Cloud Atlas – en bokrecension

Den 22 februari gick filmen Cloud Atlas upp på biograferna i Sverige. Den baseras på David Mitchells succéroman med samma namn. Eftersom filmen hade premiär så mycket senare i Sverige än i andra länder passade jag på att läsa boken innan. Vad jag visste om den innan jag började läsa var följande; sex berättelser från olika tidsepoker berättas i följd av huvudpersonen i den efterföljande berättelsen. Boken visade sig dock vara mycket mer intrikat än så.

davidmitchell

David Mitchell

Efter att ha läst boken kunde jag bara konstatera att den var väldigt skickligt skriven. Inte bara den unika strukturen med vilken den berättas, utan också de sex historiernas handlingar, miljöer, karaktärer och generella språk. Cloud Atlas är ett väl genomarbetat hantverk, vars like jag nog aldrig skådat förut. Flera välrenommerade författare har i efterhand gått ut och förundrats över hur Mitchell så bekymmerslöst lyckats väva ihop alltihop.

Unik struktur
Mitchells känsla för olika genrer är fascinerande. Varje del av boken tillhör en egen genre, här finner vi bland annat en sjöfararberättelse, en farsartad komedi och en dystopisk framtidsvision. Varje berättelse har en anknytning till den föregående genom att huvudpersonen hittar en nedteckning eller inspelning från en svunnen tid, och varje historia säger något om alla andra. Bokens komplexitet är svår att greppa som läsare, och måste ha varit ännu svårare att genomföra som författare. Trots detta är den relativt enkel att läsa, även om den kan bli lite seg emellanåt. Alla berättelser kommer säkerligen inte att tilltala alla läsare, men även om jag fick några solklara favoriter så lyckades varje del i alla fall att fånga och behålla mitt intresse från början till slut. Något annat som gör boken unik är att samtliga berättelser, bortsett från den sista, avbryts abrupt, ibland mitt i en mening, för att sedan en efter en avslutas i omvänd kronologisk ordning. Själva boken börjar och slutar alltså med samma berättelse vilket knyter ihop säcken ganska väl. När man läser boken ska man alltså inte luras att tro att när den sista berättelsen avslutas så är boken färdig med det den vill berätta. Tvärtom så är den andra halvan av boken den viktigaste; många frågetecken rätas ut och kopplingarna mellan berättelserna blir tydligare. Cloud Atlas är en berättelse om moral, och den fungerar som en föraning om vad som kan komma. Mitchells fiktiva dystopi, som beskrivs i de två sista berättelserna, kan härledas bakåt till vår nutid och historia vilket gör den skrämmande realistisk.

Barbarism och exploatering
Det tema som utmärker sig mest i boken är barbarism, vare sig det gäller öppen eller dold sådan. Den barbarism som utspelar sig i dåtid och framtid känns mer påtaglig än den som sker i nutid, men det är nog också en av poängerna med boken. Barbarism är konstant, den ändrar bara skepnad. Den mest uppenbara formen, som den tar sig i Cloud Atlas, är exploatering. Varje berättelse innehåller någon form av utnyttjande, vare sig det gäller av människor eller av miljön. Ju längre in i historien vi kommer desto mer skenande blir denna exploatering, och till slut går både civilisationen och miljön under. Vid det kronologiska slutet har så kallade dödslandskap spridit sig över världen. Bara ett fåtal tillflyktsorter existerar, resten av världen är såpass dödligt förgiftad att den omöjligen kan upprätthålla liv. Detta scenario kan kännas väldigt avlägset, tills det att vi påminns om att platser som Tjernobyl, kärnkraftverket Fukushima, delar av Nevada och Sibirien faktiskt redan är dödslandskap. Radioaktiva katastrofer har resulterat i att dessa områden i princip blivit obeboeliga, detta bara inom de senaste 70 åren och på grund av enbart en sorts teknologi.

SONY DSC

I takt med vår teknologi blir allt mer avancerad är det inte helt otänkbart att dessa dödslandskap sprider sig, på grund av till exempel klimatförändringar, tills de slutligen omsluter hela världen, precis som i Mitchells framtidsvision. Att ha detta i bakhuvudet när man läser boken gör den än mer fascinerande, och än mer skrämmande.

Det fåtal människor som fortfarande är vid liv, lever under oordnade former och i ständig fejd med varandra. Teknologin har rämnat; det var den som tillsammans med människans hybris och maktbegär möjliggjorde civilisationens fall i första hand. Även i desperation tar konkurrensen överhanden gentemot ett konstruktivt samarbete, och människorna klamrar sig fast vid sina gamla exploaterande knep.

Religion och filosofi
Många religiösa teman tas upp i boken. Reinkarnation knyter samman många av huvudpersonerna i historierna, främst genom ett återkommande födelsemärke, men det blir också tydligt i hur karaktärerna beter sig.  Kristendomen visar sig både från sin goda och onda sida. Mitchell tar inte ställning, vilket jag tycker är bra. De flesta företeelserna i boken med religiös anknytning ses ur en objektiv synvinkel. Istället lyfts enkla budskap som solidaritet, kärlek och mänskligt värde fram, oavsett vad man har för tro. På andra sidan myntet hittar vi den rena ondskan i form av dehumanisering som ett medel för total makt. Den naturliga ordningen, att döda eller att dödas, de starka konsumerar de svaga. Människor blir utnyttjade, mördade och i vissa fall använda som reservdelar. Dessa groteska handlingar beskrivs tillräckligt detaljerat för att man ska känna avsmak inför dem, men de blir aldrig övertydliga. Mitchells intention är nog att det onda ska vara kristallklart och explicit utan att det blir glorifierat.

De onda företagen
Bokens skurkar är de stora, giriga företagen. Det finns många karaktärer med tveksam moral, men de agerar i de allra flesta fall som marionetter åt högre makter; ännu ett exempel på exploatering. Mitchell belyser det icke-mänskligas utnyttjade av det mänskliga. Bolagens makt över den enskilda, maktlösa människan. Grupperingar som spårar ur kommer inte bara att dehumanisera andra människor, utan även sig själva. Angripen och förförd av dessa destruktiva krafter kommer så småningom mänskligheten att upphöra, både bildligt och bokstavligt talat.

David Mitchells slutgiltiga visdomsord är att man inte ska berätta för folk hur världen ser ut – man måste visa den. Och det är precis det boken går ut på. Mitchell visar oss hur världen sett ut förr, ser ut nu och kanske, om allting går åt skogen, kommer att se ut i framtiden. Det är upp till oss människor att ta ställning och göra något åt saken innan det är för sent.

Text: Anders Thonander

Det här inlägget postades i Kultur, Litteratur, Recensioner & reflektioner och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera