En tanke om tyckandet

Den 13 maj sköt polis ihjäl en 69-årig man i Husby. Polisen som sköt är nu misstänkt för vållande till annans död. Efterverkningarna av den tragiska händelsen har vi alla hört och läst om, sett på teve och fått nog av på sociala forum. Alla har en åsikt, men under ytan – genomgående lika. Man använder samma retorik, men skiljer sig i slutsats. Perspektiv från höger till vänster, på ledarsidor, i krönikor och debattinlägg.

De enda som sällan får tala och som alltid hamnar utanför, utan röst, är de som tyckarna klär ut, beskriver, tycker om och åt.

Där ovanifrån.

Tyckare tycker, elitvetarna – från första till tredje statsmakten. ”Ligister” eller ”offer”? Man har valt sida, antingen/eller. Hur som helst: Det säljer bra att skriva om vad som hände i Stockholms norra förorter. Bilbränder och stenkastning mot polis och räddningstjänst. Det framställs som upplopp, en krigszon – och retoriskt är detta givetvis till en fördel. För det säljer, och det säljer bra.

Rösterna: Vi vill ha svar! Eller: Vi har svaret! Eller: Vi vet hur det är! Vi – vi, och de.

Moderaten Olle Engström skrev i en debattartikel att det som sker är resultat av "en alltför optimistisk och okontrollerad invandring". Men fick efter uttalandet lämna alla sina partiuppdrag.

Tydligen tyckte Engström fel.

Lena Melin skrev en krönika i Aftonbladet i vilken hon krävde statsminister Fredrik Reinfeldt på svar. Hon sammanfattade en statistisk skiss av Husbys invånare; inget nytt har hänt – arbetslöshet och segregation, som ord, små ord. Lena målar upp en bild som Reinfeldt tycker om. Hon använder nämligen en retorik som reproducerats i många år, som är medialt förankrad och allmänt vedertagen. Lena tycker si och så, hit och dit.

Reinfeldts presskonferens om händelserna blev en brinnande hyllning till dem som inte deltagit i våldet, bortsett då givetvis polisen. För hos poliserna, i egenskap av människor, fann han stort hjältemod.

”Poliser, brandmän som uppträder här; skattebetalarna har givit dem uppdraget att skydda egendom och liv. Det är människor som alla andra. De lämnar sina barn på dagis på morgnarna, åker till jobbet, möter enorma prövningar. De är också våra hjältar nu.”

I ett annat uttalande tycker Reinfeldt:

”Vi får inte låta en grupp av unga män som tror på våldsanvändning få styra samhällsutvecklingen. De tycker att man med våld ska förändra, och göra vad man vill. Men vi har i demokratisk ordning [bestämt], att i Sverige så gäller lagar lika för alla. Och polisen ska säkerställa att det också blir så.”

Stefan Löfven håller med, men fullföljer i alla fall sitt tyckande med något som kan tolkas konstruktivt:

”Brottslighet är aldrig acceptabelt. Samhället ska naturligtvis markera att det inte är acceptabelt att kasta sten och sätta bilar i brand, eller vad det nu än månde vara. Så det måste vi vara hårda med, bestämda med. Tuffa mot brottsligheten, men vi måste också vara tuffa mot brottslighetens orsaker – och har man hög arbetslöshet bland ungdomar så riskerar man att få mer av dessa oroligheter.”

Men för både Reinfeldt och Löfven är det tydligen viktigt att betona hur vi gör i Sverige. Även om händelserna inte direkt kan kopplas till upplopp utanför gränserna. Eller vill de här markera en underliggande distinktion: att förorten inte riktigt är svensk? Än. Det vi kallar postkolonialism, blir tydlig i främst statsministerns uttalande.

Andra vill reflektera djupare än så, ofta genom att betona en personlig koppling till förorten. Kopplingen ger trovärdighet, och trovärdigheten utnyttjas till anspråk för sanning. Tyckaren hävdar sitt underifrånperspektiv. Man vill nyansera en debatt som förs ovanifrån – men gör det med ett språk som är mycket likt det man kritiserar. Med frenesi betonar man det så uppenbart sanna. Att deras sanning är en sanning underifrån. Men hur nyanserat blir det? Ofta känns kopplingen bruten. Man har flyttat från förorten sedan länge. Som poppoeten Marcus Birro, när han tycker till om Angered: att hälften har ambition och flyttar därifrån, andra hälften stannar kvar utan. Hur nu det skulle gå till, för rent matematiskt borde Angered svämma över av ambitionslösa vid det här laget. Men han talar som själv uppvuxen i förorten – koppling nog att vara tyckande, och poet nog att strunta i matematiska lagar.

Sverigedemokraterna spelar sitt populistiska spel. Uppror, ligister! Föräldrarna till ungdomarna ska tvingas gå en obligatorisk föräldrakurs. Rimmar inte detta illa med järnrörsskandalen? Då var ligisterna SD:s partitopp, och utmålades si och så, inte som ligister utan som offer för missbruk och psykisk ohälsa. Denna koppling drar inte SD när det gäller förortsbarnen, nej, utan kallar istället till riksdagsdebatt om upploppen. De spelar ju sitt spel, och tycker som de tycker.

Jag kan inte tycka åt andra. Även om jag nu råkar bo i ”förorten”, Lövgärdet. För hur kan jag, och varför? I Lövgärdet sätts det också fyr på bilar då och då, och folk slåss mot polisen. Nästan aldrig, men då och då. Och när det väl händer får man ju läsa om det. Själv kan jag inte spekulera i varför utan att ställa mig ovanför och tala för och om människor som själva bör få möjligheter att höras, och som kan tala för sig själva. Men som mycket sällan får den möjligheten. Jag ser bara en sak: Att det enda av staten man ser i Lövgärdet, är den som äger våldsmonopolet och den som räddar liv. Vilken man får ta del av beror helt på vem vi talar om, och för. Vem som får och vem som inte får. Tala.

Text och foto: Håkan Kristensson

Det här inlägget postades i Samhälle och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera