Höstens teater – del 2

Fjodor Dostojevskij, Oscar Wilde och Lars Norén. Höstens teaterscen är full av giganter – ut och njut!

Detta är del två av Höstens teater – läs den första delen här!
En löjlig människas dröm
Pjäs: En löjlig människas dröm
Efter: Fjodor Dostojevskijs novell
Skådespelare: Jan Ericson
Regi: Anders Friberg
Spelas: till och med 17/11 på Hagateatern samt nypremiär i januari.


En löjlig människas dröm är en novell av Fjodor Dostojevskij som nu sätts upp som monolog av Teater Tamauer på Hagateatern.

När vi kommer in och sätter oss är golvet blött och det luktar rengöringsmedel. Mannen på scenen lutar sig mot sin mopp och säger: ”Jag är en löjlig människa. Nu anser man mig också vara galen, vilket betyder att jag stigit i graderna.” Jan Ericsons karaktär förenar Dostojevskijs existentialistiska frågeställningar med humor. Han är cynisk och navelskådande men också rolig på gränsen till tragisk. Han går från att ha gett upp om sig själv och hela mänskligheten till att se en utväg: "På en enda dag. På en enda timme, skulle allting kunna förändras. Om bara alla ville."

Det är viktiga och djupa tankar i ett resonemang om villkoren för att vara människa. Tyvärr försvinner de lite i slapstick-humorn som är det man minns mest. Jan Ericssons karaktär leker med några bildäck som är det enda rekvisitan förutom moppen han skurat golvet med. Han bygger möbler av dem för att illustrera sin lägenhet och sedan lägger han dem på hög och hoppas ner i dem, varpå han ramlar och de rullar ut över golvet. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. Å ena sidan gillar jag kontrasten mot den allvarliga texten, å andra sidan är det synd att det jag kommer att minnas mest från En löjlig människas dröm är de rullande bildäcken.

Något jag tyckte väldigt mycket om var början. Jag tycker om att när vi kommer in i salongen går mannen fortfarande runt och moppar golvet. Den fräna lukten av rengöringsmedel blir ett nytänkande och aktuellt komplement till den klassiska teatern. Överallt går folk runt och städar offentliga kontor, skolor och sjukhus. Men det är sällan en hel publik lyssnar på vad de har att säga.

Syndrom Dorian Gray
Pjäs: Syndrom Dorian Gray
Efter: Dorian Grays porträtt av Oscar Wilde
Medverkande: Åsa Bodin Karlsson, Hans Brorson, Helen Hansson, Martin Nilsson
Regi: Johanna Larsson (från Play Teaterkonst)
Scenografi: Råger Johansson
Mask: Hanna Elwe
Kostym: Ulrika Kärrö
Dramaturg: Kristina Ros
Musik: Evelina Hägglund
Video: Robert Eklund
Produktion: Sassa Wickman och Anna-Carin Henricsson
Spelas: till och med 15 december på Masthuggsteatern. Även våren 2013 mars-april.


Det starka ljuset i lokalen får de vita väggarna att kännas ännu kallare. Lamporna över publiken dimmas inte ner, vi tillåts inte gömma oss bland mörker och sammetsbeklädda stolar, utan tvingas se speglingen av samhället och oss själva på ett rått och naket sätt.

Pjäsen börjar med en parodi på konstkännare som får publiken att skratta. De fyra tv-skärmarna som hänger ner från taket visar inzoomningar av människokroppen som de fyra människorna på scenen metodiskt och överdrivet recenserar. Skådespelarna har roller som spänner över kön och ålder, och de är duktiga, speciellt Helen Hansson som spelar Dorian Gray. Under pjäsens gång börjar jag tycka att hon är en väldigt attraherande ung man, och då är skådespeleriet riktigt skickligt.

Oscar Wildes berättelse om den narcissistiske och utseendefixerade Dorian Gray känns enormt aktuell.  De har lyckats förena 2000-talet med tv-skärmar där bilder flimrar förbi och förstärker intrycket av modernitet, med den klassiska historien vars kärna ständigt är aktuell: vår strävan efter ungdom och skönhet. Syndrom Dorian Gray beskrivs som en fri tolkning av boken, men den håller sig förvånansvärt nära originaltexten, vilket inte är något negativt. Det har lagts ner tid och arbete på detaljer, vilket resulterar i en snygg och genomarbetad pjäs som jag rekommenderar alla att se. Dels för att det är en bra pjäs, men också för att den behandlar ett ämne som i dagens medieålder, där skönhetsingrepp har blivit vardagsmat, känns väldigt nödvändig.

Fragmente
Pjäs: Fragmente
Av: Lars Norén
Regi: Sofia Jupither
Scenografi/Kostym: Erlend Birkeland
Ljus: Linus Fellbom
Ljud: Hobi Jarne
Mask: Lars Carlsson
Medverkande: Anna Ackzell, Tobias Aspelin, Adam Dahlgren, Magdalena Eshaya, Karin de Frumerie, Anders Granell, Elisabeth Göransson, Sergej Merkusjev, Åsa Persson, Jonas Sjöqvist och Ulla Svedin.
Spelas: till och med 8 december på Folkteatern.


Lars Noréns Fragmente är just fragment; fragmentariska bilder som flimrar förbi, scener ur några människors liv. Människorna som lever i utkanten, de vi ibland stöter på men inte riktigt ser.

Tragiken, sönderfallet och samhällets dåliga samvete blir i teaterform väldigt nära. Det går inte att värja sig emot. De mänskliga ödena är så verkliga. Skådespelarna är så otroligt skickliga och rollbytena, kulisserna, rekvisitan skapar tillsammans en pjäs som man inte får missa. Vi behöver alla se den här. Speciellt alla som tvivlar på att skillnader i människors livsvillkor finns. Kanske kunde man lura dit en del genom att ljuga om att det är en av Ayn Rands böcker som sätts upp. När de väl är inne låser vi dörrarna och tvingar dem att se den här fantastiska pjäsen om det här otroligt viktiga ämnet som hamnar i skymundan för självutveckling och karriärklättring.

Fragmente handlar inte om några undantag. Den handlar om verkligheten för så många människor, om utsattheten, om uppgivenheten, om ilskan. Jag förnimmer någon kompis från när jag var barn, historier min mamma berättat från sitt jobb och de jag kliver över varje dag på väg till vagnen. Dem jag inte orkar se, för jag vet inte hur man tittar någon i ögonen som samhället svikit så. Det handlar om en vardag som är grå, ett liv som inte blev som man tänkt sig och ett socialt arv som är svårt att värja sig emot.

I Bergsjön är andelen barn som lever i det som definieras som fattigdom mer än 50%. I Torslanda är siffran 2%.

I Hammarkullen ökade den medeldisponibla inkomsten med 6% mellan 1990 och 2006. I Hovås ökade den under samma period med 168%.

En man i Hjällbo lever statistiskt sett 9 år kortare än en man från villaförorterna i Västra Göteborg.

”Vad tjänar det till att försöka göra rätt för sig?” sägs i början av pjäsen, och sedan igen när frustrationen byggt bo. Samtidigt det kollektiva svaret, det som ligger på allas våra tungor även om det inte sägs högt: ”Jag är så trött på människor som inte gör något av sina liv.” Samhällets misstag läggs på individerna. ”Om man sår vind får man skörda storm.” Det blir så mycket enklare att tänka att man är sin egen lyckas smed, att det handlar om personligt ansvar och vilja. Att misslyckande enbart handlar om val.

I eftersamtalet pratas det om tolvstegsmetoden som bland annat används inom AA, att man måste erkänna sina problem, hitta hjälp och städa upp bland sina relationer. Jag tänker att man börjar i fel ände när det blir den sjukes uppgift att göra sig själv frisk. Visst måste man hantera de akuta kriserna; hunger och hemlöshet. Men vi måste också upp på barrikaderna. Vi måste ha en radikal förändring om vi har ett samhälle där människor hamnar på botten och sedan ses ner på när de inte orkar klättra. Man måste vara frisk för att orka vara sjuk, sägs det. Eller så kanske man måste vara modig när man är frisk, och slåss för de som inte orkar kämpa själva.

Påklädaren
Pjäs: Påklädaren
Av: Ronald Harwood
Översättning: Magnus Lindman
Bearbetning: Eva Bergman
Regi: Eva Bergman
Skådespelare: Sven Wollter, Tomas von Brömssen, Carina Boberg, Marie Delleskog
Musiker: Bernt Andersson


Påklädaren börjar med ensam pianomusik. Sedan faller två röda upplysta skynken ner på ett väldigt dramatiskt sätt. Sven Wollter äntrar scenen.

Vad händer när Kung Lear ska sättas upp och huvudrollsinnehavaren får en fullständig kollaps? Påklädaren rycker in och försöker med alla medel få ut honom på scenen med rätt kläder, rätt repliker och rätt inställning. ”Jag har inte mer att ge. Jag vill bli senil ifred!” utbrister han men påklädaren är ihärdig och påminner om att biljetterna är slutsålda, att han jämförts med Michelangelo och att alla är där för att se honom. Han inte bara klär på utan ursäktar:” Bara han får spela så blir han sig själv.” och ser också till att föreställningen faktiskt blir av. Vad får han för dessa sexton år av slit? Inte ens en dedikation i en bok.

Påklädaren är en pjäs om teater. Om arbetet, passionen och personerna bakom ridån. Om de som tar emot publikens jubel och de som står gömda när applåderna dånar. Förutom att belysa det enorma arbetet bakom varje teateruppsättning, väcker den även frågor om vad som är ett liv och hur man väljer att leva det. Bakom scenen eller på den, i folks hjärtan eller i folks minnen. ”Prata om mig, sedan när jag är borta.” ber Sven Wollters karaktär, medan påklädaren själv inte bryr sig om var han utför sitt arbete, så länge som han får arbeta. Vem minns man egentligen? Och är det enda viktiga att bli ihågkommen - för vad som helst?

Den här pjäsen är ständigt aktuell, men kanske speciellt i dagens medieålder och offentliga identitetsskapande. Vi vill synas, men vad är vi villiga att offra för att stå på scenen? Men det handlar också om vår besatthet vid ungdom. ”Förr i tiden fick jag måla på alla rynkor. Nu fyller jag bara i.” säger han sorgset och Cordelia får dåliga recensioner för att hon är för gammal. Vilka blir vi och hur vill vi leva våra liv. Var vill vi vara när vi inte längre behöver måla dit rynkorna? Som vad vill vi sluta? Kanske i alla fall inte som recensenter i skådespelarnas ögon:

- Hatar ni dem? frågar Påklädaren.
- Vilka?
- Recensenterna.
- Man kan inte hata inkompetenta hjärndöda as.

Text: Astrid

Det här inlägget postades i Kultur, Recensioner & reflektioner, Scenkonst och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera