En filmresa under elva dagar

Mellan den 25 januari och 4 februari bjöds det på extra mycket film i Göteborg då den årliga filmfestivalen gjorde intåg på stadens biografer. Aspekt hade sin cineast Andreas Hallén på plats i filmdjungeln och här kommer hans sammanfattning av 11 dagar med film, film och åter film.

Pablo Larraíns Tony Manero

Pablo Larraíns Tony Manero

Årets filmfestival är över, det känns lite tomt. Elva dagar, 38 filmer och tusentals intryck senare var jag ganska trött så ett avslut var samtidigt helt välkommet. Som ni kan gissa bestod min festivalvecka nästan uteslutande av just film och som den chilenare jag är var det lite extra kul att det i år även var chilenskt filmfokus. Chile stod även för en av årets bästa filmer, Pablo Larraíns Tony Manero, som likt flera andra av fokusfilmerna på olika sätt behandlar tiden under och efter Augusto Pinochets diktaturregim. Titeln är lånad från John Travoltas karaktär i filmen Saturday Night Fever och handlar om en man som bokstavligt talat går över lik för att vinna en danstävling. Alfredo Castro i titelrollen är fenomenal med sitt nedtonade, nästan introverta skådespel, och ger samtidigt liv åt en av festivalens mest osympatiska karaktärer. Man kan se honom som en liknelse av en diktators skoningslösa väg till självförverkligande, samtidigt som den visar hur den lilla människan kan präglas av ett totalitärt samhälle.

Scen ur Post Mortem

Scen ur Post Mortem

Samma kyliga och klaustrofobiska atmosfär återkommer i Post Mortem, den andra delen i Pablo Larraíns Pinochettrilogi. Här får vi följa några olika människoöden vid tidpunkten för presidentskiftet i september 1973, då Pinochet störtade Chiles dåvarande president Salvador Allende. Återigen syns Alfredo Castro i huvudrollen, här i form av ett bårhusbiträde som precis inlett en relation med strippan Nancy, när obehagliga saker börjar hända. Människor, däribland Nancy, försvinner spårlöst samtidigt som det väller in busslaster med omkomna till bårhuset. Och varför står det beväpnad militär i varje hörn? Vad är det egentligen som har hänt? Kaoset och paniken stegras och alla försöker hantera det på sitt eget sätt. Över en natt är allting förändrat. Pablo Larraín visar återigen vad som händer i ett samhälle där makten styr med rädsla.

Från chilensk diktatur till dansk medelklass
Regissören Tomas Vinterberg gjorde en gång i tiden den hyllade filmen Festen, som utspelas i en dysfunktionell överklassmiljö. 2013 är han tillbaka med sitt nya drama, Jakten, med ingen mindre än Mads Mikkelsen i huvudrollen. Mikkelsen spelar den sympatiske förskoleläraren Lucas som genom ett missförstånd blir anklagad för sexuellt övergrepp mot barn.

Mads Mikkelsen har huvudrollen i Tomas vinterbergs Jakten.

Mads Mikkelsen har huvudrollen i Tomas Vinterbergs Jakten.

Flickan som påstår sig ha blivit utsatt är dessutom bästa vännens dotter, och snart är vänskapen utbytt mot hat och förakt. För vem litar inte på ett barn? Plötsligt är det flera av barnen som har blivit utsatta och föräldrarna är inte sena med att hälla olja på vreden och göra lögnen allt mer levande. En häxjakt inleds där den skyldige ska hängas ut och förnedras till varje pris. Överallt blir Lucas påmind om vad han har gjort, eller rättare sagt, vad han inte har gjort. Jakten är en oavbrutet gripande historia om människans ibland otäckt maniska vilja att peka ut en förövare för att själv kunna sova gott om natten. Danskarna filmtriumferar som vanligt och återigen är rädsla ett centralt tema. En annan dansk pärla jag plockade upp under festivalen är det ruffigt realistiska dramat Nordvest, som utspelar sig i en av Köpenhamns hårdare stadsdelar. Här får vi följa 18-årige Casper, vars vardag mest består av inbrott, alkohol och droger.

Nordvest skildrar unge Caspers liv i Köpenhamns undre värld.

Nordvest skildrar unge Caspers liv i Köpenhamns undre värld.

En dag blir han kontaktad av Björn, en äldre, tungt kriminell man som vill att Casper ska göra ett jobb. Allting går som planerat och Casper börjar plötsligt tjäna stora pengar. Men insatserna höjs hela tiden och det dröjer inte länge innan Casper får en pistol i handen med uppdraget att döda. Det hela går från värre till värst och när det är för sent för att dra sig ur finns det inte mycket mer att göra än att fly. Men vart tar man vägen när inga flyktvägar finns kvar? Regissören Michael Noer vann med sin debutfilm, det extremt starka och sevärda fängelsedramat R, 2010 års Dragon Award för bästa nordiska film. Denna, hans andra film, drabbade mig inte lika hårt som debuten, men skådespeleriet från de unga debuterande aktörerna, en intressant och fängslande historia samt Noers känsla för realism gör att jag ändå vill utnämna Nordvest till en av 2013 års bästa festivalfilmer.

En komedi mitt i svärtan
När vi ändå är inne på Danmark, och det faktum att jag hittills bara skrivit om mer eller mindre nattsvarta dramer, samt min vurm för dansk film i allmänhet, vill jag slå ett slag för den originella komedin Almost Perfect.

Almost Perfect är en ny dansk komedi.

Almost Perfect är en ny dansk komedi.

Lene Marie Christensen spelar tv-programledaren Anne som har det mesta; karriär, stjärnstatus och ett ordnat privatliv. Men hon saknar man och barn. Då hon dock inte saknar samlivet med en man utan främst vill ha en sådan till att göra henne gravid, fixar hon saken själv genom insemination. Dock börjar Anne grubbla mer och mer över vem denne herr donator verkligen är och till slut känner hon sig tvungen att söka upp honom. Och den som söker… finner inte alltid det förväntade. Almost Perfect är en romantisk komedi och feelgoodfilm som till och med fick den här buttre filmtyckaren att gapskratta emellanåt. Och jag säger det igen: Danmark kan det här med film! Lene Marie Christensen gör ett finfint porträtt av Anne och Nikolai Lie Kaas är som klippt och skuren för rollen som den totalt utflippade Gordon Dennis, besläktad med Björn Starrins karaktär Pölsa i Smala Sussie.

Låt oss stanna i Norden och titta lite på den finska filmen 8-ball, som kretsar kring den före detta missbrukaren Pike. I filmens inledning lämnar hon fängelset tillsammans med sin åtta månader gamla dotter och med viljan att bygga sig ett nytt liv. Men det förflutna ekar ständigt omkring Pike, inte minst i form av gamla missbrukarkompisar som inte lämnar henne i fred, och en dag står hennes ex-kille, tillika dotterns far, i dörren. Och han har inga planer på att gå. Detta blir början på ännu en ond spiral där Pike sakta men säkert dras tillbaka ner i destruktivitet. Men ska hon låta drogerna och umgänget få förstöra livet ännu en gång?

Den här filmen är lika svart som den är gripande om människorna som lever i samhällets bottenskikt. Men här finns inte bara mörker. Som ett brev på posten blir jag också påmind om att man ibland måste nå botten innan man förstår hur man klättrar, och hur viktigt det är att ha respekt för sig själv för att inte utnyttjas av fel människor.

Shores of Hope utspelar sig i 80-talets Östtyskland.

Shores of Hope utspelar sig i 80-talets Östtyskland.

Från Finland hoppar vi ner ett snäpp och landar i Östtyskland 1982. Där har de båda vännerna Conny och Andreas tagit jobb i hamnen i Rostock och drömmer om att få gå på ett skepp och lämna DDR- regimen för gott. Men livet vill annorlunda. Efter tre år har fortfarande ingenting hänt och frustrationen växer och tär på både vänskap och förhållanden. Säkerhetspolisen Stasi lyckas göra Andreas till angivare medan Conny försöker att fly till Västtyskland med sin asiatiska flickvän Mai. På gränsen till väst väntar dock Stasi och Conny hamnar i fängelse. Åren går. I fängelset finns inga framtidsutsikter, samtidigt som Andreas stiger i graderna inom den östtyska säkerhetspolisen. En dag får han ett brev från Mai. Hon bor numera i väst och vill ha kontakt med Conny. Shores of hope är ett spänningsdrama om att aldrig förlora hoppet och om att våga tro på evig kärlek. Filmen påminner om både det tyska mästerverket De andras liv och om den amerikanska fängelsefilmen Nyckeln till frihet. Klart sevärt!

Holländskt guldkorn och religiös extremism
Vi beger oss vidare till Holland, fast näe... Rättare sagt drar vi till Buenos Aires i Argentina där den holländska filmen Taped i huvudsak utspelar sig. Dit har nämligen det krisande paret Johan och Saar begett sig för att ge förhållandet en nytändning.

I holländska dramat Taped möter vi det krisande paret Johan och Saar.

I holländska dramat Taped möter vi det krisande paret Saar och Johan.

Det dröjer dock inte länge innan bitterheten nästlar sig in i deras trygga semestermiljö och blottlägger nya lögner och svek. När stämningen dem emellan inte kan bli tyngre händer plötsligt något omskakande. De blir vittne till ett mord, där en polis skjuter ihjäl en fängslad man mitt framför ögonen på dem. Och inte nog med det; scenariot fastnar på parets ständigt rullande videokamera. Detta blir inledningen till en lång och mödosam jakt i den argentinska natten där polisen inte drar sig för att röja undan dem som vet för mycket. Regissören Diederik Van Rooijen skapar stor spänning med små medel i den här lilla holländska thrillern som även har en snygg upplösning. Med lätthet ett av guldkornen på årets festival.

Scen ur Guds Hästar

Scen ur Guds Hästar

Det näst sista stoppet blir Marocko och Casablanca, som är skådeplats för det religiösa dramat Guds Hästar. Vi följer bröderna Hamid och Yachine under uppväxtåren i Casablancas fattigaste delar. Då fadern är gravt traumatiserad av tidigare krigsupplevelser och den äldsta brodern är förståndshandikappad, är det Hamid och Yachine som tillsammans med modern får kämpa för att överhuvudtaget ha mat för dagen. Tio år senare är det mesta sig likt. Yachine försörjer familjen genom att sälja frukt på torget medan Hamid istället har valt en kriminell bana som snart leder honom i fängelse. När han sedan kommer ut gör han det som en helt ny människa som påstår sig ha funnit Gud. Familjens svarta får har blivit omvänt och så långt allt gott. Men Yachine anar att något inte står rätt till med brodern, det hela tycks för bra för att vara sant. När han synar Hamids nya livssätt kan han dock inte undgå att själv bli påverkad. Guds Hästar är ett rakt igenom välspelat och fängslande drama som undersöker mekanismerna inom religiös extremism. Den kanske absolut starkast lysande stjärnan på årets festivalhimmel.

Tonårstjejen Gili är huvudgestalt i Six Acts.

Tonårstjejen Gili är huvudgestalt i Six Acts.

Så till den sista filmen för den här gången. Vi förflyttar oss bara en liten bit till höger på världskartan och hamnar i Tel Aviv i Israel och hos tonårstjejen Gili. Hon har precis bytt skola och börjat umgås med ett gäng äldre killar som snabbt får ett stort inflytande på henne. Naiv och bekräftelsetörstande som hon är ställer hon upp på det mesta som killarna kräver av henne, medan de mest ser Gili som en leksak. Själv förstår Gili inte hur utnyttjad hon blir, och när till och med den förståndiga vuxenvärlden är villig att gå över gränsen kan man fråga sig vem som egentligen är kapabel till att förstå och bry sig. Six Acts är en svart och omskakande film som får mig att fundera extra kring den manliga sexualiteten och hur det i dagens sexualiserade samhälle i princip är omöjligt att inte objektifiera människor. Och kanske gör vi det oftare än vi tror. Sevärt är det under alla omständigheter; en film att visa ute i skolorna.

Tack för i år!
Och så här löd min sammanfattning av Gothenburg International Film Festival 2013, den 36:e i ordningen. Fast, egentligen var det ju bara den 35:e. Det är en anekdot som återkommer varje år; hur de festivalansvariga 1992 medvetet hoppade över den 13:e festivalen i ordningen av vidskepliga skäl. Men vad gör väl det, förutom att festivalen blir ännu lite mer speciell.

Många filmer blev det, och de man inte hann se får man ge sig ut på jakt efter under den resterande delen av året. För sedan är det dags igen. Tills dess, ha det gött!

Text: Andreas Hallén

Det här inlägget postades i Film & TV, Kultur, Recensioner & reflektioner och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera