Aniara
Knut Larssons fria tolkning

1956 publicerade Harry Martinson rymdeposet Aniara, som senare skulle bidra till att han fick Nobelpriset. 2016 kom Knut Larsson ut med sin fria tolkning av just Aniara, i serieboksformat. Den här recensionen skulle fokusera på den sistnämnda, men då den är såpass svårförståelig blev det istället en dubbelrecension. Av både originalet och Larssons nya, fria och förvirrande tolkning.

Aniara. En svensk klassiker. En kulturskatt publicerad för 60 år sedan. En bok av Harry Martinson som jag alltid tänkt att jag borde läsa. Knut Larsson, svensk tecknare, har tolkat Aniara och gjort om rymdeposet till en seriebok. Vilket sammanträffande. Jag älskar serieböcker! Jag får Larssons bok, öppnar den och stänger igen den lika snabbt. Det är han! Tecknaren vars verk ger mig mardrömmar. Fan också. Jag läser den ändå. Jag fattar inte ett skit.

”Allt är inte begripligt i Aniara och det går inte att förstå allt.” – K. Larsson, om originalet.

bild-1

Vad händer?!

Jag googlar, läser sammanfattningar av Martinsons bok, om Larssons syfte och om tanken bakom serieboken. Jag blir förvirrad.

"Det är en visuell tolkning; jag har tagit bort så mycket text som möjligt. Texten är så fantastisk i sig och har så högt värde. Har jag nåt att komma med mot nobelvinnaren Harry Martinson så är det på bildfronten. Min text hade blivit överflödig." – Larsson

Jag går på Bokmässan (2015), lyssnar och antecknar när Larsson intervjuas. Jag fattar ingenting. Jag hör vad de säger, men förstår inte vad de menar. Eller vad som händer. Så jag prokrastinerar.

"När en läser originalet fattar en inte allt, men förstår andemeningen. […] Om operan av Aniara var en ’buljongtärning av en oxe är min version ett tuggummi." – Larsson.

Jag läste serieboken i hopp om att den skulle vara en genväg för någon som på 16 år inte har fått tummen ur att läsa Aniara. Det enda den gjorde var att minska min lust att läsa originalet. Jag hade hoppats på en illustrerad version av klassikern, men på bokmässan sa Larsson att han inte ville göra en sådan. För han ville inte förklara boken. Jo, jag tackar. Och det han gör är motsatsen till att förklara Aniara.

Men efter att ha haft Knut Larssons version i ett år, gett den ännu ett läsförsök och fattat ännu mindre, köpte jag en begagnad kopia av Martinsons Aniara. För jag kan inte recensera ett obegripligt tuggummi, med eller utan oxsmak.

bild4

Mimaroben och Daisi Doody dansar yurg. Daisi pratar Dorisburg-slang.

Tyvärr förstår jag inte så mycket av originalet heller. Eller jo, jag förstår kontentan, men boken är skriven på vers och de första 29 kapitlen kom tydligen till i ett transliknande tillstånd. Vilket märks; ibland låter det som något en sovande person skulle kläcka ur sig, i och med Martinsons hittapå-språk:

”Goldondern Aniara stängs, sirenen ger signal
för fältutstigning enligt känd rutin
och gyrospinern börjar bogsera
goldondern uppåt mot zenits ljus,
där magnetrinerna som häva fältens styrka
snart signalera läge noll och fältavlösning sker.”

Och Aniara är inte enkel att hänga med i om en har lätt för att tappa fokus. Inte för att det gör så mycket; handlingen dyker bara upp i vart tionde kapitel. Däremellan är det sånger, svammel, birollers bakgrundshistorier och annat som vi aldrig får läsa om igen.

bild-3

Många av passagerarna går med i sekter, för att söka tröst och fördriva tiden.

Aniaras story är egentligen tämligen simpel: jorden (Doris) håller på att gå under, folk flyr i rymdskepp (goldonder) till kolonier på Mars och Venus (tundrekloten). Skeppet Aniara kommer ur kurs, förlorar styrförmågan och åker rakt ut i rymden i 25 år, medan besättningen långsamt blir galen, dör eller bara ger upp. Ångest.

Men den är så omständligt skriven. Hade jag hängt med över huvud taget, om jag inte hade läst på internet och lyssnat på det där författarsamtalet först? Och hur mycket sabbade jag för mig själv genom att inte läsa boken före serie-versionen?

”Har stuvat om och plockat bort mycket i min version.” – Larsson.

Ja, det har Larsson verkligen. Han har strimlat originalet till konfetti, strösslat det runt sig och valt ut bitar på måfå. Början och slutet av seriebokens ”handling” kanske stämmer överens med Aniaras, men vad som händer i mitten vet jag inte riktigt. Ordningen är helt off jämfört med Martinsons bok och jag tror Larsson hade vunnit på att helt skita i att försöka följa storyn, utan bara haft en bok med bilder från Aniara.

bild-2

Vilka är dessa två mini-Fantomen? De är inte med i originalet.

Jag förstår mer av Larssons bok efter att ha läst Aniara, men jag tycker inte om serieboken för det. Den är väl mest en hyllning, något för de som redan har läst boken, endast till för medlemmarna av Harry Martinson-sällskapet, from Knut to Harry with love. Men inte för mig.

Måhända att Aniara är en dystopi, som speglar vår värld (och därmed alltid aktuell), men den är även en utspejsad diktbok med lite handling och Larssons fria tolkning är en bok med mardrömsmaterial. Kan tyvärr inte rekommendera någon av dem i dagsläget. Eller skulle jag det? Jo, läs originalet. Det är en klassiker och bitvis väldigt vacker. Läs sen serieboken, om du är ett fan av Knut Larsson. Annars – skit i det.

Här är en väldigt snygg vers ur Aniara, som även representerar min känsla vid läsningen av böckerna:

”Försök till räddning genom tankeflykt
och överglidningar från dröm till dröm
blev ofta vår metod.
Med ena benet dränkt i känslosvall
det andra med sitt stöd i känslodöd
vi ofta stod.
Jag frågade mig själv men glömde svara.
Jag drömde mig ett liv men glömde vara.
Jag reste alltet runt men glömde fara –
ty jag satt fånge här i Aniara.”

Titel: Aniara : en revy om människan i tid och rum
Författare: Harry Martinson
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: 1956
ISBN: 9789100104863
Titel: Aniara : Fritt efter Harry Martinson
Författare: Knut Larsson
Förlag: Kartago Förlag
Utgivningsår: 2016
ISBN: 9789175151236

Text: Marika Berndtson

Det här inlägget postades i Konst, Kultur, Litteratur, Recensioner & reflektioner och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera