Toppar och dalar Panikattacken – del 2 av 4

Det första uppsvinget ur min psykiska svacka kom när jag åkte till Stockholm för att träffa en barndomsvän. Han hade bjudit upp mig en vecka när hans flickvän var på Gotland med deras barn, och planen var att jag skulle hjälpa honom måla deras gäststuga. Själva resan skulle dock visa sig bli rätt jobbig.

När man mår psykiskt dåligt förstoras ofta negativa känslor och intryck. Jag kände mig väldigt säker på att folk omkring mig såg på mig med samma nedvärderande ögon som jag själv gjorde. Den naturliga reaktionen är att gömma sig, vilket är väldigt svårt när man måste ut och röra sig bland folk. Därför gömde jag mig under en stor jacka denna varma sommardag när jag skulle upp till Stockholm. Bara resan till tågstationen kändes olidlig där jag satt och svettades på spårvagnen, vilket vare sig lugnade ner mig eller fick mig på bättre humör.

Under tågresan hade jag en rätt otrevlig upplevelse som fortfarande skrämmer mig. Det började med att jag var tankspridd och kände paniken slingra sig under huden som ett levande väsen. Vad hade jag glömt att packa? Hur skulle resan gå med alla dessa människor i samma vagn som mig? Tänk om någon kommer och säger att jag borde flytta på mig, vill att jag kliver av eller går till en annan vagn för att jag är så värdelös och inte passar in?

Egon Schiele är en av många konstnärer som fokuserat på att uttrycka upplevelser av utsatthet.

Egon Schiele är en av många konstnärer som fokuserat på att uttrycka upplevelser av utsatthet.

Någonstans under de första minuterna efter att tåget börjat rulla slog plötsligt allt över. Jag började rynka pannan och känna ilska. Ilska över att jag var ett så värdelöst litet kryp, ilska över att jag mådde som jag gjorde trots att jag var en hyvens kille innerst inne, och att andra runt om mig inte insåg det utan dömde mig utefter vad de såg. Sedan kom hatet. Hat mot den orättvisa situationen som jag blivit placerad i av mitt eget sinne; att min hjärna och världen hade förrått mig!
Bara några minuter efter att tåget börjat rulla och jag tittade ut igenom fönstret stod hela världen i lågor. Alla träden, hästarna och husen brann. Bilarna och sjöarna, ja allt – allt brann i en eld närd av mitt gränslösa hat. När jag vände mig om och tittade på mina medresenärer pratade de med varandra, log och märkte inte hur även de brann och förtärdes i en het och vildsint låga. Jag önskade av hela mitt svarta hjärta att någon skulle fälla en kommentar i min riktning. Säga det jag visste de skulle säga; att jag inte passar in. Att jag är värdelös. Och att jag då skulle få tillfälle att släppa lös all min vrede och allt mitt hat, och slå denna person sönder och samman. Jag fantiserade om hur jag skulle samla in deras utslagna tänder och göra mig ett halsband som symbol för min seger över mina plågoandar.

Under resten av resan försökte jag lugna mig själv igenom att stint stirra ut igenom fönstret. Jag fokuserade på att andas djupt och långsamt medan världen fortsatte att brinna, men efter några timmar slocknade flammorna. Tacka gudarna för att jag hade en fönsterplats.

I Stockholm visade det sig att jag under packandet inför resan hade varit så virrig att jag glömt mina tabletter, men tack vare det blev de följande dagarna de bästa jag haft på flera år. Det skrapades och målades på väggarna, solen sken och vi pratade relationer, hobby och träning. Nästan alla bekymmer glömdes bort och jag lyckades njuta av nuet. Att efter en hel dags målande gå genom skogen i den varma sommarsolen för att sedan bada i en sjö gjorde bara upplevelsen bättre.

Famlande i mörkret
Efter den härliga sommaren hos min vän, där jag till synes verkade ha fungerat normalt, och med tanke på hur mycket bättre jag hade mått utan mina tabletter, kom jag och min nya läkare fram till att medicineringen skulle upphöra. Den hade uppenbarligen inte hjälpt på det sätt som det var tänkt, och att jag hade ändå svårt att komma ihåg att ta tabletterna på utsatt tid. Läkaren rekommenderade istället att jag skulle ta kontakt med en erfaren psykolog som han kände. Men psykologer är dyra, och med tanke på den skrala ekonomin som sjukskriven sökte jag mig till vad som erbjöds av Arbetsförmedlingen istället.

Mina första trevande försök att få hjälp var inte så lyckade. I mitt fall var det en kurator som skulle lyssna på mig när jag beskrev hur jag mådde. Tyvärr stämde inte den personliga kemin mellan mig och min kurator, som det så fint heter. Jag kände mig inte som en individ, utan snarare som ett ”arbete” som skulle klaras av på en timme, tills hennes nästa ”arbete” kom på nästa tid. Så jag avslutade kontakten efter fyra besök, eftersom jag kände att det inte gav något.

Under mitt andra försök att få hjälp besökte jag en organisation som fick grova pengar av AF för att försöka få in folk på arbetsmarknaden igen. Kontakten med organisationen sade jag upp direkt, innan jag ens börjat, då det stod klart för mig att det var ett vuxendagis. Jag ville ha hjälp med att minska min ångest, depression och sociala fobi, inte lära mig baka kakor och gå långa promenader i grupp.

Sedan sökte jag hjälp hos diverse organisationer med fokus på arbetsrehabilitering. Jag fick dock veta att jag snart var för gammal då deras intagningsgräns i verksamheten låg på 30. Alternativt kunde jag komma in på en form av ålderdomshem där snittåldern klockade in på 55. Vägen tillbaka till arbete och ett aktivt socialt liv skulle gå igenom att spela pingis, läsa böcker och i grupp prata om hur jobbigt livet var. Detta kändes inte speciellt lockande.

Psykologen kändes då som mitt enda kvarvarande alternativ, men jag var väldigt nervös inför det första mötet. Hur skulle han vara att prata med? Skulle han förstå min situation och kunna hjälpa mig, eller skulle mina farhågor besannas, att jag nu skulle lägga ut pengar med en näst intill obefintlig ekonomi, utan att få något ut av det? Men redan under första mötet kände jag att det här var rätt person att hjälpa mig. Bemötandet, tonen på rösten och hans frågor gjorde att jag kände mig som en människa och inte ytterligare en ”arbetsuppgift”.

Till del 1, 3 av 4

Text: Håkan Sundelius
Intervjuad: Lars

Samtliga delar av Panikattackennothing
Det här inlägget postades i Psykisk hälsa och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera