”När diktaturen fick köpa JAS-plan”, ”Thailands farligaste ungdomar”, ”Thailand bakom bomberna” – summa 104 252 kr. På den medborgarfinansierade plattformen Blank Spot Project redovisas alla kostnader för reportageprojekten – för utlandsjournalistik är en kostsam och riskfylld affär. Vad händer med journalistiken när dagspressen inte vill ta sådana utgifter?
Blank Spot grundades som ett svar och en lösning på dagspressens ständiga nedskärningar och sänkta arvoden för frilansande journalister. Idén är enkel: reportagen betalas av läsarna. Inga mellanhänder, inga annonsörer, bara pengar som går direkt till reportagen. Journalisten Martin Schibbye, den digitala strategen Brit Stakston och en handfull andra journalister lanserade en crowdfundingkampanj för projektet i februari 2015. Redan efter tre veckor hade de samlat in strax över en miljon kronor och pengarna räckte gott till att bekosta den digitala plattformen och fem utrikesreportage.
Kampanjen lever vidare på sidan Funded By Me där läsarna kan bidra med mindre summor för att stötta projektet, och större summor som går direkt till vaccinationer och säkerhetsutbildningar som journalisterna behöver ute på fältet. I samarbete med Pressbyrån lanserades även en 40-sidig papperstidning på Blank Spots ettårsdag, som ett sätt att samla in mer pengar. Men varför ska vi läsare betala?
Idag blir allt fler utrikesjournalister betraktade som måltavlor eller terrorister och det fria ordet är konstant motarbetat av makthavare i olika regimer. När Martin Schibbye och kollegan Johan Persson blev skjutna och tillfångatagna i Etiopien sommaren 2011 aktualiserades frågan om vem som har ansvar för journalisternas trygghet. Som frilansjournalist förväntas man kallt räkna med att någon tidning ska köpa det färdiga reportaget. Allt som händer innan dess hamnar ofta under journalistens eget ansvar.
”Läget för journalistiken är allvarligt. En folkrörelse för journalistik behövs som vaccin mot de starka antidemokratiska rörelser som finns över hela världen”, skriver Blank Spot i ett pressmeddelande. Genom projektet vill grundarna vara ansvarsfulla arbetsgivare för att viktiga berättelser inte ska gå förlorade. För att dessa reportage ska bli möjliga spelar läsarna en avgörande roll. Läsare som bidrar med pengar, kommer på redaktionsträffar för att diskutera reportageidéer och som följer reportageteamens resor via digitala kanaler. I gengäld får man total transparens. Blank Spot redovisar alltid vad pengarna har gått till: löner, flygbiljetter, boende, tolkar, visumavgifter och övriga kostnader som exempelvis specialutrustning.
Hur hamnade vi här? Gratistidningarnas intåg i mediemarknaden i början på 2000-talet var det wild card som helt förändrade spelplanen för dagspressens affärsmodeller. Detta innebar bland annat en minskning av intäkter från prenumerationer och därmed ökad konkurrens om annonsörernas pengar. I dag har stora delar av dagspressen gått från grävjobb till klickjakt, från viktiga och oberoende demokratibärare till reklamberoende och vinstdrivande börsbolag. Detta är en oroväckande utveckling. Torgny Segerstedt, som var en av landets främsta publicister i början av 1900-talet, skrev:
”Tidningens element är nuet. Den omförmäler och belyser vad som händer i just den tid, av vars vågor vi själva föras bort. Den ger en överblick däröver, oumbärlig för var och en som vill finna sig till rätta i den tidsålder som är hans egen. Tidningen är organet för tidens självmedvetande.”
När dagspressen krymper utrymmet för kostsamma och tidskrävande utrikesreportage och grävjobb – det vill säga kapar överblicken – blir det tydligt att de inte längre når upp till Segerstedt ideal. Istället verkar ansvaret falla på oss läsare, så att journalistikens roll för demokratin upprätthålls när mediehusen lämnar ”blank spots” i sin omvärldsbevakning.
Den 19 juni 2016 publicerade Blank Spot och Expressen reportageserien ”Eritrea Inifrån”. Martin Schibbye medverkade även i Expressens specialsändning om Dawit Isaak.
