Psykiatri Gone Wrong II

Jag har inte duschat på jag vet inte hur länge. Så fort jag ser min hud vill jag skära sönder den. Jag har inte borstat tänderna heller. Jag ser inte vitsen med det när jag är döende. Varför ska jag lukta gott? Mina händer krymper när jag tittar på dem. Människors tal hypnotiserar mig och driver mig i olika riktningar. Mardrömmar fortsätter långt in på dagen. Jag våndas inför varje timma. Gapande blodiga käftar, ibland två i ögonvrårna, ibland en bakom huvudet. Konstant rädd, och överdoserar därför bensopreparat.

Självmordstankar. Mamma åker med mig till Östras psykakut för att jag skall få bli inlagd. I vanlig ordning får jag först träffa en sköterska, jag förklarar så gott jag kan och han säger direkt att jag måste läggas in. Efter lång väntan får jag prata med läkaren, jag mår så pass dåligt att jag har svårt att förklara, men hon har läst sköterskans anteckningar. Efter lite prat om fulla avdelningar får jag höra denna briljanta kommentar: ”du är ju en ung snygg tjej, varför mår du så dåligt?”. Då lackade jag ur totalt. Jag slog näven i bordet och det räckte tydligen för att hon skulle köra ut mig och mamma. Så där stod vi på gatan halv tolv på natten, i upplösningstillstånd. Får det verkligen gå till så här?

När jag senare pratade med min läkare i öppenvården ordnade hon en direktinläggning. Äntligen skulle jag få hjälp. Första läkarsamtalet på Sahlgrenska kändes hoppfullt. Jag skulle utöver ny medicin få sjukgymnastik och vi skrev upp saker som skulle hjälpa mig att hantera min ångest. Men dagarna var svåra och mornarna allra värst, jag hade hemska dissociativa upplevelser och stark ångest. Jag fick Lergigan och Teralen, lugnande medicin. Ibland satt en kvinna och pratade med mig lite tills medicinen gjort mig trött.

Men det var all hjälp jag fick. Sjukgymnastiken såg jag inte röken av, andningstekniken var bara ett papper där det stod hur man andades i fyrkant. Det var aldrig någon som kunde gå på promenad med mig, trots att jag frågade flera gånger och trots att det stod angivet som en av metoderna. Jag krävde läkarsamtal, jag ville höja Haldolen för att kunna stå ut. Dagarna gick men jag fick inget samtal, när en vecka hade gått sa de att jag skulle få träffa en läkare dagen därpå, en tisdag. Jag fick inget läkarsamtal då heller, istället fick jag veta att de tänkte skriva ut mig på torsdagen, utan att jag gjort några som helst framsteg. Jag fick även veta att de inte tänkte ändra min medicinering. Jag blev rasande. När jag mötte läkaren i korridoren gratulerade han mig för att jag var så duktig på att hantera min ångest. Jag hade stor lust att klippa till honom. Vad är det att hantera sin ångest? Är det att inte ta livet av sig? Att slå sig själv i ansiktet tills man blöder, är det att hantera sin ångest? Att tappa all livsgnista och känna sig emotionellt söndertrasad och konstant panikslagen, är det att hantera sin ångest? Jag tror inte att min läkare tyckte det, jag tror detta var ett klassiskt fall av självbedrägeri.

Efter utskrivningen har mina föräldrar hjälpt mig med i princip allt. Jag är tacksam över platsen jag har i Aspekts redaktion, eftersom jag annars inte hade haft något att göra på dagarna. Jag kan inte jobba och jag kan inte gå i skolan och jag kan absolut inte vara själv. När jag träffade min psykolog i öppenvården var hon helt förbluffad över hur handikappad jag fortfarande var, eftersom de på Sahlgrenska dragit sina lögner för henne för att rättfärdiga utskrivningen. Hon frågade mig om all ångesthanteringshjälp som de påstått att de hade erbjudit mig. Hon frågade mig om jag inte hade blivit mycket bättre under tiden på sjukhuset, för det hade de hävdat att jag blivit. Jag visste inte hur jag skulle svara, jag blev så fruktansvärt trött.

Jag undrar vad denna respektlösa inställning mot människor grundar sig i. Det kan inte bara vara platsbristen; enbart platsbrist kan inte rättfärdiga eller ens förklara att man ljuger, struntar i patienter eller blir rent otrevlig. Om de desperat behöver en ledig sängplats, så kan man väl åtminstone se till att den som skrivs ut i förtid får hjälp på utsidan. Istället för att ljuga om att personen blivit frisk och på så vis dumförklara patienten i fråga. Och en psykiater på akuten som inte tål att sökande blir desperata och kanske höjer rösten, har inte där att göra.

Psykakuten är en trygghet för många, en sista utväg som man vet att man har när allt annat har skitit sig. Många som jag, vars liv skiter sig med jämna mellanrum, ser akuten som en livlina. Det gör inte jag längre.

Jag har gått från intagen mot min vilja till utslängd när jag behövt hjälp som allra mest, från att utstå övergrepp till att bli ignorerad, från nerdrogad till förvägrad medicin. Alla bäckar små har lagts på varandra för att till sist utmynna i denna sista droppen. Droppen som fick hoppet att rinna ut.

Läs mer om Agnes upplevelser i artikeln Psykiatri Gone Wrong.

Text: Agnes

Det här inlägget postades i Artiklar, Psykisk hälsa och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Psykiatri Gone Wrong II

  1. Lotta Kemmer skriver:

    Fy fan för psykiatri!!

Kommentera