nytta av, men även en upplevelse att minnas under resterande delen av livet.

Läs även: Mexico City – Ett nytt liv på 10 dagar, del 1

Text: Daniel Hammarberg
Bild: Franz Calderón & Daniel Hammarberg

Det här inlägget postades i Psykisk hälsa, Samhälle och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera