Girls

Det är visserligen vit priviligerad medelklass i New York, men det är inte en serie om Sex and the city-kvinnor i höga klackar, och inte heller väna indie-flickor med för långa luggar. Skildringen av Hannah, Marnie, Jessa och Shoshana är en frisk fläkt i en annars rätt så unken värld av kvinnoporträtteringar. Serien följer dem i deras första stapplande steg mot ekonomisk självständighet och mot att hitta sig själva när vuxenvärlden hänsynslöst tränger sig på.

Huvudrollskaraktären Hannah får inte längre några pengar från sina föräldrar. Det blir för henne motvilligt startskottet för det riktiga klivet in i vuxenvärlden. Lena Dunham (som spelar Hannah, samt skriver manus, regisserar och producerar) ger ingen förskönad bild av livet, utan kastar oss rakt in i analsex, abort, droger och sexuella trakasserier. Men också in i en vänskap mellan fyra otroligt olika kvinnor. De bråkar, är sårbara, ledsna och ensamma, men är samtidigt alltid där för varandra. Och de har alla sina demoner och sina svagheter. Det är komplexa människor som träder fram, inte tillrättalagda karaktärer. Man inser hur ovanligt det är att inte känna sig ful, tjock och tråkig i jämförelse med karaktärerna, utan faktiskt rätt tillfreds med sig själv och sina mänskliga brister. Men det är också humor. Man vrider sig i soffan av pinsam igenkänning, skriver ner och sparar fantastiska repliker som ”You’ll feel less alone if you gather my fat!” och ”Don’t run away from me, I’m your crack-spirit guide!”. Komiken blir förlösande och förhindrar det gestaltade livet från att bli för verkligt.

När jag och min vän plöjde första säsongen var vi överens om att om våra liv var en serie, så skulle den vara som Girls. Kombinationen av riktiga människor och angelägna händelser skapar både en trygghet och ett intresse. Det är befriande att en skildring som är så verklig får utrymme i TV-världen. Jag tror att fler känner igen sig i Girls pinsamheter än i Sex and the Citys flärd, Vänners konstanta humor eller Greys Anatomys dramatik. Visst är det en underhållningsserie, men själva grunden – att bo trångt, vara utan pengar, jobb, planer, säkerhet – är essensen av verkligheten för vår generation. Och den skildringen behövs; att vara i början av livet, med alla möjligheter i världen, men samtidigt ha en liten rädd flicka under huden som kanske inte alltid gör de bästa valen. Det är på riktigt. Livet består inte av punchlines, utan oftare av pinsamheter, inte bara av äventyr utan också av krav som växer medan man själv krymper. Men också av en vardag full av osäkerhet. Har jag någonstans att bo, ett jobb, några pengar imorgon?

Jag tror att det är viktigt att problematisera det förskönande och vackra, det roliga och tillrättalagda, och visa upp en alternativ bild av livet som ung. Framför allt av livet som kvinna. För just kvinnoskildringar är problematiska. Främst för att de ofta är så snäva, och för att snävheten får konsekvenser. Även om vi inte medvetet identifierar oss med karaktärer i populärkultur, så påverkas vi av dem. Om utbudet är begränsat blir vi begränsade i vårt synsätt. Vi behöver inte fler skildringar av ”starka kvinnor”, ”nördiga tjejer som egentligen visar sig vara supersnygga” eller ”finurliga indie-tjejer som kommer in i en mans liv och öppnar hans ögon för världens under”. Vad vi behöver är riktiga människor, som råkar vara kvinnor. Och det har Lena Dunham gett oss.

Konsumtion och prestation

Även om Girls hittills bara är en serie på tio avsnitt, så är det en viktig komponent i kampen för ett mer tillåtande samhälle. Den ifrågasätter dels den glamoriserade bilden av unga vuxna, men påvisar också svårigheten i att växa upp i ett ekonomiskt osäkert klimat även om man är född hyfsat priviligerad. Här visas en ny form av utanförskap, som skapats av kapitalismens självcentrerade, kravfyllda och konsumtionshyllande ideologi. En ideologi som får konsekvenser i form av stress, ångest och utanförskap. Ledorden är konsumtion och prestation; man ska ta för sig, visa framfötterna och bygga upp det egna varumärket. Nu har vi en situation där många unga jobbar gratis för att det eventuellt kan generera ett jobb i framtiden. Det egna varumärket har ersatt ett fast arbete, och det skapar en otrygghet. En otrygghet som existerar även mitt i det glamoriserade New York.

Populärkulturen ger oss inte bara ett ouppnåeligt idealutseende att förhålla oss till, utan också en hel livsstil vi bör sträva efter. Och det är naivt att tro att vi inte påverkas av media och den bild den förmedlar. Det finns mallar för förhållanden, sex, jobb, vänskap och familjerelationer. Precis som inom reklam, utgår filmer och serier ifrån människors osäkerhet och viljan att drömma och sedan konsumera sig bort från vardagen. Det finns en anledning till att det saknas diskbänksrealism på bästa sändningstid. Folk har nog av sina egna liv. Därför är det befriande med en serie som lyckas kombinera både verklighet och underhållning. Som vågar visa osmickrande sexscener, löjliga bråk och osäkerhet som inte nödvändigtvis mynnar ut i förändring och mognad. Det alternativet behövs, eftersom vi konstant matas med schablonbilder av vad som är viktigt och värdefullt. Livet tenderar att antingen skildras som extremt dramatiskt eller som otroligt humoristiskt. Dessa förenklade bilder stämmer dåligt överens med verkligheten, som är både tråkig, konstig, irriterande, ångestladdad och fantastisk. Och just därför, alldeles alldeles underbar.

I Girls är inte livet slätstruket vackert, med en passande moralkaka i slutet av varje avsnitt medan en mjäkig låt spelas och kameran zoomar ut. I Girls dansar Hannah och Marnie loss till Dancing on my own, och det viktigaste blir inte att till varje pris lära sig något nytt, utan att ha det hyfsat bra på vägen.

Text: Astrid

Girls hade Sverigepremiär 26 maj på Canal Plus.
Det här inlägget postades i Film & TV, Kultur, Normer & utanförskap, Recensioner & reflektioner, Tema och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Girls

  1. Victoria skriver:

    Bra skrivet Astrid! Blir riktigt sugen på att kolla upp serien, och även om jag inte håller med dig om vartenda ord så är din poäng tillräckligt stark för att jag kommer se den.

  2. Anonym skriver:

    utmärkt text med intressant innehåll. njuter av välskrivna recensioner. Tack!

Kommentera