Ett konstnärligt ljus i vintermörkret

För andra året i rad slog Teater Trixter under två helgkvällar i januari upp portarna till SOLO-festivalen. Programmet, som innehöll både trollerikonstnärer, poeter och videoinstallationer, vittnade om en spännande helg.

Sångerskan Nadja Häikiös röst är som ett avgrundsskrik, i positiv bemärkelse. Full av styrka!

Festivalen invigdes med filmen Fuck around the clock av allkonstnären Iodine Jupiter. På sin hemsida beskriver Iodine sig som ”konformismens fiende nr. 1” och filmen, som blivit förbjuden av Youtube, är en del av hans nya bok med samma namn. Ackompanjerad av en skönt hjärntvättande musik och en tjejkör som skriker ”Knulla’rå! Vafan, knulla’rå!” får vi se två guppande bakdelar målade med den svenska respektive amerikanska flaggan. Den ”svenska” rumpan är den som blir påsatt. Iodine har själv sagt att han genom boken och filmen vill uppmärksamma hur ”den amerikanska kulturen rövknullar det svenska samhället”. Talande för det påståendet är också den återkommande texten som sjungs i videon: ”The national rape of Sweden, America gives you freedom, take that slave ass, take that slave ass”.

Med Youtubes mått mätt kan jag med lite god vilja förstå varför de valde att refusera filmen. Personligen tycker jag inte alls att den är särskilt provocerande. Även om det förekommer nakenhet visas aldrig några könsdelar. Rent estetiskt har filmen sina poänger, men den provokativa delen hade kunnat vara betydligt mer utmanande. Hos mig är det snarare musiken från filmen som har fastnat.

Hannah Smallbone har precis spelat klart och tar emot applåder. Även hon har en fantastisk röst!

Det finns flera höjdpunkter på den här festivalen. Som en kontrast till inledningsfilmen läser författaren och poeten Andrès Stoopendaal sina dikter för oss. Med en vacker stämma och fina metaforer lyckas han förföra mitt rastlösa sinne för en stund, trots att han är ganska anonym på scen. Han tittar aldrig upp från sina papper och säger i princip ingenting mellan dikterna. Men det behövs inte, han låter framförandet tala för sig självt och det räcker mer än väl.

En annan utstickare är Malin Holgersson med sitt ljudmontage Tankar om mat, eller Monologen som den också kallas. Det är dock ingen monolog i vanlig mening. Holgersson har spelat in sig själv, gjort en dialog av det, och varvar texten med ljud av munnar som smaskar, slickar och suger. Associationen till sex är ofrånkomlig och i min hjärna görs hungern om till en symbol för sexualiteten. Det är också tänkvärt att reflektera över vilka roller som mat och sex har i sociala sammanhang.

Johan Landgren ger oss en lektion i autotuning med sin föredragsaktiga performance The voice is false. Autotune är en teknik som har blivit vanlig inom musikgenren R’n’B på senare år och har som funktion att rätta till orena toner i sång och musik. R'n'B-sångaren T-Pain och gruppen The Black Eyed Peas är exempel på artister och musiker som använder sig flitigt av autotune.
Då Johan Landgren med en monoton röst genomför sin performance på engelska, för det mina tankar till opersonliga, amerikanska inforöster av typen ”Houston, we have a problem”. Då och då sjunger han några trudelutter och mixar om rösten i en massa olika register.
Det är faktiskt ganska komiskt när man tänker på det: utan autotune vore till exempel en artist som T-pain ingen alls, och alla älskar honom för det. Faktum är att alla kan ”sjunga” med autotune. Dock inom samma trista robotregister.

Den glade arrangören Peter Alfredsson.

Jag måste säga att jag älskar den här festivalen. På två scener i en lokal på 150 kvadrat, presenterar Teater Trixter ett lika brett som intressant utbud av konstformer. Skådespelare, sångfåglar, poeter och musiker samsas på den relativt lilla ytan och bidrar alla till att skapa en kreativ och inspirerande stämning, trots mångfalden och olikheterna. Var och en är intressant på sitt sätt. Den största elogen ska dock arrangören Peter Alfredsson ha. Grymt bra initiativ, Peter! Staden behöver fler festivaler som denna.

 

 

Text: Andreas Hallén
Bild: Helena Lunita & Andreas Hallén

Det här inlägget postades i Film & TV, Konst, Kultur, Litteratur, Musik, Recensioner & reflektioner, Scenkonst och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Ett konstnärligt ljus i vintermörkret

  1. Peter Alfredsson skriver:

    Det var en trevlig artikel. Festen var ännu trevligare. Vi ses nästa år igen.

Kommentera