Gamergirl, Girl Gamer eller bara Gamer? Del 2.

Nästan hälften av alla som spelar tv- och datorspel är inte män. Ändå anses gaming vara en manlig hobby och många kvinnligt kodade spelade hånas, trakasseras och stigmatiseras. I två artiklar får vi ta del av tolv icke-mäns berättelser om hur det är att ha tv-spel som hobby i ”ett av världens mest jämställda länder”.

Var är brudarna?

När jag på ett redaktionsmöte tog upp ämnet för min artikel, frågade en kollega varför det aldrig var några tjejer på spelcaféet han brukar gå förbi. Av de elva icke-män som jag intervjuade spelar alla hemma, ensamma eller med vänner, på konsol eller PC och fyra stycken spelar online. Ingen av dem går till (dator)spelcaféer, och efter att ha tagit del av deras berättelser är det inte svårt att förstå varför. Linnéa säger att det finns en hel kultur kring killars gaming, med till exempel spelkvällar, och där har tjejer aldrig varit välkomna i samma utsträckning. De brudar som faktiskt tar plats, syns offentligt eller brölar lika högt som killarna råkar ofta ut för män med en skum form av hora/madonnakomplex. Är du stolt över ditt spelande och berättar det för folk är du en ”attention whore” och obstinat. Så på frågan ”Var är brudarna?” är svaret: hemma. För det är mycket roligare att kunna utöva sin hobby utan att bli nedvärderad, trakasserad, misstrodd och förminskad.

Kvinnliga spelkaraktärer

1986 fick en hel spelvärld andnöd när det i slutet av Metroid visade sig att prisjägaren Samus Aran var en kvinna. För att kompensera att vi nu fick världens första icke-sexualiserade kvinnliga videospelskaraktär, som dessutom inte behövde en man för att rädda henne, tog hon av sig kläderna om spelet varvades på mindre än tre timmar.

I Metal Gear Solid V: The Phantom Pain (2015) har de faktiskt gett den stumma prickskytten Quiet en bakgrundshistoria till varför hon faktiskt måste gå i underkläder och trasiga strumpbyxor, medan Big Boss har en mer stridsanpassad utstyrsel.

Linnéa spekulerar kring varför många karaktärer som är kvinnligt kodade i spel har överdrivna kvinnliga drag, och dessutom har mindre gear/rustning än manligt kodade karaktärer. ”Det kanske också kan spela in hur kvinnligt kodade personer ses både i och utanför spel – mer troféliknande än spelare som tas seriöst”, säger Linnéa.

I spelvärlden går genusdiskussionen varm, samtidigt som stor­företagen fortsätter att släppa AAA-spel med makt­fantasin ”vit muskulös man räddar dagen”-storyn. Medan kvinnliga spelkaraktärer är underrepresenterade, objektifierade, avklädda, sexualiserade, irriterande och behöver räddas av store starke cismannen. För en feminint kodad person är förebilderna inom tv- och datorspel begränsade till exempelvis prinsessor – vars enda syfte är att agera prispokal till hjälten – eller action­hjältinnor som Lara Croft, vars bystomkrets av misstag ökade 150 % under produktionen, men utvecklarna ändå valde att behålla. I Tomb Raider-rebooten från 2013 börjar Lara bli mer mänsklig och påklädd, även om hon fortfarande har size zero, och i det senaste spelet har hon till och med ytterkläder!

”Tjejer spelar bara mobilspel”

För tre år sedan var 47 % av alla svenska gamers kvinnor, enligt ISFE (Interactive Software Federation of Europe). Jag är inte matematiker, men det där är nästan hälften. Att alla sedan inte är ”hardcore gamers med den rätta riggen” spelar ingen roll. Alla frigymnaster är inte med i landslaget och alla konstnärer ställer inte ut på Louvren. Många avfärdar statistiken från ESA och ISFE med att ”kvinnor spelar bara mobilspel”, men de hänvisar aldrig till någon statistik som stödjer detta påstående. En snabb titt på recensionerna av Google Plays mest populära mobilspel visar att 69 % av spelarna är män. Detta kanske bara visar att mobilspelande män gnäller mer eller har ett starkare behov av att göra sin åsikt hörd. (Det visar även att föreställningen att män inte spelar mobilspel är tjurbajs.) Varför icke-mäns spelvanor och mobilspelande personer avfärdas tror Emelie mycket har att göra med vilken del av spelkulturen som kodas som äkta/fin/manlig eller wannabe/dålig/kvinnlig.

Vem är det som bestämmer vilka spel som är ”riktiga”? Johan 35 år kanske tycker att kvinnligt kodade spelare är fake om de gillar Skyrim och Call of Duty, medan Amir 14 år anser att just de spelen är äkta och att det är The Sims och WoW som tjejer inte får spela om de vill kalla sig gamers. För folk tycker om olika spel. Det är precis som musiksmak – jag har läst otaliga diskussioner om vad som är ”äkta” musik och vad som bara är skit. Hör och häpna: väldigt få är överrens. Ibland inte ens med sig själva.

Vad spelas?

När jag frågade om favoritspel redogör de elva intervjuade för elva olika spelsmaker. Visst fanns det gemensamma nämnare, men på samma sätt som när någon frågade 82 gamers från Geek Women Unite (en Facebook-grupp för kvinnliga och icke-binära nördar) vilka spel de föredrog, var det tydligt att folk har väldigt olika preferenser. Undertecknad sammanställde en lista med över 180 olika spel. Men visst, ”tjejer spelar bara mobilspel.”

Helena: Kör fortfarande de gamla klassikerna, till min dators förtret. Försöker köra de gamla spelen i kompabilitetsläge, eller nyutgåvor om det finns. Steam har mycket kul. Det blir mest Diablo 2, Icewind Dale, Unreal, Doom, Black Mesa, Baldur’s Gate och Neverwinter Nights.

Cansu: Mass Effect, The last of us och The Walking Dead: The Game.

Emelie: Tycker om sandlåde-RPGs där man får tramsa runt och utforskar mycket och gärna välja att vara lite ond. Har därtill en stor förkärlek till äventyrsspel, speciellt med skräck och splatter-inslag (Downfall, The Cat Lady, Harvester, I have no mouth and I must scream). Tycker mycket om spel där val man gör påverkar storyn (Paper please, Heavy rain, Until dawn) och mer nyskapande spel som Journey och The Path. Är även uppvuxen på stadsbyggarspel och turbaserad strategi.

Linnéa: Bioshock (Infinite mest, men hela serien såklart), WoW, Crysis och Half-Life.

S: Snake Rattle n Roll och Ducktales till Nintendo 8-bits. Annars mest brädspel.

Emma: Dragon Age, WoW, Elderscrolls, Fallout, Never­winter Nights, Baldur’s Gate, Diablo, Pokémon och Left 4 Dead.

Myra: Väldigt humörstyrt. Mitt hjärta kommer alltid att tillhöra point-and-clicks, speciellt de gamla LucasArts-klassikerna. På senare år har genren blivit en av de som har flest intressanta kvinnliga protagonister, vilket är ett stort plus i mina ögon. Förutom det har jag lagt ohemult många timmar på WoW och ett gäng andra MMOs. Jag gillar att skjuta huvudet av folk med snipergevär i Borderlands och på senare tid så har Heroes of the Storm nästan fått mig att övervinna mitt hat för mobas.

Jenny-Li: Final Fantasy X, Kings Bounty, Skyrim, Hearthstone, Don’t Starve (together), WoW och Twilight princess.

Jennifer: Spelar främst WoW, annars äventyrs- och klickspel som Monkey Island och Sherlock Holmes. Tv-spel; Primal, Folklore, Sagan om ringen-spel.

Acke: The Sims, Megaman, Solomons key, Bubble bobble, Ducktales, Legospel, Grand Theft Auto, Portal och Mortal Kombat.

Lovisa: Diablo 2 & 3, Heroes of might and magic, Little Big Adventure 2, Super Mario, Donkey Kong och  Zelda: A Link to the Past.

Några av de intervjuade spelar inte lika frekvent som förut, medan andra spelar varje dag. När de inte spelar själva tittar en del dessutom på Let’s play – vilket är videor på andra som spelar.

Identifiera sig som gamer

Hälften av de intervjuade identifierar sig inte som ”gamer”, då de anser att de inte spelar tillräckligt mycket. Personligen blev jag förvånad över detta, eftersom jag såg dem som gamers allihop. Men alla har faktiskt olika definitioner av ordet och du behöver inte kalla dig för gamer bara för att du gillar att spela. Jennifer, som bland annat har en karaktär med högsta leveln i WoW och har spelat på LAN, är en av dem som inte kallar sig för gamer: ”Nej, det gör jag inte, på grund av att spelandet är inte en så stor del av mitt liv att jag identifierar mig som det.”

För Emelie är en gamer en person som spelar online och tävlar mot andra människor, lite som en sport. Eftersom hon själv inte är särskilt tävlingsinriktad eller tycker om att spela online (och ibland inte ens multiplaya (spela i flerspelarläge), då hon blir stressad och känner att hon inte kan spela i sin egen takt) anser Emelie att hon inte är en gamer.

Helena har aldrig tänkt på sig själv som en gamer, eftersom hon mest förknippar det med online-spel. ”Men jag älskar datorspel, så om det är definitionen så borde jag vara det. Egentligen bryr jag mig inte om jag ses som gamer, eller inte. Jag spelar för min skull, så rent ut sagt skiter jag i andras åsikter.” Emma är inne på samma linje, då hon inte vill identifiera sig i termer av gamer/icke-gamer. Hon spelar för att det är roligt och behöver inte kategorisera sånt.

Sedan är det gänget som absolut ser sig som gamers. ”Det är ju en slags livsstil och även om jag inte spelar lika mycket längre, är det fortfarande bland det bästa jag vet här i livet – hela kulturen”, säger Linnéa. Myra har inga problem med att definiera sig själv som gamer, då spel är det som i högst grad har format henne under hennes uppväxt – det är den största källan till eskapism och hennes favoritmedia. Det är även det sätt som Myra har träffat några av sina allra bästa vänner på.

Även Jenny-Li är säker: ”Jag spelar spel. Vare sig det har varit på mobilen, konsol eller laptop. Det är ointres­sant om man spelar ett spel på sex månader eller tre spel i veckan, eller har ett längre uppehåll. Jag anser inte att man måste vara en E-sportare på elitnivå och sakna ett socialt liv för att bli kallad gamer. Ett spel är likväl ett spel, trots att det inte är på datorn. Att tänka annat är barnsligt konservativt. Så ja, jag identifierar mig som gamer.”

Korsförhör och Fake gamer girls

Säger du som icke-cisman att du älskar saker som tv-spel, fotboll eller death metal kommer du med högsta sannolikhet att (av män) bli korsförhörd. Du måste bevisa att du är ett äkta fan och plötsligt har det blivit en snoppmätartävling, vare sig du har en sådan eller inte. Män blir också utsatta för det här, men möts sällan av samma misstro.

Om en ska researcha inför en sån här artikel är memes med titlar som ”Idiot geek girl” och ”Fake gamer girl” i princip oundvikliga. För tjejer kan ju inte spela. Brööl.

Myra tror att dessa memes bygger på samma koncept som alla andra former av kvinnoförtryck. Skamma kvinnor för att de gillar att ha sex, för att de är tjocka, för att de har åsikter eller – som i de här fallen – för att de inte innehar samma kunskaper som du. ”Som vem som helst som tar ett intresse på blodigt allvar blir jag också, mot min vilja, irriterad på människor som iklär sig attribut eller de etiketter jag identifierar mig med – men för syns skull, som en modeaccessoar snarare än ett intresse. Men att bara kvinnor ska målas med den penseln är bara en killklubbsgrej. Jag kan garanterat mer om spelhistoria än merparten av alla bröliga CS:GO-spelare, med eller utan fitta.”

Emma bryr sig inte om memes i allmänhet, eftersom hon mest spelar och inte besöker såna sajter särskilt ofta. ”Sen att det finns folk som demoniserar och går på tjejer/folk i allmänhet som blandar ihop eller inte har stenkoll på allt som rör gaming är ju en annan sak. Men de killar jag träffat som spelar tycker mest det är kul att ha någon annan att snacka spel med. Däremot finns det ju rötägg inom varje hobby, tyvärr”, säger Emma.

Cansu ifrågasätter först blotta existensen av personer som låtsas gilla spel endast för att imponera, men hoppas att de får ut något av sitt spelande ändå, eftersom gaming är kul.

Min teori om varför vissa ickemän poserar sexigt med handkontrollen – eller jämt berättar att de är gamer girls – delvis görs som en motaktion mot allt hat eller för att de vill känna att de ha makt över sin egen situation. Eller för att det är deras personlighet! Du får inte automatiskt en formanpassad personlighet första gången du trycker på play. Vissa personer gillar att lägga upp selfies och andra mår bra av bekräftelsen. En del heter saker som ”im_a_girl” för att de inte skäms för sitt kön, och för att normen om att en anonym spelare/spelkaraktär är manlig tills motsatsen bevisats är tämligen tröttsam. Många är stolta över sitt spelade och eventuellt lite nyfrälsta (se undertecknad) – till den grad att de funderar på att börja knacka dörr för att få fler att börja spela.

Lite mansplaining och insikt

Redan som liten var det enklare för mig att låta någon annan spela – jag dog ju bara ändå. Under större delen av mitt liv har jag intalat mig själv att det är mitt dåliga tålamod som fått mig att räcka över kontrollen och bara bli åskådare till vad jag senare skulle inse är ett av mina största intressen. Men när jag frågade B varför han hjälpte mig, fick jag lite klarhet (samt lite mansplaining på köpet) i varför jag bara suttit bredvid:

”Du har inte blivit matad sen barnsben med att det här är din turf. Det är inte så konstigt att du som tjej inte är lika säker när du spelar, för du har varken fått utrymmet eller självförtroendet från början. Det är inte på grund av mitt kön som gör att jag kan sätta mig med ett nytt spel och direkt förstår kontrollerna – jag var den som spelade och fick erfarenheten alla de åren som du satt bredvid och tittade på. Jag har också varit ny och fastnat mellan en sten och en yuccapalm. Men skillnaden ligger i att ingen tyckte att det var konstigt att jag spelade; det var normalt och jag var bara en i mängden. Vilket betyder att mina misstag och min osäkerhet inte blev belyst och utpekad. Det är lite därför jag vill att du ska spela. Du blir mer erfaren, självsäker och det blir mindre jobbigt. För det här är ditt spel lika mycket som mitt.”

Det finns faktiskt några fördelar med att jag har suttit bredvid under otaliga spelomgångar. En av dessa är att när jag själv spelar kan jag inte både slåss mot fiender eller inte springa vilse och samtidigt hänga med i handlingen. Om detta beror på erfarenhetsbrist eller dålig simultanförmåga är oväsentligt; jag har redan hört storyn (och läst all lore) och det gör därför inget om jag missar några detaljer. Eller hela kapitel.

En annan är insikten om varför Marika 14 år hellre spelade The Smurfs än Wolfenstein och Silent Hill – och varför jag bara orkade fem minuter av Super Mario Bros. Okej, att mitt tålamod faktiskt är väldigt dåligt och att spelvalen år 1999 kanske mest var beroende av samhällsnormer och brist på självförtroende. Men nu när jag äntligen har spelat alla de där spelen som i åratal har präglat mitt val av alarmsignal och skrivbordsbakgrund, har jag insett och accepterat mina preferenser. Jag tycker inte att FPS (utan handling) är särskilt kul, är fruktansvärt trött på att spela oempatiska matcho-snubbar med gudskomplex och jag klarar inte av hög stress under en längre stund, då min hjärna tror att spelframkallat adrenalin är samma sak som panikångest. Dessutom avskyr jag verkligen Super Mario Bros. Det finns tusentals olika spel att välja mellan och bara för att jag inte har exakt samma smak som snubbarna på internet gör inte det mig till en ”fake gamer girl” eller diskvalificerar min rätt att identifiera mig själv. Önskar att jag hade förstått det som fjortonåring.

Klassificera gamers

Så vem får då klassas som gamer? Alla och envar. Om du anser att du är en gamer efter att du har spelat Angry Birds i fem minuter så är du det. För jag tror att om folk ska diktera vem som är eller inte är en gamer måste det först definieras exakt vad en ”true gamer” är. Vilka spel som ska ha spelats och vilken kunskap som måste besittas. Det ska finnas en framröstad kommitté, en tjock regelbok, och alla som aspirerar till att få äran att bära epitetet Gamer™ måste göra regelbundna prov och övervakad genomspelning av väl utvalda spel.

Innan detta blir praxis kan de mer inskränkta cismännen upprepa följande ord: 47 % av de svenskar som spelar tv- och datorspel är kvinnor. Vänj er vid tanken på att gaming inte är en manlig hobby och att ni inte har befogenhet att bestämma vem som är eller inte är gamer, inte heller vilka spel som är rätt och riktiga eller hur/på vad dessa ska spelas. Inse ert privilegium att hittills ha kunnat identifiera er med 90 % av de populäraste spelkaraktärerna, och att ni inte har rätt att gnälla när en karaktär går emot normen. Nya studier visar dessutom att de mest sexistiska spelarna är de som inte är särskilt skickliga. Vilket betyder att många sitter och kastar väldigt stora stenar i mycket, mycket små glashus. Kom istället upp ur grottan/glashuset, känn doften av förändring och joina vår sida. Vi har Pringles, extra handkontroll och XP. Och vi väljer själva hur vi ska se ut, vad vi ska spela och huruvida vi vill titulera oss ”gamer girl”, ”girl gamer”, ”gamer” eller ”person som gillar att spela”. Det är inte svårare än så.

Avslutningsvis

Till dig som inte tror att du kan spela, eller som tror att killar helt enkelt är bättre gamers. Du som vill, men inte vågar kalla dig för gamer. Du som tror att ditt spel-intresse inte räknas bara för att du föredrar enklare svårighetsgrad, fredliga karaktärer eller gulligare spel. Till dig som är rädd för att göra fel eller inte vill spela de största och våldsammaste spelen vill jag bara säga: du är inte ensam. Gå med i Facebook-grupper för stöd och gemenskap, läs bloggar, prova dig fram, spela gratisspel på nätet, slå folk med flugsmälla om de har åsikter (bra eller dåliga) om ditt spelande, för loggbok över dina framsteg, posera med din handkontroll hur mycket du vill, fira även den minsta av segrar, låna eller köp begagnade spel (miljövänligt och ekonomiskt!) om du är osäker på vilken genre du föredrar, stretcha och ta småpauser vid långa spelsessioner – var rädd om dina händer och axlar (träningsvärk och ”nybörjarstelhet” är normalt, men det ska inte göra ont; byt sittställning, massera dina händer och vila underarmarna på en kudde eller ha ergonomisk musmatta/hoprullade strumpor som handledsstöd), fota dig själv à la ”Jag vann just Vasaloppet” efter varvat spel/bossfight, skryt på sociala medier och googla lösningar om du fastnar – hellre fusk än frustration och att du ger upp. Och av antalet sökträffar att döma är fusk praxis.

Eftersom tv-spelkontroller inte styrs med hjälp av ens könsorgan spelar varken det eller hur mycket du tar i bänkpress någon roll för hur bra du är på att trycka på knappar. Spel är för alla, alla kan spela tv-spel och ingen kan bestämma vilka spel som är rätt eller vem som är äkta.

(Förutom Fallout-serien. Den är jätterätt och borde spelas av alla. Prata med mig efteråt, för alla i min närhet börjar tröttna. Dessutom har karaktärerna overall, vilket alla borde ha. Vi kan sålla oss tilll Fallout 4-hypen, sy egna vaultsuits och äta nachos. Det är rätt och väldigt äkta. Fallout is love, Fallout is life. Gillar du Fallout är du lite mer rätt. I alla fall i min lilla och ostädade värld, full av chipssmulor och katthår. Och Fallout <3

Recension av Fallout 4 kommer någon gång under 2016. Kanske.)