Dagbok från Bokmässan 2016

Natten före bokmässan har jag knappt kunnat sova. Har varit som ett barn före en tur till Liseberg, bokälskare av ansenliga mått som jag är. Vad ska jag åka? Och hur många gånger – tillfället ska utnyttjas till max. Och med min pressackreditering är jag dessutom tillräckligt lång för att åka bergochdalbana för första gången.

Kulturminister Alice Bah Kuhnke. Foto: Tatiana Madrid

Kulturminister Alice Bah Kuhnke. Foto: Tatiana Madrid

PROLOG

Årets bokmässa, med temat yttrandefrihet, har redan varit en karusell. Den högerextrema tidningen Nya Tider stoppades efter protester från flera författare och andra utställare. Vilket fick röster att höjas om att detta rimmar illa med temat och att andra med åsikter som kan anses extrema fick medverka. Slutligen beslöts det att Nya Tider fick ställa ut ändå. Jag har ett franskt uttryck på tungspetsen, men inte i minnet. Om två åsikter som är så långt ifrån varandra på en linjär skala att de till slut möts i en cirkel.

KAPITEL 1 – Fältarbete

Efter att det tagit mig en halvtimme att hitta till platsen för invigningen av bokmässan, med kulturminister Alice Bah Kuhnke, inser jag att det är lika bra att överge min planering. Det mesta av dagen går åt till att rekognosera. Terrängen är fylld av Jan Guillou, gratis pennor samt godis som jag plockar på mig som en tv-spelsfigur.

Föreningen Vetenskap och Folkvett är skeptiska till pseudovetenskap.

Föreningen Vetenskap och Folkbildning är skeptiska till pseudovetenskap.

Men det planlösa irrandet ger också utdelning i form av intressanta möten och för mig tidigare okända guldkorn. Vid den ideella föreningen Vetenskap och Folkbildning monter utmärker jag mig genom att bli den första att svara fel på samtliga frågor i deras quiz.

Några monterprogram fastnar mer än andra. Speciellt ett om översättares torftiga arbetsvillkor. Detta underbara – men sällan uppskattade – släkte som möjliggör läsning av böcker skrivna på något av de tusentals språk som de flesta svenskar inte behärskar. Och jag blir lite glad i smyg över att även etablerade författare refuseras, ämne för en programpunkt då några av dessa berättar om hur de hanterar det.

Sture Bergwall är aktuell med en självbiografi.

Sture Bergwall är aktuell med en självbiografi.

Det enda seminarium jag går på, där Sture Bergwall (tidigare Thomas Quick, alias Sätermannen) intervjuades av Dan Josefsson, inleddes med skam. Insläppet började av någon anledning innan det föregående seminariet avslutats. Den handfull personer som samlats för att lyssna på ett panelsamtal av UNESCO stördes av den svärm av människor som snabbt fyllde upp salen och ville höra om Sture Bergwalls bok. Men det var en riktigt bra intervju, där Josefsson lyfte upp flera intressanta frågetecken som Bergwall nystade ut. Han svarade på det jag själv gått och undrat över, med tanke på hans litterära talang och fantastiska förmåga att fabulera. Ja, han går i romantankar.

KAPITEL 2 – Yttrandefriheten

Dag två tar jag mig an årets tema: yttrandefrihet. Och börjar med ett seminarium med det kittlande namnet Medieetiken som yttrandefrihetens bålverk och hämsko som tar upp frågan om skärningspunkten mellan integritet och yttrandefrihet. Samtliga medverkande verkar överens om att lagstiftningen är bra utformad för att skydda den personliga integriteten, men tillämpningen är ofta mindre lyckad. Pressombudsmannen Ola Sigvardsson berättar lite om hur resonemangen kan gå. Ett exempel är fällningen av Expressen för att ha publicerat bilder på när skådespelaren Mikael Persbrandt tog kokain. Sigvardsson kom fram till att Persbrandt genom sitt yrke visserligen är en offentlig person, men att han agerar i en underhållande och inte samhälls­ledande roll. Därför saknade publiceringen samhällsintresse och var en kränkning av hans privatliv.

Niklas Orrenius har skrivit om den kontroversielle konstnären Lars Vilks. Foto: Tatiana Madrid.

Niklas Orrenius har skrivit om den kontroversielle konstnären Lars Vilks. Foto: Tatiana Madrid.

Intressant nog har nästa författare på mitt seminarie­schema, Niklas Orrenius, hamnat i blåsväder i höger­extrema kretsar för publiceringen av den rasistiska skribenten Julia Ceasars verkliga namn, och fått motta en mängd dödshot. Men han är på bokmässan för att tala om sin nya reportagebok Skotten i Köpenhamn. Den handlar om den kontroversielle konstnären Lars Vilks, som efter publiceringen av en bild på den muslimske profeten Muhammeds som en rondellhund, utsatts för ett flertal attacker. Förra året överlevde Vilks ett mordförsök i Köpenhamn som dock krävde två andra människors liv. Orrenius intresse för att skriva boken väcktes då han i sitt Facebook-flöde såg en grupp som frågade sig om Vilks har rätt att röra sig fritt i Malmö. Konstnären lever med livvakter dygnet runt. Åsikter har framförts om att han har sig själv att skylla och att man borde dra in livvaktsskyddet. Orrenius berättar också om höger­extrema som utnyttjar situationen i egna syften, som de klär i yttrandefrihetsprinciper för att slå mot muslimer. Och återkommer flera gånger till hur han uppfattar Vilks som radioaktiv.

Martin Schibbye var med och uppmärksammade 15-årsdagen för Dawit Isaaks fängslande.

Martin Schibbye var med och uppmärksammade 15-årsdagen för Dawit Isaaks fängslande.

Bland skriket och larmet om högerextremister och muslimer, är ändå tystnaden kring den fängslade svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak många svenskars hjärtefråga när det gäller ämnet yttrandefrihet. Den 23 september 2016 är det på dagen 15 år sedan han fängslades i Eritrea för ”brott mot rikets säkerhet”, efter sitt arbete och delägarskap i landets första oberoende tidning Setit. Och i fängelse har han förblivit sedan dess – utan rättegång – som samvets­fånge. Martin Schibbye, chefsredaktör för Blanc Spot Project, som fick något så ovanligt som ett pressvisum till det stängda landet tidigare i år, och Brit Stakston som är medgrundare till tidningen och engagerad i frågan om Dawit på många sätt, uppmärksammade detta. På frågan om vad vi kan göra för Dawit säger hon att man kan börja med att skriva på Amnestys vädjan. Schibbye inflikar om vilken oerhörd betydelse det var för honom att veta att han, då han själv befann sig som samvetsfånge i ett etiopiskt fängelse, inte var bortglömd av omvärlden. Och tillägger att de kan fängsla journalister, men de kan inte fängsla journalistiken.

KAPITEL 3 – kända författare

Björn Ranelid, Roy Fares och rapparen Petter gästade bokmässan.

Björn Ranelid, Roy Fares och rapparen Petter gästade bokmässan.

Bokmässan kryllar av välkända namn och ansikten som är så bekanta och omskrivna att det nästan känns som om vi känner dem på ett personligt plan. Men egentligen har vi inte mött dem som verkliga individer. Livsöden som förut redigerats i rubriker och av mellanhänder blir lite mer människor än schabloner när man hör dem intervjuas IRL.

Alex Schulman har skrivit en bok om son mors alkoholism. Foto: Tatiana Madrid

Alex Schulman har skrivit en bok om sin mors alkoholism. Foto: Tatiana Madrid

Alex Schulman har framstått på det ena och andra sättet. Tidigare har han bland annat skrivit en bok om sin far och en om sin fru. Nu är han aktuell med boken Glöm mig, om sin avlidna mor och hennes alkoholism, ett problem han ägnat en stor del av sitt liv att försöka dölja för omvärlden. I jämförelse med sina tidigare böcker kallar han Glöm mig för syrefattig, för att den var så svår att skriva att han knappt fick luft. Schulman säger att han skrivit om sin barndom inte för att han tror att den är speciellt märkvärdig, utan för att hans uppväxt kanske också är någon annans.

Som varje människa, mineral och hela den sibiriska tundran vet är Zlatan kung över Sverige. Till och med i sin frånvaro är han närvarande. Den litterärt ärftligt belastade David Lagercrantz skrev Zlatans biografi och gjorde en upptäckt på köpet. Den fick ungdomar som aldrig tidigare öppnat en bok att läsa. Så Lagercrantz bestämde sig för att donera ett ansenligt belopp till föreningen Läsrörelsen, som utmynnat i en lässatsning i 100 högstadieskolor och 100 gymnasieskolor. De har gjort ett vackert urval av tio böcker, som syftar till att vara en spegel där man kan hitta sig själv och ett fönster till en ny värld.

David Lagercrantz har skänkt en ansenlig summa pengar för att få ungdomar att läsa. Foto: Tatiana Madrid

David Lagercrantz har skänkt en ansenlig summa pengar för att få ungdomar att läsa. Foto: Tatiana Madrid

gw-abLeif GW Persson äntrar motvilligt scenen. Han är bara på bokmässan för sina läsares skull. I övrigt hatar han den och tycker att det är lika idiotiskt att hålla ett författar­samtal som att fråga en hustrumördare om han haft ihjäl sin fru. Men man anar ändå en förtjusning i hans sätt att tala om sin nya bok Kan man dö två gånger. En liten förälskelse i karaktärerna. Persson själv är en älskad karaktär. Han får publiken att frusta högt av skratt och skrockar själv som jultomten.

KAPITEL 4 – Boken

Under bokmässans sista dag får jag använda mig av min sista ork och går närmast på autopilot. Jonas Gardell är så underbar och rolig som jag alltid föreställt mig. Han är på bokmässan för att berätta om sin självbiografi Bara på besök, som till stor del består av fotografier från hans liv. Han säger att han vill leva ett liv värt att dö för. På samma sätt är Thorsten Flinck precis så dramatisk som jag tänkt mig. Han säger sig ha gjort succé som konstnär, men fiasko som människa. Även Flinck är aktuell med en självbiografi (med titeln Kom och skratta åt lilleputt). Efter att ha berättat om ett destruktivt liv fyllt med droger reser han sig och avslutar med att recitera en dikt som bara skådespelar-Sveriges enfant terrible kan, och får stående ovationer.

Jonas Gardell och Thorsten Flinck uppfyllde mina förväntningar.

Jonas Gardell och Thorsten Flinck uppfyllde mina förväntningar.

Sen vandrar jag bara runt. Börjar känna igen de flesta montrarna och Jan Guillou är fortfarande överallt. Är i en känsla mellan blasé och déjà vu. Tills jag kommer till en avdelning som jag missat fram till nu, kanske på grund av lugnet. Här bland antikvariatens montrar finns inte hetsen, åsikterna och de ständiga interjektionerna. Folksamlingen som har smitit åt som en korsett lämnar ett mellanrum där jag finner gamla vänner och väcker minnen som var närmast utrotningshotade. Men konsonanterna visade sig vara konstanta och vokalerna lika användbara som alltid.

Och då jag försiktigt smeker ryggen på den inbundnas väntan på att återupplevas av nya och gamla läsare av dramatiken, lyriken, romanerna slår det mig; yttrandefriheten, journalistiken och samhällsdebatterna är det som skriver historien. Men det är skönlitteraturen som uppfinner orden.

Text: Lea
Foto: Tatiana Madrid och Lea

Se också Tatiana Madrids bildreportage från Bokmässan 2016.
Det här inlägget postades i Artiklar, Kultur, Recensioner & reflektioner och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera