Epidemin

Titel: Epidemin
Författare: Åsa Ericsdotter
Förlag: Albert Bonniers Förlag
ISBN: 9789100155414

 Epidemin har gått som sommarföljetong i Svenska Dagbladet. I en stor intervju med Åsa Ericsdotter i samma tidning, med den passande rubriken En kvinna som inte bantar är dissident, berättar hon om tillkomsten av boken. Hon har själv under ett antal år blivit argare och argare över vikthetsen, fetmahatet och utseendefixeringen i samhället. Tidigare har hon skrivit flera böcker inom prosalyrik och debuterade redan som 17-åring med Oskyld, vilken rönte stor uppmärksamhet. Med Epidemin har hon tagit en helt annan litterär väg.

Åsa Ericsdotter har skrivit en spänningsroman som rör sig i George Orwells fotspår. En bit in i det nya milleniet har Hälsopartiet vunnit majoritet i riksdagsvalet. Den karismatiske Johan Svärd, med de magnetiska ögonen, har tillträtt som statsminister. Det enda som egentligen står på deras politiska agenda är att utrota den galopperande fetmaepidemin och att revolutionera folkhälsan. Sverige ska bli smalt igen!

För min del blev det en sträckläsning trots att boken går utanför den genre jag själv brukar dras till. Att den ändå hamnat i mina händer berodde på storyn. Åsa Ericsdotter har tagit ett samhällsfenomen och gestaltat det in absurdum i romanform. Med samhällsfenomen (eller problem) menar jag inte fetma eller brist på motion, utan hälsohetsen. Som bekant har mynt två sidor, där den andra är att fetma kan vara mycket hälsovådligt. Men i den här frågan är myntet snarare av den märkliga typ som används i Danmark; med ett stort hål i mitten.

Åsa Ericsdotter Foto: Nadja Hallström

Åsa Ericsdotter Foto: Nadja Hallström

Jag är förmodligen inte den enda som ser Aftonbladets dagliga rubriker om en Hanna som hade satt som mål att gå ner tio kilo, men gick ner femton! Eller Expressens uppmaningar att läsa det hyllade inlägget på Facebook, där någon form av kändis fått x antal likes för att hon gått ner gravidkilona i rekordfart. Att påpeka för någon att denne gått ner i vikt ses allmänt som en komplimang. Och att springa en extra kilometer på morgonen ger lika många duktighetspoäng som sprungna meter. Verkningslösa hälsopreparat omsätter summor som bäst beskrivs i Joakim von Anka-termer, via annonser med späda tonåringar. Ofrånkomligt tänker jag på när jag för några månader sedan skulle köpa en påse godis vid min lokala kiosk. Kioskbiträdet drog sig inte för att påpeka att jag gått upp i vikt, med en kritisk blick på mina Djungelvrål. De sårade känslorna kidnappades av ilska och frustration. Det är dessa känslor som persongalleriet i Epidemin visar upp.

Gloria Öster har tvingats bort från sin lektorstjänst på grund av sin övervikt. Men istället för att återgå till de ätstörningar hon tampats med tidigare i livet, väljer hon att tänka på sin psykiska hälsa och inte problematisera sitt ätande. Matinköpen sker via hemleverans, i ett försök att slippa de äcklade blickarna på ICA. Helena Anderssons åttaåriga dotter anses inte vara smal nog. Istället för att låta flickan studera mer näringslära än kärnämnen i skolan, och riskera en påtvingad magoperation, flyr de till en stuga ute på Roslagen. Det är där hon träffar Landon Thomson-Jaeger, som under ursäkten att skriva en avhandling om nordamerikansk historia dragit sig undan. Men den egentliga orsaken är även för honom en flykt, från all propaganda och sina inre skärande minnen.

Johan Svärd är en statsminister av amerikanska ledares mått. Precis som vissa av dem har en vana att spela på väljarnas rädsla och utropa krig mot en samhällsfråga och ge det högsta prioritet, har Hälsopartiet utropat krig mot fetman. Men Johan Svärd står inför ett problem. Han har lovat väljarna att svenskarna ska bli smalast i Europa under hans styre. Trots alla radikala reformer envisas en halv miljon medborgare med sin övervikt. Det går inte för sig. Snart är det dags för omval och för att Hälsopartiet ska få stanna kvar vid makten måste något göras, snabbt. Akuta problem kräver akuta lösningar!

 Denna för Åsa Ericsdotter nya litterära väg är utmärkt för att belysa en fråga som denna. Precis som Orwells samhällskritik aldrig skulle ha fungerat i poetisk form eller som ett journalistiska debattinlägg, skulle inte Åsa Ericsdotters heller göra det. Romanformen, på det sätt hon använt den med skarpt språk och intensiv spänning, gör det däremot. Man känner igen sig i de fantasifulla överdrifterna, trots de uppblåsta proportionerna. Tyvärr är upplösningens tempo något för uppskruvat. Som när ett barn skriver en intrikat berättelse och avslutar den med att alla plötsligt dör eller att huvudpersonen vaknar, för allt bara var en dröm. Med skillnaden att Epidemins upplösning ändå är skickligt ihopvävd och sammanhängande.

Det bar mig emot att lägga undan boken för att springa ner till kiosken och köpa en påse Djungelvrål. Inte på grund av det otrevliga kioskbiträdet, utan för att jag var tvungen att avbryta läsningen. Den var egentligen mer beroendeframkallande än sötman i saltet som smälte på min tunga.

Text: Lea

Det här inlägget postades i Kultur, Litteratur, Recensioner & reflektioner och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera