Run for your life

Teater: Backa Teater
Titel:  Run For Your life
Av: Uta Plate, Mikel Aristegui, Heike Pourian och ensemblen
Regi: Uta Plate, Mikel Aristegui
Scenografi/kostym: Ulla Kassius
Ljus: Tomas Fredriksson
Ljud: Jonas Redig
Dramaturgi: Heike Pourian, Stefan Åkesson
Medverkande: Dastan Ahmed, Sahar Amini, Tanaz Daraee, Alice Erzmoneit, Romella Hannoun, Rasmus Lindgren, Timotej Mimen, Wissam Morabet, Danial Nazem, Josefin Neldén, Ramtin Parvaneh, Emelie Strömberg, Ludvig Turegård, Lars Väringer och Tame Wolday

Under vintern spelades Run for your life på Backa Teater. Den hade till syfte att skildra situationen för ungdomar i Göteborg. För att åstadkomma detta tog man hjälp av Uta Plate, en dramapedagog som gjort sig känd inom ungdomsteatern och satt den nu kända teatern Schaubühne i Berlin på kartan. På Backa teater har Uta och hennes medarbetare, tillsammans med ungdomar från Göteborg, jobbat fram manuset som utgår från skådespelarnas perspektiv och bygger på historier tagna från deras egna liv i Göteborgs olika stadsdelar.

Vi som skall se pjäsen tvingas genom en lång korridor till lokalen längre in i huset. När alla till slut satt sig ner infinner sig sakta en tystnad. Scenen, indelad i vita rutor, lyses upp av svaga röda lampor och här står, ligger eller sitter aktörerna i teaterensemblen inburade i varsin löparruta. Detta är scenen vi ser i pjäsen Run for your life. Ett starkt vitt ljus lyser upp en av rutorna, musik börjar och de tävlande sätter igång och värmer upp inför sitt livs lopp.

Run for your life belyser ungas livssituation.

Run for your life belyser ungas livssituation.

Så får man lära känna några av karaktärerna, till låtar som speglar deras personlighet. Men ingen vill leva inspärrad i denna startruta och när man tvingas lämna den och stiger ut på den fria scenen måste man börja springa för att inte hamna efter de andra som springer. Mellan dessa hektiska varv runt scenen får vi följa med på inblickar i de olika rutorna där scener ur skådespelarnas liv spelas upp. Här får vi bland annat se hur en ung flicka argumenterar med sina föräldrar om att få börja på konstskola och inte en ”riktig utbildning som ger jobb”. Vi får också följa en kille som inte vill börja jobba i familjeföretaget utan vill bli professionell dansare.

Är dessa drömmar om framtiden det som tvingar oss att springa, för att få en möjlighet att fånga dem? Blir då detta hektiska jagade efter drömmar livets mening för den unga generationen? Men vem var det som började springa och vad är det som intalar oss att man måste hetsa för att nå fram? Finns det ens ett slutgiltigt mål att nå? Den bakomliggande konflikten som genomsyrar pjäsen är svår att svara på…

En central scen i föreställningen, som visar en bieffekt av detta springande och sökande, är när alla ur ensemblen åker i en sprängfylld förarlös buss genom Göteborg. I bakgrunden hörs hållplatser längs älven eka ur en högtalare. Alla försöker hålla i sig så gott de kan när den skakiga bussen kämpar sig fram. En kille ser tjejen han förklarat sin kärlek till i en tidigare scen men då blivit nedskjuten. Nu inleds en dialog som åskådliggör en stor pusselbit av tavlan som visar hur det är att vara ung på tjugohundratalet. Att få försvinna in helt i kärleken som tar oss bort från den hektiska jakten i ett lopp som vi inte styr. Hopklämda som i en sardinburk åker vi längs gatorna som formar oss, men vart vi egentligen är på väg? Vart gatorna skall ta oss spelar inte längre någon roll när kärleken fångar oss.

Samhällets bild av den ”fungerande” människan, som alltid ska följa i gruppens fotspår, belyses på ett starkt sätt i föreställningen. För om man springer för långt från den resterande befolkningen och gör ”fel” enligt den etablerade samhällsnormen blir man inlåst i rutor som finns i hörnen av scenen. Här ställer sig alla ur ensemblen och hånskrattar åt ens snedsteg.

Jag tycker att föreställningen visar gränspunkten mellan ungdoms- och vuxenvärlden på ett bra vis. Hur man måste förlika sig med att leva i en verklighet man kanske inte tycker om och där man tvingas ge upp sina drömmar för att benen till slut går sönder av allt springande. Vad det egentligen är man möter när man tvingas stanna upp och sluta drömma och se den krassa världen. En bister verklighet där man inser att man inte kan uppnå alla sina drömmar och tvingas förlika sig med ett liv man egentligen inte valt själv. Som i en av de starkaste scenerna där den unge killen med dansdrömmar kommer tillbaka till familjen. Mager och utan pengar till att betala hyran tvingas han be om att få jobba i familjeföretaget. Den sorg och skam det innebär, visar den unge och duktige Dastan Ahmed på ett starkt sätt.

Men frågan är om vi inte måste springa. För ett större mål med samhället finns inte och så fort vi stannar upp infinner sig denna insikt. Detta tror jag gör att vi blir tvungna att se på livet som ett lopp, där vi försöker fånga så mycket vi kan på vägen och hålla oss upptagna med ständigt föränderliga drömmar, som gång på gång gör att vi byter riktning på en löparbana utan något målsnöre i sikte.

Backa Teater, som har till avsikt att belysa ungdomars verklighet, har nu under flera år producerat många bra föreställningar och blivit en av de mest omtyckta teatrarna i Göteborg. Denna pjäs ändrade inte den bilden, och det är med glädje och spänning vi förmodligen kommer få uppleva kommande uppsättningar på Backa teater.

Text: Philip 

 

 

Det här inlägget postades i Kultur, Recensioner & reflektioner, Scenkonst och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera