En Introverts Resedagbok

Tar psykisk ohälsa semester? Marika åkte till Thailand för att gå på bröllop och berättar hur det kan vara när en introvert person reser till en plats som alla beskriver med solnedgångar, fötter i sanden och färgglada drinkar. Hur reagerar folk när du är öppen med att du sitter på en solig strand med en fruktshake och panikångest? Eller mest postar selfies medan du gömmer dig på hotell­rum­met? Är det verkligen okej att inte bara beskriva det vackra och positiva med semestern?

[En tidigare artikel om introversion finns att läsa här.]

image_545b4163ddf2b32b16cfd47e

Även om en börjar få ångest ett halvår före avfärd.

På min bucketlist står tre saker, varav en är "vit sandstrand och turkost hav". Dessutom älskar jag mina sommarfräknar, att bada och att äta asiatisk mat. Så ni kan nog tänka er hur jag reagerade när två vänner berättade att de skulle gifta sig i Thailand och att jag var bjuden, samt skulle få halva resan betald. (Det var billigare att bjuda sina närmaste på halva resan till Thailand, och gifta sig där, än att ha ett normalstort bröllop hemma i Sverige. Och de ville ha med mig!) Jag fick såklart panik och ångest och panikångest.

Vad problemet är? Förutom att jag hatar att resa (ogillar förändring och saker som bryter mot mina strukturer), inte har råd med ens en halv biljett till Thailand, aldrig har rest längre än till en långhelg i någon Europeisk huvudstad (familjesemestern på Mallorca 1990 är preskriberad), har en hudtyp som vare sig tål sol eller värme, är livrädd för nya saker, töms på energi av människor och får ångest av allt - hur fan funkar det om någon stänger in sig på rummet hela tiden, med lappen "JAG ÅTERHÄMTAR MIG! ENSAMTID! STICK!" på dörren? Under solsemestern? Men mitt resehat vägde inte lika tungt som risken att aldrig få en sådan chans igen. Samtidigt skulle det kunna innebära en intressant journalistisk möjlighet – att föra rese­dagbok ur ett introvert perspektiv.


Fredag, dagen före avfärd

Igår berättade jag om resan för min jobbcoach. Hen pladdrade i tio minuter om hur gött jag skulle få det och jag försökte, lika länge, förklara hur läskigt allt var:

– Åh, du kommer att ha det så bra i solen och du behöver bara packa sarong och flipflops.
– Men jag kan inte vara i direkt solljus utan att bränna mig och måste ha inlägg i skorna.
– Åh, all god mat och alla nya människor!
– Ogillar främlingar, är superkräsen och har IBS.
– Åh, men så fort du sätter dig på planet kommer du bara att slappna av.
– Jag är rädd för att resa.
– Åh, men du kan ta något lugnande.
– Fick inget läkarintyg för just mina lugnande.
– Du kan ta nån innan passkontrollen. Och åh, packa lätt för du kan köpa allt billigt där nere.
– Men jag har egentligen inte ens råd att åka; fem personer hjälper mig att finansiera resan.
– Äh, du kommer att få det underbart.

Jag vill inte få upp förhoppningarna. Orkar inte bli besviken. Inget är som på film eller på Facebook.


Lördag, en timme till avfärd

Allt är packat, katten lämnad på påskkattkollo, jag är hungrig och pirrig i hela kroppen. Igår började jag tänka på bad och snorkling och blev pepp för första gången. Men om jag slutar att vara stressad kommer min legat-på-lur-sedan-i-höstas-förkylning att bryta ut. Och det vore just snygg tajming. Min första riktiga solsemester och så ligger jag däckad. Andas.

Min roomie B läser min packlista och kallar mig "otroligt förberedd". Vad trodde han om mig egentligen? Att jag inte skulle ha googlat sönder internet och frågat alla mina vänner, bekanta och främlingar på bussen om tips och råd? 35 minuter kvar.

Etapp 1: Överlevde spårvagnen till centralen. Växlat pengar och eventuellt fått en fräkne av mars-solen på perrongen. Låt oss få gå på tåget nu! Andas.

status etapp 3 crop

Skapar #enintrovertsresedagbok och uppdaterar med jämna mellanrum om hur det går.

Etapp 2: Tåget till Stockholm. Ätit, har bröstsmärtor och får sitta vid fönstret. Bra: mindre social distraktion och kontakt med människor. Kan ens toalettrutiner få jetlag?

Etapp 3: Pendeltåget till Kista. Och nej, jag kan inte se resan till Thailand som en resa, utan som 75 olika – alla lika jobbiga och läskiga.

Etapp 4: Går hem till brudparet, där två andra ur rese­säll­skapet redan befinner sig. Det hade ingen sagt. Hrrghn. Ockuperar soffan närmst fönstret och isolerar mig genom att sitta med mobilen och katten Siri.


Söndag, andra resdagen

Pirrig. Har gott om tid på oss, hinner ta det lugnt och gosa med båda katterna.

Etapp 5: Taxi till Arlanda. Klockan är 11:20. Har tagit en lugnande, men den hjälper fan inte!

Jag kan eventuellt ha bitit B.

Arlanda: 3.5 timme före lift of. Möter upp alla. Nu är vi tio pers. Ångest och väntan. Min bröstkorg är hälften så stor som normalt. Ytlig andning. Sitter som ett plåster på B, min "representant för hem och trygghet"/snuttefilt. Andas. Nu dog blodsockret. Vänta in alla personer x antal gånger. Inga problem i passkontrollen: it’s a first. Kan inte stänga ute folk eller ljud. Men Ritalinen [adhd-medicin] borde ju ha full effekt nu. Äter något litet. Snart gate 67. Bröstsmärtor. Snart etapp 6. Eller räknas Arlanda som en egen? Katten verkar vara ok iaf. Andas.

Etapp 6: Stockholm–Kiev. Vi får ej sitta jämte varandra på grund av att personalen struntat i platsbokningar. Men B fixar. Ölen är slut när serveringsvagnen kommer till oss. Planet är försenat vid ankomst, så power walk till gate D11 och stressad karbinpersonal.

Etapp 7: Kiev–Bangkok. Får inte sitta bredvid varandra nu heller. Istället: knölande tant som tar selfies. Får ej gå på toa. Tiden går. Planet åker ut på banan. Tiden går. Planet duschas. Tiden går. Kan inte samla mig tillräckligt för att läsa eller göra vad som helst förutom att glo och må dåligt. 45 minuter av ångest och ensamhet. Nu lyfter vi. Och B fixar att vi får sitta på ett eget tvåsäte och jag vid fönstret. B är bäst! Klockan är eventuellt 19:30 och det är -60 C utanför planet.

Fortfarande etapp 7, men vet inte vad klockan är. 01:18 säger min mobil, men det börjar ljusna utanför och jag behöver inte lampan längre. Har sovit c:a noll minuter. Eventuellt fem. Benen började rycka, vaden krampade och allt mellan lår och skulderblad somnade. Plus att karbinpersonalen anser att en innetemperatur på antingen två eller trettio plusgrader är behagligt. Många andra börjar vakna och låta. Jag hatar de som snarkar, som fick sina vattenflaskor genom tullen eller har läckande hörlurar. Vi har eventuellt två timmar kvar och klockan kommer att vara nio när vi landar. Hej hopp, fucked up hjärna. Jag är hungrig och förbannad och hatar alla som rör sig så att sätet gungar och väcker mig och det är timmar innan jag kan isolera mig för åter­hämtning. Arg. Tänker fan inte andas.


Måndag, etapp 7 FORTFARANDE!!!

B är indeed bäst. Han har inte heller sovit, men när jag är helt gråtfärdig hämtar han vatten och frågar personalen om det ska serveras frukost. "30 minuter". Weeeeh! Nu är himlen inte regnbågsfärgad längre, så antar att det verkligen är måndag. Shit, mitt första riktiga tidszonsbyte – som inte bara är en timme. Läskigt! Och där kom mitt första "är vi framme snart?"

Bangkoks flygplats: 1000 grader varmt. Pendlar mellan apati och ilska.

Etapp 8–14: Buss till nästa flygplats, klibb, klädbyte. Fan, har inte lärt mig ETT ord thailändska. Fail. Inrikes­flyg. Sitter ensam, men vid ett fönster. Däckar några gånger. Blir hämtade i minibussar. Sitter längst bak, ensam, tyst. Det mörknar asfort här. Bilfärjor och mer bil i 2.5 timme.

Framme på södra Ko Lanta. Myror i badrummet. Ser inte ut som på fotona (suprise!). Varmt. Klockan är kanske 20–21 lokal tid. Äter nudlar och dricker drinkar, badar i havet och i poolen. Klappar en massa vildkatter, fast vi inte borde. Yolo! Duschar, spolar bort myror och har AC:n på kallaste.


Tisdag

Sov i elva timmar och åt vattenmelon till frukost. Nu sitter jag på stranden och skriver. Badat och hållit mig nära land, på grund av oro för strömmar, sand i dreadsen och vassa stenar. Vi gjorde nybörjarmisstaget att gå ut och shoppa på förmiddagen. Jag hade solskyddsfaktor 50, heltäckande; lös tunika och solhatt och solfjäder. Klarade mig bättre än många (förberedd like a baws). Lyckades faktiskt pruta lite. Dog värmedöden, gick hem, bytte om och stod framför AC:n.

Nu har vi badat igen och druckit öl. Fyra pers är inte här och vi sitter två och två på sittsäckar, så nu är det tyst. Ok, nu kom folk tillbaka, utvilade och pigga. Inte tyst längre. Fan.

Jag vet inte hur jag mår. Som gruppmedlem känner jag mig utanför, speciellt på flyget, men nu är det typ dag 2½ och de andra är mindre läskiga. Men färre hade varit najs. Så mycket nya ljud. Men maten är inte jättekonstig, magen gillar avsaknaden av mejeriprodukter och folk är vana vid turister här, så känner mig mindre i vägen och hemsk. Avskyr att vara turist/inkräktare. Har inte behövt isolera mig ännu.

Såpp, nu skar jag upp hela stortån på en sten precis vid strandkanten. Exakt samtidigt som S gjorde samma sak. Kul att vi förgäves letat badskor hela dagen. Mmm, sand i såren.


Onsdag, återhämtningsdag.

9 status vilodag mixAllt igår. För mycket. Började gråta och spydde nästan av sårrengöringen. Katt­vakten hörde av sig ifrån Sverige 02:30 om att katten fått ett nytt krampanfall. "Bara" ett litet, men ändå! Det blev för mycket. Jag grät ännu mer och somnade vid fyra.

Idag blåser det, är varmare och jag lämnar bara rummet för att äta. Får ändå inte bada på grund av tån. Läser ut min bok, fyller ensamkvoten, räknar nya fräknar och har ångest för att jag saknar mål och att det här inte är äkta ensamtid för är ej hemma. Home is where I don’t panic.

Kväll: sitter på stranden med tre andra. Jag pladdrar för första gången på resan.

Jättejättejättesen kvällsmat; alla "ska bara". Sällskapet utökas (nu är vi 14), jag hinner bli jättefull, minns inte mycket av middagen, B leder hem mig 22:30, kaoshjärna. Ensam i artificiell kyla. Nyktrar till, dricker vatten och äter chips. Läser, skriver och surfar. Och hittar en kackerlacka i badrummet.


Torsdag

6 status shake mix

Vi är i alla fall fyra personer som läser Pratchett <3

De andra badar, men jag vill ingenting. Är trött och less och håglös. Fler kom idag; nu är vi 16 personer. Det är inte ok. Sex personer hade varit lagom. Vill bara skjuta upp allt, men lär inte hinna hitta några kläder till den buddhistiska ceremonin i morgon. Och folk ska på spa. Jag är bränd och fattig. Kommer jag någonsin få chansen igen? Vill ingenting. Deppen som började igår har inte riktigt släppt. Vill jag hem? Vill ej resa mer. Överanalyserar jag bara? I vilket fall hittade vi badskor idag.

Sitter i skuggan idag, men lyckas ändå bränna mig på hela ryggen, runt bh-bandet, höfterna, höger fot, sken­ben­en, svanskotan, tinningarna och nedåt. Kul. Prisa Apoteket för aloe vera-gel på jumbotub. ":)"

Allt folk. 16 pers! Undviker. Ej njutbart. Ej en grupp läng­re. Vi är en folkmassa. Vi äter ej tillsammans eller följer med varandra. Uppdelade.

Äter ute med B, ensamma. Batterierna laddas lite. Läg­ger upp ännu en bild under #enintrovertsresedagbok och någon frågar om inte något är bra med Thailand? Hen undrar i all välmening, men nu har jag panik och dåligt samvete.

5 status paus mix

Min ångest: "Njuut. Otacksamma jävel, ge resan till någon som uppskattar den." Är det obligatoriskt att njuta om en har blivit bjuden?

Är det fler som tänker så? Har fått såpass positiv respons att jag inte har tänkt på hur allt kan tolkas. Fan, vad tror gruppen om mig nu? Och brud­par­et?! Jag är fan sämst och förstör de andras semester. Här bjuds jag på solsemester och har inte vett nog att uppskatta det. Fan, de kanske tänker att de skulle ha tagit med någon annan, att det är bortkastat på mig. Skit skit skit, har ju glömt ett introducerande inlägg där jag förklarar vad fan jag håller på med och varför. För mitt resesällskap har ju inte ägnat 2–3 månader åt att läsa om introversion. Och jag glömde förtydliga. Hashtaggen är väl en ledtråd, men vet en inte exakt vad intro­ver­s­ion är… fan.

Vad tycker de nya, de som jag inte känner? De kommer döma mig. Men nu måste jag göra som vanligt: köra för hårt och försöka för mycket. För jag vill. Vill orka, vill vara med, vill tillhöra och vill vara normal.

Jag panikar i en liten Fb-grupp och flera påpekar att det jag gör är riktigt modigt och att mina "allt är inte perfekt på semestern"-inlägg är uppfriskande och roliga:

"Det behöver inte vara 'konstigt' eller fel att behöva egentid. Särskilt inte när man har den personlighetstypen som du har och som dessutom kämpar med hälsan. Det är stort nog att du ens är där och alla intryck i sig kan vara mycket även för någon som inte har det tufft."

I morgon är det bröllop. Jag vill bara vara fin, men värm­en? Kommer B sitta långt borta? Panik!


Fredag, bröllopet

Är uppe innan det hinner bli varmt. Asskönt! Pratar med brudparet två gånger om att jag är tacksam och varför jag är så "negativ" på Facebook och Instagram. De är glada och förstående. Jag ändrar tonen i mina inlägg, men känner mig förrädisk. Var öppen och negativ innan. Och det uppskattades av många. Men ska jag ta på mig min vanliga mask eller fortsätta uppmärksamma att psykisk ohälsa inte tar semester? Det första, för nu var det bröllop. Nu ska jag lajva normal en stund. "Le och säg att du bara skojade." Andas?

11 status bröllop crop mixÄr faktiskt glad i dag. Flyter med. Är fascinerad och lugn och stissig av buddhistiska ceremonin. Hjälper B att hjälpa pladdrig och nervös brudgum, som påstår att hela hans tal är "Nu så kommer julen"-sången från Karl-Bertil Jonssons julafton. Jag vill tro honom.

Supervarmt. Är snygg. Har på mig sneakers, pga sand-i-sår-risken. Svettas. Håller mig till de jag känner näst bäst, då de närmsta gifter sig och B är både bestman och toastmaster. Andra ceremonin är på stranden, väl­tajmad med solnedgången. Som jag får rakt i ögonen. Allt är makalöst fint och brudgummen är den som slänger buketten och männen fångar. Fortfarande varmt. Äter lite. Dricker mycket. Jag sjunger karaoke med två andra och inser under refrängen att Toto inte alls sjunger om vad "a milion men on mars could never do" i Africa. Och att alla kan sjunga, utom jag. Men det är kul.

Så är det plötsligt slut. Det bästa bröllopet evah! Vi har gråtit, släppt iväg lyktor (en brann upp på ett dramatiskt sätt), hållit tal och nu vill folk gå vidare, men alla barer är stängda (före midnatt på en fredag? Öppettiderna är fan kajko här). Men jag är lättad, för energin är slut och jag vill hem. Nu.


Lördag

Är ensam med B nästan hela dagen. Vi går ner till stan, jag misslyckas med att pruta och får för mig att jag har förolämpat hela försäljarens släkt. Har panikångest och håller på att spy. B låter mig inte ta en taxi hem, utan går och köper sakerna medan jag står en bit bort och hyperventilerar för att jag är en sån hemsk människa.

7 status insekter mixVi äter lunch ensamma. Lugnar mig lite. Hem och är ensamma. Går till stranden. Badar men det kom baby­brännmaneter, så vi går upp. Läser. Badar lite. Ensamtid. Kvällsmat och långbord, inte hemskt, men inte helt avslappnat. Efteråt går jag hem, medan de andra går vidare och dricker drinkar.

Söndag

Sover asdåligt på grund av värmen. Åker motorbåt till småöar och resan är väldigt meditativ. Snorklar. Får klaustrofobi. Får flytväst och en hand att hålla i. Har nu pratat med alla i sällskapet. Tog bara fem dagar. Har inte lika mycket panik, men måste pausa oftare. Mer snork­ling och mer bad. Är det sanden, saltet eller fiskarna som skapar det knastrande ljudet när jag är under vattnet? Skit samma, det här är awesome.

Hem, dusch, paus. Långbordsmiddag. För mycket ljud! Blir otålig av all väntan. Happy hour och mindre goda drinkar. Går hem vid kl 20, trots sista kvällen och mindre skara folk. Kluven; är ju svalt och trevligt, stjärnklart och sista kvällen. Men energin är död och jag vill bara vara själv. Igen.


Måndag–tisdag, hemresan del 1

Pepp på att få komma hem, till min trygghet och till katten. Kommer att saknar kvällsvinden, den exakta stunden när solen är på väg ner och det plötsligt är inte snorvarmt längre, vildkattungarnas pip och powergos, den otroliga tacksamheten för skugga, svala saker och att min mage inte gått bananas. Och att någon annan har lagat maten. Och en 16-pers-gruppchatt som fungerat riktigt bra!

12 status hemma mixHemresan är ungefär som hitresan, fast med sämre mat. Får faktiskt sova fyra timmar på långflyget, men håller på att få frispel av att alla rör vid mig, bökar, trångt, ljud, lukt. Jag vill bara sova. Vill skrika. Sitter mellan främling och B, har benutrymme men inget skydd; kan ej stänga in mig mot ett hörn och på så sätt minska intrycken. Kan inte kura ihop mig och får ont i knäet av att sitta med bägge fötterna på golvet. Hur fan klarar folk av att sitta så här?! Orimligt.

En hel del turbulens, framförallt när vi flyger över vatten. Tänker att jag hellre vill krascha på land, så de lättare ska kunna hitta vraket och mamma ska få veta vart jag tagit vägen.

Blir inte stoppad i tullen på hemvägen heller, trots alla mina mediciner i väskan. Skönt, men snopet eftersom jag trots allt fixat ett jävligt dyrt och omständligt läkarintyg.

Sover en natt i Kista igen. Jag ockuperar åter soffan vid fönstret och vi tittar på Doctor Who.


Onsdag, hemresan del 2

14 status avslutning2 crop

Skrev en lång status när jag kom hem, med sammanfattningen: jag är gnällig var jag än är.

Tågresan till Göteborg går fort. Antagligen för att jag vet att när vi är hemma ska vi bara lämpa av väskorna, ta nästa vagn vidare på linjen, gå uppför de aslånga trapp­orna och gräva ut katten ur garderoben.

När vi väl är hemma på riktigt är känslan av himmelsk tacksamhet borta. Den försvann lite på vägen, av alla vändor. "Hemma!!" blir lite av ett antiklimax. Men att sova med katten på kudden, dricka vatten direkt ur kranen, djuprengöra håret och att frysa – det är hemma. Och nu börjar det att klia i halsen. Vilken tajming!

Mamma: Är det skönt att komma hem? Eller är det bara packa upp och tvätta, packa upp och tvätta?

Jag: Mmmhrm. Jo, visst. [Tittar på jättetvätthögen och den öppna resväskan som tar upp hela hallen och inte kommer att flyttas på förrän den behövs nästa gång. Vil­ket är typ i augusti.]


En vecka senare

Reaktionerna på #enintrovertaresedagbok har varit väldigt positiva och många verkar vara glada för att någon gett en lite mindre rosenskimrande bild av semestern. Trist att jag fick dåligt samvete och ångest av att vissa kanske inte förstod, för det ohämmade förhållningssättet var väldigt befriande.

13 status bränna mixSitter på jobbet och fjällar bort den lilla färg jag fått. Får "93% introvert" på Buzzfeeds test. Men så har inte jag återhämtat mig ännu. Folk pratade om att göra det här till en tradition och sa "vi ses nästa år" när vi skiljdes åt på Arlanda. Visst, jag kan tänka mig att göra om det. Om tio år. Eller när det finns teleportör, mer tillförlitlig solskydds­faktor, är lite svalare och kackerlackorna på rummet är utbytta mot geckos. Men inte nu. Inte snart. När mina vänner pratar om att åka ner till Lund om tre veckor får jag panik. Jag vill inte ens lämna lägenheten.

Och jag kommer nog att vara tämligen fragil långt efter att jetlagen släppt.

Men vet ni vad? Jag vågade, överlevde och kan nu pricka av den där tredje punkten på min bucketlist.


10 status bucketlist cropb mix

Tack alla som läste och gav mig en massa stöd och tips. Och mina medfinansiärer. Och tack Fia och Vigge för ett makalöst bröllop och en fantastisk resa. Som jag gärna gör om. Om tio år ungefär <3

Text: Marika Berndtson

Det här inlägget postades i Artiklar, Normer & utanförskap, Psykisk hälsa och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera