Ode till Terry Pratchett

Terry Pratchett. Mannen, myten, legenden. Prisbelönt författare, smidare av ett rymdsvärd, adlad till riddare och en riktigt liten mysfarbror med hatt och tomteskägg. Han är även min favoritförfattare genom tiderna. Han har skapat ett litterärt imperium, en hel fantasivärld – Discworld, med 41 böcker – och hur många andra böcker som helst. Han har gjort avtryck. Bland sina läsare, vänner, familj och i mig.

Terry framför sitt hem i Broad Chalke.

Terry Pratchett föddes 28 april 1948 i Beaconshield i England. Han var en unge, som gick i skolan, inte riktigt passade in i ett fack och jobbade med skoltidningen Technical Cygnet. Han fick sin första text tryckt i just skoltidningen som trettonåring. Terry ville bli astronom, men saknade de matematikkunskaper som krävdes. Han siktade istället på en karriär som journalist. Under en intervju träffade han förläggaren Peter Bander van Duren, som 1971 skulle komma att publicera Pratchetts första bok The Carpet People. Efter det skrev Terry ett par scifi-romaner, för att 1983 börja med vad som skulle bli hans magnum opus: Discworld (Skivvärlden) – en bokserie som även har adapterats till filmer, radiopjäser, teater, rollspel, tv-serier, brädspel och tv/dator-spel. [Se även min recension av Discworld Noir, ett peka-klicka-detektivspel i Skivvärldens universum.]

Discworld är en platt fantasy-satir-värld. Uppburen av fyra elefanter. Som står på en kosmisk sköldpadda (Great A’Tuin) som simmar genom rymden. Den befolkas av bland annat trollkarlar, häxor, vampyrer, stadsvakter och turister. Den värld Terry har skapat är fylld av humor, mängder av referenser och intelligens. Jag vill tro att de här böckerna har något för alla, men jag har faktiskt träffat personer som inte känner att Pratchetts böcker är något för dem. Till dessa säger jag: testa att läsa Good Omen (Goda Omen), skriven tillsammans med Neil Gaiman, och återkom sedan. Är du fortfarande inte sugen efter det kan jag tyvärr inte hjälpa dig. Men jag kommer att tycka synd om dig.

I december 2007 berättade Pratchett att han led av Alzheimer. Han blev en talesman för sjukdomen och donerade stora summor till forskning. Men hans tillstånd blev värre (främst fysiskt) och mot slutet skrev Terry inte böckerna själv, utan det var hans assistent Rob som skötte själva tangenttryckandet.

När jag fick höra om hans död grät jag som ett litet barn på badrumsgolvet. Jag grät och grät och kunde inte förstå att det var sant. Han var ju inte färdig. Terry hade så mycket kvar. Men hans kropp orkade inte längre och han somnade in i sitt hem den 12 mars 2015, endast 66 år gammal.

Min första Pratchett-upplevelse

Jag läste min första Terry Pratchett-bok någon gång i mitten av 90-talet, när jag var 10-12 år. Vi hade de två första böckerna i Discworld-serien (Magins färg och Det fantastiska ljuset) hemma i bokhyllan och jag föll direkt. I dagsläget äger jag 31 böcker; ett par dubbletter, några på svenska, många på engelska och alla sorterade i regnbågsskala. Idag läste jag ut hans femte sista bok (från slutet) i just Discworld-serien; Unseen Academicals. Den handlar om fotboll, kärlek och om att hitta sin identitet. Som vanligt fick jag rysningar av att läsa en av hans böcker och den var riktigt jäkla bra – trots att jag läste den väldigt upphackat, som det blir när en endast läser till och från jobbet. Hans sista bok, The Shepherd’s Crown, kom ut fem månader efter hans död. Jag läste den då, ihop med de andra Tiffany Aching-böckerna (en Discworld-serie för lite yngre läsare). Även de är jävligt bra, om jag ska uttrycka mig så.

Först läste jag böckerna allt eftersom de översattes till svenska, men när de inte kom ut i tillräckligt rask takt övergick jag till engelska. Då började jag även läsa dem i läsordning [se bild], vilket ger mer flöde och förståelse av berättelserna. Och oj, vad ordvitsarna plötsligt blev mer begripliga.

Under förra ”julmysdagen” (när vi samlas ett gäng, äter julmat och ser på julfilmer tills vi somnar) tvingade jag folk att titta på filmatiseringen av Hogfather. Jag var superlycklig. Resten var snälla nog att inte klaga så att jag hörde.

De senaste åren har jag inte läst något annat än Discworld-böcker. De hjälper mig att hålla min ångest i schack och är en betryggande snuttefilt i vardagen. Jag vill inte riktigt släppa taget. (Dessutom har jag dåligt minne och kan börja om från början med serien igen, efter att jag har läst sista boken.) Jag läser samma böcker om och om igen, även om några är rätt nya för mig (Raising Steam, Thief of time och Snuff), och andra är gamla trotjänare. Jag vill inte sluta läsa, för om jag gör det kanske han försvinner för gott. Och det är jag inte beredd på att acceptera ännu. Så länge jag läser finns han kvar. I sina böcker och med sina ord, lindar han in mig i trygghet ihop med spårvagnens gungande. Jag behöver ha kvar dig lite till, Terry.

Text: Marika Berndtson

De sista tweetsen från Pratchetts konto, skrivna av assistenten Rob.

Det här inlägget postades i Artiklar, Kultur, Litteratur, Recensioner & reflektioner, Relationer och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera