Vad är kärlek?

Vi hör ofta att kärlek är följden av en rad kemiska och fysiologiska reaktioner i hjärnan och kroppen, som startas vid åsynen av eller tanken på en viss person. Kärlek är till exempel när hjärtat slår snabbare till följd av frigörandet av adrenalin, när vi dras till en viss person på grund av frigörandet av dopamin, samtidigt som vi blir mer impulsiva på grund av ett försvagande av pannlobens kontrollfunktioner. Men det finns åtskilliga teorier om kärlek i både filosofihistorien och den moderna filosofin, som inte använder fysiologin som en utgångspunkt för att beskriva kärleken.

Kärlek i gammal grekisk filosofi

Cupid är den romerska motsvarigheten till grekiskans Eros

Eros, med ursprung i grekiskans ”erasthai”, syftar på en kärlek som är baserad på passion och sexuell lust. Hos de gamla grekiska filosoferna, Platon och Sokrates, var denna typ av kärlek inte särskilt beundransvärd. I Platons filosofi är all typ av kärlek en reaktion på skönhet. När vi upplever något vackert påminns vi om den sanna skönheten (skönheten i idévärlden) och då uppstår kärlek. Eros är dock en bristfällig kärlek eftersom den fokuserar på fysisk skönhet. En mer ädel form av kärlek är den som riktar sig mot själslig skönhet, mera känt som platonsk kärlek, där den älskades själsliga skönhet leder älskarens sinne till andlighet och det sanna varat. Idag har begreppet ”platonsk kärlek” ändrat betydelse och kopplas till en kärleksrelation utan sexuella inslag. I själva verket är det betydelselöst för den platonska kärleken om något sådant förekommer eller inte, så länge grundstenen är själslig kärlek.

Philia är en sorts vänskapskärlek som framför allt nämns i Aristoteles skrifter. Philia förekommer dock inte bara mellan kompisar, utan kan även förekomma mellan till exempel familjemedlemmar eller kollegor. Aristoteles beskriver den högsta sortens philia som en ömsesidig uppskattning av varandras karaktär. Enligt Aristoteles kan vänskap alltså inte förekomma bland människor som inte värdesätter varandras karaktär, eller i fall där den ena inte värdesätter den andras (ty till skillnad från eros är philia en kärlek som kräver ömsesidighet). Praktiska kriterier för philia är till exempel att utföra vänliga handlingar för varandra utan att ha blivit tillfrågad, och utan att hävda att man gjort dem. Det finns hos Aristoteles även två lägre former av vänskap. Den ena är vänskap som bygger på den nytta man kan få av varandra, den andra är en som bygger på det nöje man kan få av varandras sällskap. Dessa två former är dock inte eftersträvansvärda, och förmodligen menar Aristoteles att de bara förekommer hos människor med dålig karaktär.

Agape är ett grekiskt ord, men är mest känt från bibelns skrifter och beskriver Guds kärlek till människorna. Det syftar på en förutsättningslös kärlek till en annan. Agape är alltså inte något som uppstår när en person fattar starkt tycke för en annans fysiska skönhet eller personlighet. Agape är att älska ”dig” enbart för den ”du” är och inte för de egenskaper du besitter. Denna teori fungerar alltså endast om man inte likställer en persons vara med dess egenskaper. Men då uppstår istället frågan om vad en människa är om inte sina egenskaper. Beroende på vilken identitetsteori man accepterar kan svaret se annorlunda ut. Hos kristna är svaret till exempel att man är sin själ. Utmärkande för en teori om kärlek som något ovillkorligt, är att kärleken är beständig, till skillnad från eros och philia. Den går inte förlorad bara för att den man älskar till exempel blir gammal, eller för att egenskaperna hos henne/honom ändras, vilket den ju ofta gör med tiden. En sådan teori klingar alltså bättre hos dem som vill se kärlek som något evigt, och som vill kunna hålla fast vid uttalanden som: ”tills döden skiljer oss åt”.

Några fler teorier

Det finns en annan viktig åtskillnad mellan de två första kärleksteorierna och den sistnämnda. I de två första fallen så erkänner man värden hos den älskade som finns där oberoende av ens kärlek, medan man i fallet med ovillkorlig kärlek tillsätter ett värde hos den älskade som bara uppstår på grund av ens kärlek. Konsekvensen blir att man i de första fallen kan motivera sin kärlek, eftersom värdet hos den älskade är något som faktiskt finns, och i det sista fallet inte kan det, eftersom värdet är något som man själv skapat. Skillnaden blir viktig om man anser att kärleken bör kunna motiveras. Ska man efter allt inte kunna ge skäl till varför man älskar någon? Detta har gett upphov till två skilda teorier inom den moderna kärleksfilosofin, nämligen teorin om kärlek som ett skapande av värde och kärlek som ett erkännande av värde.

Men dessa teorier är långt ifrån alla som står att finna i kärleksfilosofin. En teori som kanske, i varje fall i första anblick, stämmer ganska bra överens med hur de flesta uppfattar kärlek är teorin om kärlek som en känsla. Men vad är en känsla? En tämligen enkel teori är den som menar att en känsla förutom ett mentalt tillstånd också är ett bedömande av ett objekt. Varje känsla har alltså enligt denna uppfattning ett objekt som den riktar sig mot och bedömer. Om jag till exempel är rädd för A, så är A objektet för min rädsla och A bedöms då som hotfull. Om jag vidare är arg på A, så är A objektet för min ilska och A upplevs som anstötlig, och så vidare. Vissa teoretiker menar att kärlek just är en sådan känsla. Den är helt enkelt en bedömning av ett objekt, (den man älskar) som älskvärd. Denna beskrivning av kärleken är mycket vag, och stöter på många hinder. Försök har gjorts att förstärka teorin genom att ta till andra teorier om vad känsla i sig är. Jag kommer dock inte ta upp dessa teorier här, utan övergår raskt till den sista teorin som jag kommer ta upp, nämligen den som kallas unionteorin. Den är, om inte annat, enligt min mening den finaste och mest poetiska av alla kärleksteorier.

Hos Rumi är kärlek föreningen av två själar

Teorin finns bl.a. hos Aristoteles, Hegel och Montaigne, men också hos många nutida filosofer. Enligt teorin är kärlek en sammansmältning av skilda individer till en och samma. Distinktionen mellan ”jag” och ”du” suddas ut och blir istället till ett ”vi”. Sammansmältningen kan vara antingen metaforisk eller bokstavlig. I en teori om en metaforisk sammansmältning kan det till exempel vara så att (Scrutons teori) det som sammansmälts är individernas intressen. I kärlek finns det inte längre två olika intressen, utan ett. Det jag gör, gör jag varken för att tillfredställa ”mina” eller ”den älskades” intressen, utan för att tillfredställa ”våra” intressen. En bokstavlig framställning av teorin står att finna hos Solomon som menar på att kärleksparets identitet sammansmälts till en. Detta sker bland annat genom att parterna låter den relation de är i definiera dem. Den gemensamma relationen och tillhörande intressen och värderingar blir alltså bådas identitet. Unionteorin passar dem som inte värdesätter individualismen alltför högt. Det är alltså ingen slump att teorin ofta förekommer i gamla österländska kärleksfilosofier, där den också finns i sin bokstavliga form. Hos den persiska sufiern Rumi som levde på 1200-talet, är kärleken en förening mellan två själar. En djupare förståelse av kärleken i Rumis filosofi får man om man studerar hans filosofi i helhet. Här tänker jag nöja mig med att avsluta med två små utdrag ur Rumis dikter.

When your chest is free of your limiting ego,
Then you will see the ageless Beloved.
You can not see yourself without a mirror;
Look at the Beloved, He is the brightest mirror.

Ur Thief of Sleep
Översättning av Shahram Shiva

With the Beloved’s water of life, no illness remains
In the Beloved’s rose garden of union, no thorn remains.
They say there is a window from one heart to another
How can there be a window where no wall remains?

Ur Thief of Sleep
Översättning av Shahram Shiva

Text: Pantea Chaian

Det här inlägget postades i Relationer, Samhälle, Tema och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Vad är kärlek?

  1. samira.zubeir skriver:

    vänskap kan kännas mysig och trygg och en annan kan kännas jobbig och krävande. För vissa är det en självklarhet att ha kompisar medan andra inte tycker att de har några. Kärlek kan vara härlig och rolig, men lika gärna smärtsam och ge känslor som svartsjuka och oro. Att bli ihop med någon kan vara det man längtar efter mest av allt, eller så kan man längta mest av allt efter att göra slut.
    Men om du är riktigt kär på en person därför dem kommer lämnar dig så snart.

  2. Annie westin skriver:

    jag kan inte släppa taget om Kärleken det bara verser och vill inte att han ska gå utanför min dör med en annan kompis det gör mej Svartsjuk

Kommentera