Den andres blick

Jean-Paul Sartre, 19051980, var en fransk mångsysslare; filosof, romanförfattare och politisk talesman. Filosofin var dock det som Sartre satte högst bland sina arbeten, och kanske är det också det som han är mest känd för. Hans mest kända filosofiska verk heter Varat och Intet och behandlar existentialismens stora frågor om frihet, identitet, och ångest. I denna artikel kommer jag att ta upp den del av Varat och Intet som behandlar frågan om vår relation till andra människor. Det som jag slutligen syftar att komma till är Sartres teori om "den Andres" blick och dess verkan på oss.

Kunskap om andra medvetanden

Det finns ett gammalt problem inom filosofin som har att göra med vår kunskap om andra medvetanden. Vi antar ju att andra människor, liksom vi själva, har mentala tillstånd och medvetanden. Hela vårt samspel med andra människor bygger ju på detta antagande. Men hur kan vi bevisa ett sådant påstående? Vi kan ju varken med våra sinnesförnimmelser eller med hjälp av logisk slutledning komma fram till det. Så vilka grunder har vi att stå på när vi hävdar detta? Sartre menar att denna fråga överhuvudtaget inte kan ställas. Anledningen är att vi till att börja med inte kan ha en idé om vår egen existens eller "jaget" förrän vi har en uppfattning om andra medvetanden. Eller mer specifikt, jag kan inte bli ett objekt för min egen uppmärksamhet förrän jag blir medveten om att jag är ett objekt för "dem Andres" uppmärksamhet.

För-mig-varande

Först och främst är mitt medvetande helt fokuserat vid mina handlingar och möjligheter. Det innebär att jag inte har något medvetande om ett "jag". Eller som Sartre uttrycker det: "Mitt medvetande är som klistrat vid mina handlingar, det är mina handlingar; dessa är uteslutande behärskade av vissa mål jag vill nå och av de verktyg som kan användas härtill". Det är "ett sätt att helt gå upp i världen, att få mig att dricka tingen likadant som läskpapperet suger åt sig bläcket, så att ett komplex av utensilier orienterat mot ett visst ändamål avtecknar sig syntetiskt mot världen som bakgrund". Kort sagt, jag "är" och går upp i mina handlingar, mål, och de verktyg jag ska använda för att nå dessa mål. Jag har sålunda ingen distans till mig själv och mina handlingar och kan därför inte heller rapportera eller bedöma dem. Mina handlingar uppbär "i sig själva hela sitt berättigande." Detta är det tillstånd jag befinner mig i när jag inte är medveten om "den Andre". Detta tillstånd kallar Sartre för ett för-mig-varande."

Medvetandet om den andre

Hur ser vi på en annan person? Sartre menar att det inte är så, som många filosofer påstår, att vi först betraktar en annan person som vilket materiellt ting som helst och sedan, genom liknelser med oss själva, drar slutsatsen att även denna andra människa är en medveten varelse. Istället finns det en skillnad på hur vi uppfattar en annan person och ett materiellt objekt, och den skillnaden är omedelbar. När jag ser ett materiellt objekt tillämpar jag tids-rumsliga relationer på detta. Om jag till exempel står i en park och betraktar en bänk, ser jag den som något som till exempel står ungefär två meter från gräsmattan, tre meter från mig, som har en viss tyngd osv. Så fortsätter jag med andra materiella ting och på så sätt bildar jag ett organiserat och syntetiserat universum av materiella ting som alla utvecklar sig från mig.

Om jag däremot får syn på en man som går i parken så kan jag visserligen även för denne tillämpa tids-rumsliga egenskaper, men framför allt kommer jag att se denne som ett objekt som går utöver det materiella genom att han, liksom jag, organiserar världen kring sig självt. Nu gäller det att avstånden utvecklar sig "från mannen jag ser och fram till gräsmattan ... en relation inuti vilken utvecklas en rumslighet som inte är min rumslighet; ty istället för att utgöra en gruppering av objekt riktad mot mig, rör det sig här om en orientering som flyr bort ifrån mig." Och följaktligen innebär det att det "plötsligt dykt upp ett objekt som har stulit min värld ifrån mig. Allt är på sin plats, allt existerar fortfarande för mig, men allt är genomsatt av en osynlig och stelnad flykt bort mot ett nytt objekt. Att en annan framträder i min värld motsvaras alltså av att hela mitt universum på ett stelnat sätt har kommit på glid, och av att världen decentreras på ett sätt som underminerar den centralisering jag på samma gång utövar.".

Hittills ser vi dock fortfarande "den Andre" som ett objekt, ett objekt som visserligen skiljer sig från de materiella, men icke desto mindre som ett objekt. Men allt detta kommer att ändras i och med "den Andres" blick.

Den andres blick

Så då har "den Andre" fått syn på mig. Vad innebär det? Det innebär att jag ögonblickligen inser att jag blivit ett objekt i den andres värld, precis som den andre nyss (i parken) varit ett objekt i min värld. Men jag kan inte vara ett objekt för ett annat objekt, utan i samma stund som jag blir ett objekt för den andre blir den andre med nödvändighet ett subjekt för mig. Till skillnad från ett objekt som följer sannolikhetslagar, har ett subjekt fri vilja, och genom en fri vilja kan det döma. "Den Andre" har alltså den fria viljan att döma och klassificera mig som han vill. Jag har alltså nu, i och med den andres blick, kommit ur det för-mig-varande tillståndet och istället hamnat i ett medvetet tillstånd om ett handlande objekt (ett jag) vars egenskaper bestäms av den som ser mig. Jag är nu medveten om mig själv och dessutom ser jag mig själv precis som den andre ser mig.

Här vill jag poängtera att när Sartre pratar om den andres blick så syftar han inte bara på situationer där vi faktiskt varseblir någon som ser oss eller situationer då vi på något sätt vet att någon ser oss. I sina exempel använder han visserligen ofta sådana situationer, men i själva verket anser han att vetskapen om möjligheten för att någon ska se oss är tillräckligt för att vi ska bli självmedvetna.

"Den Andre" har den fria viljan att forma mig precis som den vill. Detta inser jag när jag blir medveten om "den Andres" blick.

Konsekvenser av den andres blick

En av existentialismen grundtankar är att människan inte har en essens till att börja med. Förutsättningen för att människan ska vara definierad, ha en inneboende natur (ett syfte) är att hon föregås av en gud eller annan väsen som kan bestämma hennes natur. Eftersom något sådant enligt Sartres existentialism inte existerar, kan människan omöjligen ha en inneboende essens. Hennes existens påbörjas utan någon essens. Essensen tillkommer tvärtom efter hand genom hennes val och handlingar. Människan har alltså friheten att bygga sin egen essens. Men denna frihet skapar känslor av skuld och ångest eftersom man till skillnad från något vars essens är förutbestämd, själv är ansvarig för sina val, sina handlingar och sin identitet. Detta medför att vi i vissa fall faktiskt inte har något emot "den Andres" dömande blick. Vi accepterar, och till och med välkomnar, den roll och identitet som vi tilldelas av "den Andre", just för att det är något som vi fått utifrån. Vi har fått en identitet som vi inte valt själva och som vi inte ansvarar för. Nu är även våra kommande handlingar och val "determinerade". Vi handlar så som vi förväntas handla utifrån den roll vi fått, och vi slipper känna ansvar, skuld och ångest. Detta sätt att leva är enligt Sartre inte autentiskt. Det undergräver vår frihet och gör att vi lever ett ofullständigt liv som människor. Sartre kallar detta en form av "ond tro".

Men om vi inte vill leva i ond tro? Om vi faktiskt inser och vill ha vår frihet som människa, då kommer den andres blick att vara ett ont för oss. Den dömer ju oss och objektifierar oss. Den gör oss till ett objekt som den kan forma som den vill. Vi ser detta som ett hot mot vår frihet och vi känner djup olust. "Den andres faktum är obestridligt och berör mig djupt. Jag upptäcker honom genom olust, genom honom är jag i ständig fara i en värld som är denna värld och som jag icke desto mindre bara skymtar." Det vi kan göra i rent självförsvar är att försöka objektifiera den andre, se denna som ett objekt mitt bland andra objekt i vårt universum, och följaktligen återfå vår frihet som subjekt. Detta kan dock bara misslyckas, ty medvetandet om den andres vara som subjekt uppträder omedelbar med hans blick och är omöjlig att undfly. Detta menar Sartre är grunden till en livslång kamp som förekommer mellan människor och som ingen någonsin kan vinna. "Medan jag försöker frigöra mig från den Andres grepp försöker den Andre befria sig från mitt; medan jag försöker förslava den andre försöker den Andre förslava mig. ... Beskrivningen av konkret beteende måste därför ses inom konfliktens perspektiv. Konflikt är den ursprungliga betydelsen av Varat-för-andra". Och denna kamp har givetvis implikationer i våra handlingar gentemot andra.

Avslutande ord

Teorin om "Varat-för-andra" utgör den tredje delen av Sartres stora verk Varat och Intet. Liksom resten av boken finns det här ett cyniskt drag som bottnar i människans frånvaro av syfte och essens, och därtill i hennes överflödighet i denna värld. Människans meningslösa tillvaro är inte bara temat i Sartres filosofiska verk utan påträffas även i många av hans romaner. I romanen Äcklet får vi följa Roquentin och hans kamp mot sina känslor av överflödighet i en meningslös tillvaro. Även Sartres novellsamling Muren har samma tema: frihet, identitetsförlust och meningslöshet.

Senare i sitt liv börjar Sartre engagera sig i politik och marxism. Han har ibland kritiserats för att ha övergett mycket av det väsentliga i sin filosofi som inte anses vara kompatibelt med marxismen. Författaren Albert Camus anklagar till exempel honom för att ha flytt insikten om tillvarons absurditet när han övergår till marxismen och dess utopiska mål. Men kanske överger han aldrig sin existentiella filosofi utan engagerar sig istället i en reviderad, mer öppen och odogmatisk marxism som faktiskt är förenlig med hans tidigare övertygelser. Oavsett vad är en sak säker: Sartre är idag en av de största franska filosofer som någonsin levat, och en av de filosofer som i hög grad bidragit till att göra filosofin mer världslig. Han lyckades ta ner den till övervägande delen rent förnuftsmässiga och världsfrånvända filosofin, till det mer konkreta och situationella som många än idag kan relatera till. Han var helt enkelt en av dem som förde filosofin ut till folket.

Text: Pantea Chaian

Det här inlägget postades i Relationer, Samhälle, Tema och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Den andres blick

  1. Anonym skriver:

    riktigt bra skrivet. men jag anser att muren också handlar om motstånd. sen tycker jag att sartres verk faktiskt mest handlar om att DU ska utbilda dig. sen att han sa fuck you till nobelpriset gör honom till en hjälte.

  2. Anonym skriver:

    Jätteintressant och välskrivet,

Kommentera