Statist i sitt eget liv
Göteborgs Stadsteater utan maktanalys

Göteborgs Stadsteater satte i slutet av 2013 upp Att begära tre systrar, en tolkning av Tjechovs Tre systrar, regisserad av Mellika Melouani Melani. Inom ramen för arbetsmarknadsåtgärder anlitades tjugo personer med etiketten långtidsarbetslösa kvinnor, vilket Stadsteatern gjorde en poäng av genom att i marknadsföringssyfte leka med formuleringar som "Tjechov i fas 3". Parallellt med föreställningen anordnades en serie miniseminarier kring temat arbete.

Foto: Ola Kjelbye

Bild från uppsättningen. Foto: Ola Kjelbye

Vi är färre i publiken än de är på foajébarens scen. Med kort varsel har Stadsteatern satt in ett femte miniseminarium, där de långtidsarbetslösa kvinnorna själva skall få svara på frågor kring projektet. Seminariet är förlagt till strax innan kvällens föreställning, vilket omöjliggör för övriga skådespelare och scenarbetare att delta. Kvinnorna på scenen uttrycker en önskan om att vi ska sitta tillsammans och ber oss i publiken att komma närmare. Kvar är ändå det faktum att de sitter på scenen med belysning och mikrofon, och den lilla publiken sitter runt bord i närheten.

Moderator Marita Pettersson inleder med att kort berätta om de tidigare seminarierna, och varvar därefter frågor till de på scenen med att låta dem själva berätta fritt. Fram kommer röster av tacksamhet av att ha fått ett tillfälligt jobb, att få vara med på Stadsteaterns stora scen. Och också röster om hur oerhört förvirrande det är att i egenskap av långtidsarbetslös stå på scen och spela sig själv, utan att uppleva att antagandet om ens brist på värde ifrågasätts. Hur konstigt det blir att på nåder få komma in på Stadsteatern i just egenskap av långtidsarbetslös kvinna, och hur ens egenskaper och förmågor i stort helt förbises.

Några i gruppen berättar under seminariet att de flesta av Stadsteaterns skådespelare inte hälsar på dem. De har överhuvudtaget inte fått bekanta sig med den övriga ensemblen, utan har medvetet hållits utanför för att skapa större effekt på scenen.

– Det var vi som sökte upp dem och försökte få kontakt, som jag uppfattade det. Det lyckades bara med ett par. Vissa hälsade aldrig på oss, berättar en av statisterna.

Jag samtalar senare med Jenny och Elisabet, två av statisterna, för att få veta mer om hur de upplevt projektet.

Jenny berättar att hennes ingång i projektet var att göra något helt nytt.

– Jag ville göra något jag aldrig testat och var skiträdd för. Jag har en enorm scenskräck och ville göra upp med den. Och så var jag nyfiken. Men väl där fick jag helt andra fokus. Som att försöka förstå teatervärlden med dess språk och märkliga hierarkier, att organisera sig för statistgruppens rättigheter och att sörja över och bråka med hur kön, religion, klass, funktion, språk och rasifiering alltid påverkar hur en blir sedd på, lyssnad till, respekterad och bemött. Det var katastrofalt dålig medvetenhet kring det på Stadsteatern. Jag grät varje dag när vi slutade och tänkte: nu hoppar jag av, detta är ju förnedrande. Men jag ville inte vara utan den fantastiska statistgruppen och alla intressanta, kloka, roliga personer; alla gripande och sorgliga historier som fanns bakom att vi hamnat där, och den utmaning vi gick igenom tillsammans.

– Jag tycker att jag fick en fantastisk möjlighet och upplevelse av att få vara med i denna uppsättning, säger Elisabet, även hon statist. För mig var det en riktig kick! Jag har tagit med mig mycket positivt från denna tid. Det har stärkt mig. Sen fanns det saker som kunde gjorts på ett annat sätt. Och behovet av hjälp och stöd hade absolut behövt vara bättre, med tanke på språksvårigheter med mera.

aspekt.nu har även vid ett flertal tillfällen försökt få en intervju med konstnärlig ledare eller annan representant från Stadsteatern, för att höra om deras erfarenheter av projektet. Vilket ansvar har och tar Stadsteatern gentemot dessa personer? Att gå från långtidsarbetslös med allt vad det innebär, till att befinna sig på Göteborgs Stadsteater och ingå i ett arbetslag bör rimligen innebära en rejäl omställning. På vilka sätt har de jobbat med att underlätta den processen? Det visade sig svårt att få någon från Stadsteatern att ens uttala sig. Vi blev till slut ombedda att maila dem våra frågor, och fick något senare ett svar från Stadsteaterns konstnärliga ledare Anna Takanen via Stadsteaterns marknadsföringsansvarig.

"Mellika ville även denna gång jobba med en större grupp statister, nu kvinnor som skulle stärka systrarna, systerskapet och könsmaktsordningen. Att valet blev just långtidsarbetslösa var för att utmana frågeställningarna i Tjechovs pjäs som på många sätt handlar om längtan efter ett arbete, nödvändigheten i att arbeta och arbetet som centralt fokus i en borgelig kontext. Som en nytänkande och avantgarde föreställning på vår stora scen så utmanar den också just den scenens repertoar."

Ja okej, tänker jag, det är möjligt att föreställningen utmanar stora scenens repertoar. Men att den utmanar frågeställningarna i Tjechovs pjäs? På vilket sätt utmanas de? Och stärker könsmaktsordningen, javisst, men hur är det en bra idé? Och stärka systerskapet - på vilket sätt?

– Om jag minns rätt presenterades projektet på hemsidan som att ställa en klassiker om överklassens längtan efter meningsfullhet mot dagens ökande massarbetslöshet i Europa och ökande högervindar, berättar Jenny. Också som ett utforskande i människors längtan och begär efter arbete och annat i livet. Samt som regissörens egna konstnärliga projekt. Först som politik, sen mer och mer som ren konst. Informationen om hur vi skulle jobba var varierande. Vid första kontakten, innan vi skrivit kontrakt, så var det ett direktiv. Sen ändrades det hela tiden. Tider och arbetsmetoder, allt ändrades hela tiden. Det var väldigt otryggt.

– De sa att det skulle handla om långtidsarbetslösa och våra erfarenheter, men inte mycket mer, säger Elisabet. Vi hade behövt bättre information och hjälp; veta vem man skulle vända sig till, fortsätter hon. Information om att regissören skulle försvinna ur projektet vid premiären, om vem vi då skulle vända oss till. Vi blev också lovade en uppföljning av projektet, den har vi ännu inte hört nåt om.

– Ja! Vi hade behövt mer tid, en medveten och aktiv gruppprocess, och jag önskar att regissören och de som jobbade med produktionen hade haft någon maktanalys, säger Jenny. Att de hade tänkt på hur klass, arbetslöshet och andra stigman påverkar självbild, sjävkänsla och självrespekt, men framförallt hur andra speglar och möter en. Och att de inte så lättvindigt hade sagt att vi skulle "ta plats" och "ta för oss" på scenen, göra det till "vårt egna" konstprojekt, fast sen också "absolut inte på det eller det sättet". Det var som ett hån. Vi vågade ju knappt andas där inne. De glömde helt att anpassa teaterspråket till oss, och kunde inte förklara när vi inte förstod.

Anna Takanen skriver "Vi hade i det mesta gjort samma val idag. Vi som teater borde kanske haft möten där teaterprocessens villkor kunde tydliggjorts då några individer eventuellt hade svårigheter med att följa i förändringarna."

Problemet är att hierarkierna i det övriga samhället lyfts upp på scen utan att ifrågasättas. Om Stadsteatern velat ifrågasätta har de misslyckats kapitalt. De har erbjudit jobb åt en grupp människor som står långt från arbetsmarknaden, utan att sätta sig in i deras situation och individuella behov. De har likt det "goda" i-landet erbjudit sitt bistånd till dessa samhällets stackare i u-landet, synbart helt utan självreflektion. Här skulle en mer komplex analys ha behövts. Ett steg på vägen är att fråga sig vad dessa människor behöver. Kanske åtminstone att själva få uttrycka sina behov och bli lyssnade på. Biståndsgivare får ett lättare samvete av att ha delat med sig, kanske känner Stadsteatern så? Dessa personer får äntligen en chans till tillfälligt jobb, tack vare Stadsteatern. Att det framstår som storsint av Stadsteatern att ta sig an dessa människor blir en del av marknadsföringen, lite "se vi är så politiskt korrekta, vi tar in långtidsarbetslösa kvinnor!" Men vad som följer med att ta in en grupp långtidsarbetslösa kvinnor, är givetvis ett ansvar.

Om större medvetenhet funnits från Stadsteaterns sida hade det på riktigt kunnat bli ett intressant projekt. Om de haft mod att se sig själva lite utifrån, och välkomnat sina nya anställda som bärare av en kunskap som andra anställda på Stadsteatern sannolikt inte är i närheten av. Om de ödmjukt böjt sig inför att inte vara de som vet bäst, utan erkänt just att "Det här vet ni. Det här är er vardag. Vi vill veta hur det är för att kunna använda det på scen." Om de verkligen behållt sin nyfikenhet. Inte trott sig veta bäst, ha en föreställning som inte ska rubbas och slänga upp människor på scen för ekonomisk vinning, utan hänsyn till individerna.

"Utifrån regissörens vision och scenens representation speglade statisternas 'egen verklighet' som ett skav mellan verklighet och det fiktiva. Många som hört av sig till oss är gripna och drabbade av den uppenbara klassklyfta som detta visade på. Vi ser det inte som att vi använde dessa kvinnor." skriver Anna Takanen.

Det är heller ingen som i detta sammanhang påstår att Stadsteatern "använde dessa kvinnor". En av våra frågor var: hur tycker ni att ni använde möjligheten med fas 3-anställda? – vilket är en helt annan fråga. Men hur den tolkas, och Stadsteaterns ovilja till dialog, säger kanske en hel del.

Deltagarna berättar under seminariet hur de behandlats i projektet i stort. De har hållits vid sidan av de övriga skådespelarna, inte blivit tydligt informerade om sina rättigheter till delaktighet i den konstnärliga processen, inte blivit tillfrågade vad de behöver i projektet. Deras kompetens och förmåga har inte räknats med och därmed inte använts. Förutom regissörens direktiv, har de inte haft någon form av handledning i projektet.

I gruppen fanns behov av hänsyn till synnedsättning och svårigheter att förstå svenska och engelska; något deltagarna berättar att de fått stötta varandra i bäst de kunnat. Stadsteatern ordnade inte med språktolk och syntolk. Det framkommer mycket om gruppens inbördes förmåga till kärlek, förståelse, stöttning och sammanhållning. De har blivit sammansvetsade av att finnas där för varandra.

– Det var en fantastisk grupp på många sätt, berättar Jenny. Men det var ändå svårt att bli trygg, för vi var en så stor grupp. Vi hade ingen "lära känna varandra-metod" eller någon som hjälpte oss med det. Vi skulle framstå som en enhetlig grupp på scenen, men ibland agera och tänka som individer och liksom representera "oss själva", men utan att vi kände varandra eller visste vilka sidor vi förväntades visa. Det var splittrat och otydligt. Jag upplevde att flera av oss kände sig osäkra och mådde dåligt. Iallafall gjorde jag det.

– Vi hade behövt större hjälp med grupprocessen, fortsätter Jenny. Och i det sceniska; att inte ha nån pedagog eller handledare i hur en skulle vara och tänka kring sin närvaro på en scen. Bara att vara där i all sin osäkerhet och spela sig själv fast vara helt nollställd, det var hemskt. Det kändes ensamt och olustigt. Alla fick inte information på ett språk de förstod! Vi var där för att bara sköta ett jobb och få betalt, utan att riktigt veta vad som förmedlades eller vad som hände omkring en. Konstigt att teatern tyckte det var okej att jobba så!

– Den största svårigheten kom efteråt – tomheten, säger Elisabet. Att man var ute i kylan igen, men det visste jag ju innan, i och med att det var en tidsbegränsad anställning. Men det kändes tufft och tungt!

Hur tänkte Stadsteatern här? Att "vara ute i kylan igen" som en normal konsekvens? Tacksamt att låta individen bära detta ensam, ett slags personligt ansvar, som liksom osynligt och automatiskt frigör Stadsteatern från allt ansvar kring individerna i projektet. Något som för övrigt verkar vara en genomgående strategi i projektet från Stadsteaterns sida. På relativt raka, öppna frågor kring arbetssätt och tillvaratagande av möjligheter, svarar Stadsteatern inte alls i sak, utan berättar hellre att de fått goda recensioner. Jag upplever det som en massiv olust från Stadsteaterns sida att ens ta in att det handlar om frågor kring en arbetsprocess, arbetsmiljö och bemötande, och inte om Stadsteaterns konstnärliga process. Javisst, Stadsteatern har fått överlag goda recensioner gällande det konstnärliga resultatet. Om de gått över lik längs vägen bryr de sig inte om, om de ens förstått det. De verkar inte riktigt sugna på självanalys, utan hänvisar till konstnärligt resultat eller till att statisterna inte förstod. Men det handlar inte om att "några individer eventuellt hade svårigheter att följa med i förändringar", utan om Stadsteaterns brist på maktanalys och kommunikation.

Om Stadsteaterns budskap inte nått fram kanske det är läge för lite funderingar kring hur man kommunicerar, istället för att försöka lägga över ansvar på de som inte förstått. Inget är ju kommunicerat så länge det inte är mottaget. Och eftersom Stadsteatern befinner sig i stort maktöverläge är det inte deras uppgift att tolka människors upplevelser.

Om kunskap kring hierarkiska system saknas hade ju en idé varit att börja med att erkänna sin brist och rådfråga expertis; Hej, vi ska arbeta med ett gäng långtidsarbetslösa kvinnor som vi inte har nån aning om hur vi ska bemöta, hjälp? Istället ses statisterna som obekväma som inte automatiskt passar in i Stadsteaterns stereotyp av hur statister "brukar" bete sig. De verkar istället oberäkneliga, har svårt att förstå, svårt att anpassa sig, och en del har till och med mage att ha en kritisk hållning! Vems ansvar är det att se till att anställda trivs och mår bra, om inte Stadsteaterns? Visserligen är det inte ovanligt att statister hamnar längst ner i hierarkin inom teater och film. Något som, oavsett vad man tycker om det, kunde förklara situationen. Men att överhuvudtaget beteckna de här människorna statister tycker jag är fel. Att på scen hålla en monolog med utgångspunkt i sitt eget liv, och med bristande konstnärlig ledning, skulle inte jag kalla att statera.

Det är modigt att ställa sig på Stadsteaterns stora scen för att spela sig själv som långtidsarbetslös. Det är ännu modigare att i samma hus som projektet pågår våga berätta om sina upplevelser. Att våga tala om att man inte känt sig sedd som en person, våga synliggöra hierarkierna. Och samma grupp i samhället som alltid förtrycks fortsätter att förtryckas, nu även på och bakom Stadsteaterns scen.

Text: Maria Ernborg Wendahl

Nedan återges våra frågor till Göteborgs Stadsteater, samt det svar vi fick från Stadsteaterns konstnärliga ledare Anna Takanen via Stadsteaterns marknadschef Ulrika Sonn.

Läs även aspekt.nu:s recension av föreställningen här.

Våra frågor till Göteborgs Stadsteater
- Er tanke, konstnärliga ambition med projektet - hur presenterades det i början av processen?
- Efteråt, känner ni att föreställningen uppfyllde syftet?
- Vad var tanken med att projektanställa långtidsarbetslösa kvinnor genom arbetsmarknadsinsatsen fas 3?
- Varför enbart kvinnor?
- Vad hade fas 3-anställningen för funktion?
- Hur tycker ni att ni använde möjligheten med fas 3-anställda?
- Vilken funktion tror ni projektet har haft för de fas 3-anställda?
- Var meningen att projektet skulle vara konstruktivt och utvecklande för de långtidsarbetslösa?
- Fortsatte någon av de fas 3-anställda att jobba i andra projekt inom Stadsteatern?
- Vad lärde ni som teater av dem?
- Vad skulle ni göra annorlunda såhär betraktat efteråt?
- Vad tycker ni om resultatet?
Göteborgs Stadsteaters svar på våra frågor – konstnärlig ledare Anna Takanen
Melika Melouani Melani är en regissör som vi arbetat med vid flera tillfällen.
Hon har tidigare bland annat gjort Babel av E Jelinek, Vi som är hundra av J Hessen Khemiri och Carmen på Backa teater.

Hon jobbar alltid med starka konstnärliga påståenden, form och innehåll. Hon jobbar med att text skall krocka med verklighet.
Hon jobbar med representation - ofta med många statister. Babel hade till exempel flertalet manliga statister.

Teatern bjöd in regissören för att göra en föreställning med utgång från detta. Hon valde vid detta tillfälle
Tre systrar av Tjechov för sin konstnäliga forskning. Detta resulterade så småningom i en kraftfull tolkning av orginalverket.. Att begära Tre systrar.

Föreställningen blev både en originell och modern tolkning av ett klassiskt verk. Att begära Tre systrar fick i princip genomgående strålande recensioner. http://www.stadsteatern.goteborg.se/pa-scen/20132014/att-begara-tre-systrar/
Som en nytänkande och avantgarde föreställning på vår Stora Scen så utmanar den också just den scenens repertoar.

Teatern möttes av ett starkt publikt intresse - pressen och kritikerna med många fina ord. Något vi naturligtvis är mycket stolta över.

Vi hade i det mesta gjort samma val idag. I alla konstnärliga processer så sker förändringar i tillblivelsen av en föreställning. Man ändrar och stryker.
Lägger till och drar ifrån. Det är regissörens uppgift att styra sin vision mot en premiär. Denna process kan ibland vara komplicerad att följa i alla dess förändringar. Det gäller för både våra professionella skådespelare, tekniker, anställda runt och inte minst statister. Vi som teater borde kanske haft möten där teaterprocessens villkor kunde tydliggjorts då några individer eventuellt hade svårigheter med att följa i förändringarna.

Melika ville även denna gång jobba med en större grupp statister, nu kvinnor som skulle stärka systrarna, systerskapet och könsmaktsordningen.
Att valet blev just långtidsarbetslösa var för att utmana frågeställningarna i Tjechovs pjäs som på många sätt handlar om längtan efter ett arbete, nödvändigheten i att arbeta och arbetet som ett centralt fokus i en borgerlig kontext. Här var också valet av skådespelaren Jesper Odelberg som Tusenbach viktigt. Utifrån regissörens vision och scenens representation speglade statisternas "egen verklighet" som ett skav mellan veklighet och det fiktiva.
Många som har hört av sig till oss är gripna och drabbade av den uppenbara klassklyfta som detta visade på. Vi ser det inte som att vi använde dessa kvinnor
De var anställda som statister. De ingick i Att begära Tre systrar som statister och därmed i ett större sammanhang, man får scenerier ingår i en berättelse, man
genomför sortier och entréer. Detta uppdraget skiljer sig inte från andra statisters. Förutom det faktum att ett fåtal fick möjligheten att framföra text från scen.

Som statist är man anställd för en viss pjäs och varje enskild person hade ett kontrakt med teatern. Om det i framtiden kommer att bli aktuellt med fler uppdrag vet vi inte - men det är fullt möjligt. Vårens kommande produktioner har inga statistuppdrag.
Det har varit glädjande att ha alla på teatern och få dela både spelperioden och framgången med dem.

Det här inlägget postades i Kultur, Recensioner & reflektioner, Samhälle, Scenkonst och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera