Förlåt att jag ursäktar mig

Att be om ursäkt kan vara oerhört svårt. Att be om förlåtelse kan vara ännu svårare. I ett samhälle där det ständigt rapporteras om kränkningar och orättvisor är behovet av förlåtelse kanhända större än någonsin, men är det möjligt att förlåta oförrätter utan att bortförklara dåligt beteende? Är du osäker på skillnaden mellan de båda begreppen? När du har läst den här texten kommer du förhoppningsvis inte vara det längre.

I vår lärobok i engelska på högstadiet fanns en seriestripp som skulle förklara skillnaden mellan uttrycken ”excuse me” och ”I'm sorry”. Båda rutorna visade två personer som stod och höll varsin bricka med mat på. I den första försökte en av dem tränga sig förbi den andre med orden ”excuse me”. Nästa ruta visade hur försöket hade misslyckats och personen som försökt tränga sig förbi hade vält den andres bricka. I pratbubblan stod det ”I'm sorry!”. En utan tvekan pedagogisk distinktion mellan de båda uttrycken. Jag minns att jag undrade om en så tydlig förklaring verkligen behövdes. Båda fraserna hade ju svenska ekvivalenter. Hade det inte räckt med översättningar? Men så kom jag att tänka på att gränsen mellan ”ursäkta” och ”förlåt” inte alls är så tydlig som serien visade.

Synonymer betyder sällan exakt samma sak. Och jag antar att det var just vad ovannämnda seriestripp skulle visa. Problemet är att det inte alltid räcker att bara lära sig att det ena ordet används i ett visst sammanhang och det andra i ett annat. Så fungerar inte språket, i alla fall inte när det gäller uttrycken ifråga. Till exempel skulle det gå alldeles utmärkt att använda ordet ”ursäkta” med olika tonfall i båda fallen som presenterades i serien. Likaså kan båda orden användas som en uppmaning till någon att upprepa sig.

Synonymer men i vissa lägen inte alls synonyma begrepp. Särskilt tydlig blir skillnaden dem emellan när det gäller verbformerna. De ordböcker jag har konsulterat definierar ordet ”ursäkta” som att urskulda sig eller förklara sig själv eller någon annan oskyldig. Exempelvis kan någon ursäkta en sen ankomst genom att förklara att spårvagnen var försenad. En enskild resenär styr inte över kommunaltrafikens punktlighet och bör därför ursäktas för eller förklaras oskyldig till förseningen. Förlåtelse förutsätter däremot att någon verkligen har gjort fel. I Bonniers svenska ordbok lyder den första definitionen av ordet ”förlåta” såhär: ”uttrycka att man inte (längre) är ond el. ledsen på den som gjort en själv illa”. Alltså handlar det om att någon faktiskt har gjort fel, men att den som har drabbats av felsteget inte längre hyser agg till den som begick det.

Då har vi alltså konstaterat att vi har att göra med två ord som ofta är sinsemellan utbytbara, men som ibland inte alls är det. Så är det, som sagt, oftast med synonymer. Varför ägnar jag tid åt att skriva en text om ett synonympar bland många? Svaret är att begreppen är högaktuella.

På nittiotalet fanns ett TV-program som hette Förlåt mig. Programidén var helt enkelt att personer som hade sårat någon, ofta en familjemedlem, skulle be om förlåtelse. Några år efter att det hade slutat sändas såg jag ett panelprogram där Förlåt mig sågades totalt. Idén var för bisarr. Varför skulle någon hellre vilja be om förlåtelse framför kameran än i enrum? Men för ett par veckor sedan hörde jag att programmet hade återuppstått. Hur kan det komma sig? Jag kan naturligtvis bara spekulera, men jag tror att det beror på en förändring i samhällsklimatet. I takt med att insynen i det privata blir allt större och allt fler skandaler uppdagas, är det rimligt att anta att även behovet av förlåtelse blir större. Kanske kan det vara en tröst för någon som har samvetskval över att ha gjort någon annan illa, att se ett TV-program vars syfte är att uppnå försoning.

CS Lewis framhöll skillnaden mellan att förlåta och att ursäkta någon och skrev att det är en distinktion många missar. Såhär formulerar han det i Den djupa glädjen: ”De anser att om man ber dem att förlåta någon som har lurat eller trakasserat dem, så försöker man få det till att det inte har förekommit något bedrägeri eller några trakasserier. Men om det förhöll sig så, skulle det ju inte finnas något att förlåta.”. Han ser begreppen nästan som varandras motsatser och det finns en viktig poäng i det. För även om båda handlar om att komma över något förtretligt eller rentav kränkande, innebär ju det ena att hävda att den så kallade skyldige egentligen inte har gjort något fel, medan det andra handlar om att understryka att den andre har begått ett felsteg och ändå välja att lämna det bakom sig.

Vad för samhälle bygger vi om vi sätter likhetstecken mellan förlåtelse och ursäktande av oacceptabelt beteende?  Naturligtvis måste var och en ha rätt att själv bedöma vad som ska klassas som förlåtlig respektive oförlåtligt. Vad jag vill ha sagt är att när någon förlåter en annan människas felsteg är inte det samma sak som att påstå att det aldrig inträffat. Låt oss ta ett exempel: En revisor nallar av klienternas pengar och blir upptäckt. Det blir rättssak och klienterna får tillbaka sina pengar. Har de någon anledning att ursäkta revisorns beteende? Ingen alls. Det var både olagligt och omoraliskt gjort. Har de någon anledning att förlåta? Det har de all anledning i världen att göra. Om de förlåter behöver de inte längre gå runt och gräma sig över det som har hänt.

För ett antal år sedan talades det mycket om att göra en pudel, det vill säga att någon, ofta en politiker, ödmjukt ber om ursäkt för någonting. Detta kan ses som ett mellanting, en gyllene medelväg mellan de två begrepp CS Lewis såg som nästintill motsatser. Enligt resonemanget jag har fört hittills borde det vara omöjligt att be om ursäkt och förlåtelse på samma gång. Men där kommer den lurviga lilla hunden in i bilden. För kanske är detta något som många av oss kan acceptera, att någon i och för sig försöker bortförklara sina misstag men gör det på ett så ödmjukt och tilltalande sätt att vi ändå låter oss blidkas. Borde inte det klassas som lurendrejeri? Jo kanske, men en smula lurendrejeri kan vi väl ursäkta. Vi kanske rentav kan förlåta det.

Text: Frida Andersson

Källförteckning 

Lewis, CS, Den djupa glädjen, Örebro: Bokförlaget Libris, 1998

Malmström, Sten, Györki, Iréne, Sjögren, Peter A (red.), Bonniers svenska ordbok, Stockholm: Bonnier Fakta Bokförlag AB, 1991

Det här inlägget postades i Relationer, Samhälle, Vardagligheter och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera