Litet till stort från noll till hundra

Ibland när jag tänker tillbaka, så undrar jag. Hur gled jag egentligen in på hela grejen med att vara arrangör? Hur lyckades jag klättra i rangerna bland så många andra funktionärer och arrangörer?

[Denna artikel är en del av ett pågående tema av samma författare, första artikeln återfinnes här och den andra artikeln här]

Konventsvärlden. En värld som växer allt mer för varje arrangemang som blir av. Men det är fortfarande ett rätt okänt koncept för många. Jag får fortfarande undrande frågor när jag pratar med andra som inte är relaterade till konventsvärlden, och jag frågar mig själv varför jag gillar att syssla med detta på min fritid. Mitt skämtsamma standardsvar brukar oftast vara: "Att bossa runt folk". Även om jag gillar att skämta om det, så handlar det mycket om hur man får folk att samarbeta i en positiv anda.

Bilden avspeglar inte DDR utan ett annat spel som heter ITG.

Bilden avspeglar spelet ITG.

En gång för några år sedan, en kall höstdag kring 2008, svarade jag ja på frågan om jag kände för att vara arrangör för föreningens musikspelssektion. Jag var ganska folkskygg, saknade sociala förmågor, men ägnade all min tid i föreningen åt DDR. Och nej, nu syftar jag inte på Deutsche Demokratische Republik utan ett spel som heter Dance Dance Revolution. För er som inte vet vad det är, så är det ett spel där du har en dansplatta med riktingarna upp, ned, vänster och höger. Det kommer pilar på skärmen i takt till musik som dundrar i bakgrunden och din uppgift är att trampa på pilarna i takt till musiken. Det gick så långt att folk inte kände mig vid namn, utan som "Den-där-killen-som-är-bäst-i-föreningen-på-DDR". Styrelsen kände till det och tyckte att det verkade som en bra idé att tillsätta mig som arrangör på grund av min passion för spelet och ämnet. Sagt och gjort. Så med mig som ledare spenderade ett tjugotal personer all tid under tre dagar inne i ett litet rum och en fläkt på högsta nivå, och vi dansade som om våra liv stod på spel.

Artikelförfattaren med sin vice arrangör Hugo Ankarloo under Confusion 2012
© Erica Lindberg

Efter det fick jag en unik chans att jobba mig uppåt i rangerna. Sakta värmdes jag upp i rollen jag senare skulle komma att anta på heltid. Jag började resa runt med ett gäng personer som arbetade med att styra upp karaoke på konvent och jag reste på en hel del konvent med dem. Men mitt eviga intresse för spel låg bubblandes och jag samlade på mig kunskap om hur andra arrangörer arbetade; hur de valde att designa rummet, hålla turneringar etc. I två år reste jag runt och hjälpte gruppen med karaoke, samtidigt som folk vid mindre konvent faktiskt frågade mig om jag ville vara arrangör för deras TV-spelshörnor. En vacker dag frågade också samma person som undrade om jag ville vara arrangör för musikspelen om jag också ville vara arrangör för Confusion, deras nystartade konvent. Då visste jag inte att detta konvent skulle tävla om att vara ett av de största i Sverige, alla som rör sig i konventsvärlden känner numera till detta konvent. Jag hade ingen aning om storleken och vad som skulle krävas av mig, men jag tyckte det lät som en kul grej och tackade ja. Eftersom jag hade accepterat uppgiften så satte jag igång att tackla utmaningen efter bästa förmåga och med hjälp av allt jag lärt mig av de mindre konventen jag styrt upp. Och visst lyckades vi allihopa. Det var en unik erfarenhet i sig. Strukturen var helt annorlunda, men det viktigaste var att allting bara funkade. Faktum är att det flöt på så lugnt att folk började fråga om det var lugnet för stormen. Som aldrig kom.

Något som jag tycker är väldigt tråkigt är att arrangörsvärlden är ett ganska slutet samhälle. Det skulle behövas att fler personer går in i arrangörsrollen, men alltför få vågar ta det steget. Så har du lärt känna ett gäng arrangörer är chansen/risken stor att du kommer att stöta på dem flera gånger under din tid som arrangör. Men det är inte arrangörerna som blockerar ut de andra. Det finns väldigt många personer som gärna vill ställa upp som funktionärer, men det är en väldigt liten skara som vågar ta ansvaret som arrangörer. Folk blir lätt skrämda av makten och ansvaret som det innebär. Och med all rätt, att vara arrangör är ett väldigt tidsslukande och ibland ett rent ut sagt frusterande arbete. Det funkar inte alltid som man vill, saker strular gärna och ibland går allting bara fel. Och har du inte tidigare erfarenheter så kan saker och ting gå åt pipsvängen otroligt fort. Men folk hjälper gärna varandra. Det är en gemensam uppgift att blåsa liv i ett konvent och därför försöker alla hjälpa alla så gott det går för att det ska gå som smort. Det finns alltid folk där som är villig att backa upp dig, oavsett vilken post du har som arrangör.

Genom att kommunicera med olika företag lärde jag mig hur man genom positiv förstärkning lättast uppmuntrar folk att hålla uppe moralen om något går fel . Krishantering handlar om att behålla lugnet när allting är som mest kaotiskt. Med metodiskt arbete och rätt personer runt dig löser sig alla problem bara man fortsätter kämpa på utan att ge upp. Det är viktigt att kunna ta in medarbetares idéer och förslag och därmed förbättra egna planer och tillföra nya saker baserade på förslag från alla i arbetsgruppen. Det faktum att jag lärde mig att kommunicera om problem och rådslå om lösningar var värdefullt. Det nya jag lärt mig använder jag flitigt i min vardag och i olika arbetssituationer.

konvent

© Filippo Malvisi

Jag har snackat med mycket folk som arbetat som funktionärer under min tid som arrangör. Både folk som jobbat under mig och folk som jobbat i andra team. Vissa av dem skulle utan tvekan vara bättre ämnade för en post som arrangör än jag själv. De har briljanta idéer om hur man skulle kunna göra både det ena och det andra bättre. Ser lösningar på problem som arrangören har svårt att tackla. Men samtidigt är de rädda för ansvaret som arrangörsjobbet innebär och backar undan, nöjda med att göra sin insats som funktionärer. Tråkigt, men det görs dessvärre inte ett tillräckligt bra arbete för att uppmuntra folk att ta ett steg upp och våga axla ansvaret. Samtidigt är det knepigt eftersom arbetet är strikt volontärt och slukar enormt med tid. Det är inte alla som har den tiden vid sidan av sitt vanliga liv. Ofantligt synd, för de som aldrig varit arrangörer missar den speciella gemenskapen. Det är något visst med att bygga upp ett konvent tillsammans med alla andra arrangörer och medarbetare, kämpa i vått och torrt, och till sist blåsa liv i hela akten under ett par magiska men slitsamma dagar.

Varför vill man göra något som skulle kunna ses som rent slavgöra? Inget betalt, många många timmar nedlagda och deadlines att hålla. Personligen vill jag tro att det är för att vi alla vill vara del av något större. Om ett gäng personer bara lägger manken till, så kan man skapa en zon nästan helt utan de hinder som samhället annars presenterar för oss.  Vi kan faktiskt  arrangera bort alla dessa förutfattade meningar och hinder, om det så bara är för ett par dagar. Detta är en chans att få vara en del av denna magi. Att få pröva på många olika roller i varierande miljöer till en väldigt liten personlig risk. Jag vill i alla fall tro på att folk gärna vill göra andra glada. Jag personligen har aldrig känt mig så nöjd med mig själv som när jag visste att folk lovordade ett konvent jag jobbat på och tyckte det var det bästa evenemanget någonsin. Jag var också glad för de andra arrangörernas skull. Vi hade gjort en gemensam insats och vi hade gjort många personer glada. Gett dem en neutral zon dit de kunde komma för att ha roligt, visa sin senaste utstyrsel och delta i gemensamma upptåg. De hade lärt känna andra människor bortom de fördomar man annars kanske skulle ha. Vi, arrangörer och funktionärer, klappade varandra på axlarna för ett bra gjort jobb vid det tillfället. Det är den känslan som motiverar mig att jobba vidare med detta;. att bidra med något positivt. Den känslan kan inte köpas för pengar, och föds endast genom hårt slit med dedikerade människor vid rodret.

Text: Chris Herrera

Det här inlägget postades i Artiklar, Kultur, Samhälle och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera