Sinnesro
Om att hantera sitt förflutna

”Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.” - Sinnesrobönen 

Jag kom till ett vägskäl. Jag kunde antingen ta mitt liv eller så kunde jag börja ta tag i mitt liv.

En måste förstå vägarna som jag färdats på för att förstå hur jag hamnade där jag hamnade. Det som hände går inte att förstå om en behandlar situationen som en isolerad händelse, en måste försöka lyfta blicken och försöka förstå det ur ett större perspektiv. En måste kunna se sambanden och händelsen i raden av en mängd händelser.

Jag fick ingen bra start i livet. Jag växte upp i kaos, utan trygghet och minimalt med kärlek. Jag flyttade mellan hem, var ensam, fick ingen fast punkt, blev inte lyssnad på eller respekterad. Jag sågs ner på, sågs på och behandlades som ett problem i systemet. Jag tog åt mig av deras ord och såg tillslut mig själv som ett enda stort problem. Jag var länge ensam och letade efter kärlek och trygghet på helt fel ställen. Jag förstod inte att kärlek och respekt var något jag hade rätt till, eller något som jag var värdig att få känna. Jag var vilse och stod med öppna armar och sökte efter det där fina och trygga som jag inte hade någon kunskap om, eller visste hur det såg ut. Det finns mycket jag ångrar och som jag inte är stolt över att jag har gjort, och det har hänt mycket som gjort mig ärrad. Det som har hänt går inte att göra ogjort, hur mycket jag än vill det.

Skammen och skulden inför mitt förflutna kommer jag aldrig att komma ifrån men jag måste få vara snäll mot mig själv och ge mitt vuxna jag en ny chans. Jag kan inte sitta och älta, anklaga och hata mig själv för alltid. Jag vill se det hela som något jag var tvungen att gå igenom för att kunna lära mig om framtiden. Jag har tagit mina misstag och gjort dem till erfarenheter att lära mig ifrån. Jag kan försöka att inte låta skammen och skulden ta över, och jag kan försöka att göra det bästa av det jag har. Inget kommer att uträttas eller bli ogjort om jag dör, jag kommer bara att dö i en pöl av skuld och ingenting kommer att förändras. Om jag lever vidare så kan jag ändra på saker och ting, det finns en chans till förändring. Den chansen vill jag ta nu. Jag måste få gå vidare, och för att gå vidare så måste jag få förlåta mig själv, tillåta mig att få vara glad, att få existera och att få leva tillfreds med mig själv.

Jag skulle vilja säga att jag ångrar att jag inte tog hand om mig själv bättre, men genom att säga så tillåter jag inte mig själv till att få ha gjort misstag. Så jag vill egentligen bara omfamna mig själv och säga att det är okej, det är över nu och att det väntar bättre tider för mig. Jag är värd att få vara glad och jag är värd att få gå vidare. Jag måste försöka se framåt. Även om det är svårt så måste jag vara den som tagit mig igenom det och inte den som sitter mitt i det.

Text: Ax

Det här inlägget postades i Depression, Livsvillkor, Normer & utanförskap, Tema och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera