En stad, ett folk och turisten

gycklarenFörra gången jag besökte Budapest var stämningen upprorisk. Demonstrationer mot rasism och diskriminering, mot förföljelser – uppror. Nu råder ett kväljande lugn, en påtvingad tystnad. Människorna är rädda för att berätta om sin situation.

Budapest, Ungern. En vacker stad, broarna över Donau, floden som delar staden på mitten. En stad som en gång var två städer, Buda och Pest, med floden som skiljelinje. Kontrasterna dem emellan är stora. Varje dag, en hel vecka, gick jag under tidig morgon mot gryningen. Sökte mig till Buda-sidan. Såg diset över Donau, måhända var det smogg – men en skönhet till trots. Jag njöt – skoskavet var min enda begränsning för en smula frihet.

Sönderfallande skönhet
Om man är svensk så är Budapest både nära och fjärran. Det vackra med Sverige är inte det vackra med Budapest. Jag bodde i en lägenhet på Pest-sidan, ett judiskdominerat område. Bara några hundra meter från den långa, pampiga paradgatan Andrássy som leder upp till Hjältarnas torg. På kvällen och i nattens mörker lyses stadens vackra byggnader upp, de ovackra fasaderna vilar kvar i vanlig stadsbelysning. Oupplysta, inget att visa. Själv fann jag det vackra i mörkret. De oputsade, söndrande, krackelerade husfasaderna. I Sverige skulle dessa hus renoveras sönder, förmodligen rivas, och ersättas av nya, exakt så vackra som normen bestämt ”vackra”. Men begreppet ”vackert” är subjektivt. Parlamentsbyggnaden må säkert vara vacker, jag besökte den aldrig. Däremot på Buda-sidan, söderut längs floden, ett öde palats, igenspikat och förseglat. För länge sedan konstruerat vackert, nu så mystiskt storslaget, omgärdat med höga nedklottrade stängsel och sin forna skönhet fångad i förfall.

En grön ö
Norrut finns en ö som delar Donau. ”Gröna ön” kallade jag den. Eller som jag hörde ett klokt barn säga till sin pappa: ön är ju ”Budapest”. Den ligger mellan Buda och Pest – således en enda plats att verkligen kalla Budapest. Här är all trafik förbjuden, bortsett från en bomförsedd in- och utfart till parkeringen vid det anrika Grand Hotell, beläget mitt på ön. Luften känns renare här. Budapest präglas annars av kraftiga motorleder längs floden och ett nät av trafikerade vägar som dominerar större delen av stadsrummet. Jag gick fylld av intryck längs med strandkanten till norra spetsen av ön, där Donaus flöde klyvs i våldsamma virvlande strömmar. En gråhäger, inte alls långt bort, stirrade på mig från ett dött träd. Flög när jag kom för nära, med kraftiga vingslag; en underlig urkraft i flykt, denna stora skrämmande fågel - stora skrämmande jag.

Mänskliga möten
I Budapest var jag ofta vilse, utan karta, och målet för mitt sökande försköts allt längre bort. Denna min vilsenhet blev till en utmärkt möjlighet för samtal. Inte många kunde engelska, men pratade på ändå. Ungerska är ett för mig obegripligt och främmande språk. Men den så ofta vänliga tonen, och ett livfullt kroppsspråk – möten som nästan alltid hjälpte mig rätt. Rakt och konkret, riktande, pekande – eller att man följde mig till närmsta spårvagnshållplats, pratande på och jag lyssnade uppmärksamt. Små fragment för mig att pussla ihop. Kroppsspråket är mänskligt, och gör begripliga ord inte alltid nödvändiga. Om vi delat språket skulle distansen både upphöra och tillta. Ibland behöver man vara främmande för att komma nära.

Innergården i huset där jag bodde.

En morgon vandrade jag långt bort från stadskärnan, långt även från närmsta hållplats. Fullkomligt vilse, utan karta och utan tillstymmelse till lokalsinne. Kom fram till en gulfärgad kyrka med stora gråsvarta torn bebodd av svarta korpar. För att värma mig i kylan gick jag in på ett litet kafé i närheten av kyrkan. Mötte där en mycket sympatisk man som behärskade engelska väl. Han var doktorand, förstod jag det som, eller i alla fall anställd på universitetet. Vänligt följde han mig till fots, och tillslut med pendeltåg hela vägen till Deák Ter – knutpunkten för all kollektivtrafik i Budapest. Vi samtalade länge och intensivt, bland annat om konsten att färdas gratis på spårvagn och tunnelbana. Tjuvåkte gjorde vi båda två. Jag bjöd på en cigarett när vi inväntade ett pendeltåg. Han förklarade att det är bötesbelagt att röka vid hållplatser i Ungern. ”Fuck it”, sa han och tände cigaretten.

Medan vi rökte jämförde vi Göteborg och Budapest utifrån ett tjuvåkarperspektiv. Pratade sedan om Island och Skandinavien, som han nyligen rest runt i. Han älskade Island, dess ödsliga berggrund. Men när jag försökte föra in samtalet på politik, om Ungerns förföljelser av minoriteter och den starka nationalistiska majoriteten i parlamentet - hann jag inte ens avsluta min klumpigt resonerande fråga, innan han tystnade tvärt, sa ”hmm”, och snabbt bytte samtalsämne. Han berättade istället om hur han en gång ”drunk as a pig” skulle åka sista bussen hem, sent på kvällen, och att en kontrollant krävt att han skulle lämna bussen. Om inte, förbjöds bussen åka vidare. Han vägrade. Och bussen stod där i en halvtimme, timme. Ja, historien fortsatte. Jag hängde inte med riktigt. Uppenbarligen kom han väl hem tillslut. Men en slutsats jag kan dra av hans flyktiga historia, som ett icke-svar på min fråga: att prata politik med människor i Ungern är i princip omöjligt. Ett mycket känsligt ämne.

Varför?
Vill man kortfattat skissa upp situationen i Ungern, så är 2006 ett mycket centralt år. Politiken var splittrad, som i Sverige, mellan en höger- och vänsterallians. I valet 2006 förnyade vänsteralliansen sin regeringsmakt. Tre partier är värda att belysa:

MSZP är ett socialdemokratiskt konservativt parti, partiledare och dåvarande premiärminister heter Ferenc Gyurcsány, och hade 2006 vunnit majoritet för ytterligare fyra år.

Fidesz var efter Sovjets kollaps ett nytt starkt liberalt parti, antinationalistiskt, med relativt mjuka liberala toner. Successivt har de utvecklat en högerpopulism, och med den en kraftfull nationalism. Ledaren för partiet heter Viktor Orbán och är Ungerns nuvarande premiärminister.

Jobbik är ett högerextremt parti med djupt förakt för den romska minoriteten i landet, och även starkt antisemitiskt. Partiet har haft förgreningar till den nu (sedan 2009) upplösta paramilitära nyfascistiska rörelsen Magyar Gárda (ungerska gardet), som med terror och våld angrep framförallt den romska minoriteten i Ungern.

En skandal förändrade allt, 2006
Ferenc Gyurcsány, dåvarande premiärminister, hade i ett inofficiellt samtal skrävlat om hur lite som gjorts i Ungern under hans styre, skrattat och till och med använt svordomar. Detta läckte givetvis ut i media, varvid skandalen var självklar. Uttalandet fick oerhörda politiska konsekvenser. Bara det att han svor var en skandal i sig i ett romersk-katolskt land som Ungern. Oppositionens svar var att bojkotta parlamentet.

”Semmit Rólunk Nélkülünk” - ”Inget om oss, utan oss.” Ett i Ungern välkänt ordspråk, som användes redan under 1800-talet av ungerska politiker för att visa att förändringar i samhället ska ske med involvering av alla medborgare.

”Semmit Rólunk Nélkülünk” - ”Inget om oss, utan oss.” Ett i Ungern välkänt ordspråk, som användes redan under 1800-talet av ungerska politiker för att visa att förändringar i samhället ska ske med involvering av alla medborgare.

När det var dags för nytt parlamentsval 2010 fick det sedan 90-talet alltmer högerpopulistiska partiet Fidesz 2/3 av mandatfördelningen i parlamentet – och bildade regering med Jobbik som landets andra största parti (16,9%). Därmed fick de även fullständig makt att ändra lagar och grundlagar. En möjlighet som man snabbt tillvaratog, utifrån en starkt nationalistisk och populistisk hållning. Viktor Orbán utmålade regeringsskiftet som att fosterlandet äntligen regerar: ”Fosterlandet kan inte vara i opposition.” Han har också antytt att alla politiska motståndare är landsförrädare. Fidesz är fosterlandet, oppositionen är således nationsföraktare. Att uttala sig kritiskt mot makten är inofficiellt ”landsförräderi”. Svaret på varför det var omöjligt att prata politik med människor i Ungern är därmed givet. Rättsväsende, polis, myndighetspositioner och så vidare – allt tillsattes med hjälp av den obegränsade makt som valet 2010 gav.

Ett annat möte
Sista kvällen i Ungern var jag på en klezmerkonsert. Klezmer är traditionell judisk folkmusik. Där samtalade jag med en man som berättade att någon ”objektiv ungrare” finns inte. Mediesituationen i Ungern är horribel, där samma händelse kan beskrivas på två helt olika sätt. Detta för att media är hårt styrd av partitillhörighet. Hans strategi var att läsa två dagstidningar, lyssna på två radiostationer – en vänster- och en högerorienterad. Detta för att om möjligt bilda någon form av objektivitet. Vem och vad ska man tro på? Vad är sant, vad är modifierat till sanning? Förvirringen ger möjligheter för makten att styra människor utifrån en medialt förankrad nationalism. En populistisk kanon, som lett till en reaktionär främlingsfientlighet.

Minoriteter förföljs och diskrimineras. Olika politiska ställningstaganden kan snabbt göra en vän till en fiende. Vad som pågår just nu är oerhört vidrigt och sorgligt att se. Jag såg romer som blev bortschasade från en stor matbutik. Romer som anses vara roten till (all) kriminallitet och droghandel. Dagligen förnedrade. Det är helt okej att säga ”hejpådej judesvin”, vardagsmat, oförargligt. Jag såg en man spotta på en sedel, satte den sedan i pannan på en tiggare. Köerna till soppköken är flera kvarter långa. Fattigdomen syntes extra tydligt på natten och morgonen. Uppradade låg de hemlösa som i sovsalar, fast utomhus i minusgrader, för att väckas av vakter och motas bort inför dagen. Så ingen får se det ingen vill se, men som alla bör se och förstå.

I Sverige
Är Ungern ett isolerat undantag? Finns inte en liknande människovidrig syn i Sverige? Jobbik är Ungerns andra största parti, i Sverige är SD tredje störst. Patrik Ehn, toppolitiker inom SD, har lovordat Ungerns nationalistiskt styrda kulturpolitik som ett lyckat nationellt exempel.

Tillbaka på Göteborgs tragiska lilla flygplats, haltande till bussen och spårvagn och hem. När allt som fyllt upp mig, intryck och frustration, byttes ut mot en tomhet i en tom lägenhet. Då först lindade jag foten, först då kom värken. Nu haltande i skoskav. En tomhet och saknad, jag vill Ungern väl. Det är inte 1936, men nästan. Även här. I denna bakgata till nation vi kallar Sverige.

Text: Håkan Kristensson

Det här inlägget postades i Samhälle och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera