Under 2018 dominerade 20-årige Juice WRLD (Jarad Higgins) topplistorna med sin hit Lucid Dreams. Instrumentalt är låten en tolkning av Stings ”Shape of My Heart” och handlar om smärtan efter att ha blivit dumpad i ett förhållande. I låten befinner sig Juice WRLD i tillståndet som kallas för klardröm (lucid dreaming), för att återuppleva stunder med sin före detta men också för att försöka glömma henne.
Bakgrund
Jag upptäckte Juice WRLD efter att han släppte två låtar dedikerade till den mördade 20-årige Florida-rapparen XXXTentacion. X var en artist som fascinerade mig; trots att han led av en djup depression tog sig ut i världen, och nådde ut till sina fans på ett vis jag aldrig tidigare bevittnat. Genom sociala medier tog han del av folks livssituationer och deras psykiska och mentala demoner. Han fanns där och gjorde sitt bästa för att erbjuda stöd när folk behövde någon som mest. Det kunde till exempel vara självmordsbenägna ungdomar som bara behövde ett par ord från hjärtat från en person de visste kände igen sig. Denna interaktion skapade den lojala kultliknande följarskara som fick mainstream-världen att uppmärksamma X. Både hans texter och musik reflekterade hans depression i olika stadier. När han 2018 blev mördad vid 20 års ålder försvann inte bara en alldeles för ung person på väg mot en bättre framtid, utan även ett levande bevis för att man faktiskt kan lyckas trots en depression.
Juice WRLD påminner lite om X; båda är afroamerikaner som delar med sig av sina känslor på sitt oförsiktiga vis, och samtidigt attraherar mainstream-örat. Det är den råa, fläckfyllda terapin som är i fokus, även om Juice WRLD inte dyker ner lika djupt i dessa ämnen. Presentationen av dessa känslor är viktig, och gör det både lättförståeligt och lättillgängligt för många.
Artisten
Juice WRLD är en rappare och sångare med en oerhörd förmåga att skapa melodier som nästan direkt fastnar i huvudet. Hans forte, och orden som dyker upp i mitt huvud, är teenage angst och dyster brustet hjärta-musik. Det är en blandning av hiphop och 2000-talets emorock. Det som gör det hela än mer imponerande är att större delen av hans material är freestylat. I klippet nedanför freestylar han i över en timme hos brittiske DJ:n och radioprogramledaren Tim Westwood.
Det han gör är oerhört svårt eftersom man, när man freestylar, både varierar sitt flow, skapar punchlines och dessutom utför detta sammanhängande. Här följer även ett kortare exempel för den som vill komma rakt på sak; spola fram till 17:40.
Albumet
Personligen tycker jag att Death Race for Love inte är ett lika stadigt verk som föregående album, debutalbumet Goodbye & Good Riddance. Främst beror detta på textinnehållet, då det inte lämnar någonting minnesvärt. Hela albumet är freestylat och skall enligt Juice WRLD skapats på endast fyra dagar. Oavsett hur imponerande förmågan att kunna göra det är, blir det även det som håller verket tillbaka. Det känns som om Juice WRLD bara pepprat idéer utan att sikta. Då och då träffar han måltavlan, men aldrig mitt i prick, som jag vet att han har förmåga att göra om han tar sig tid till att sikta.
Produktionen är inte ett jättekliv ifrån det första albumet; Nick Mira producerar även här albumets radiovänliga hits. Nick Miras produktion har ett tydligt format som är rätt förutsägbart men noggrant utformat, vilket kan vara en fördel om man jagar den moderna poplyssnaren. Simpla men medryckande ackordföljder, rasslande hi-hats och hårda 808:s är receptet efter trap-genrens invasion i dagens hiphop och popmusik.
Det som sticker ut rent produktionsmässigt i albumet är två saker. Först och främst låten Hear Me Calling med den dancehall- och afropopinspirerade trumrytm som blivit populär på senare tid. Man finner också lite hårdare låtar än på hans debutalbum. Det är en annan sida än vad Juice WRLD annars visar. Det är ett lite mer ignorant innehåll, det vill säga klichéerna Drugs, hoes, money. Denna sida kommer ifrån hans Chicago-rötters drillmusik, och visar sig när han freestylar över de hårdare låtarna Big, Syphilis och Out My Way. Oavsett om innehållet är rätt ignorant anser jag att man inte behöver ta det på så stort allvar. Allt listigt ordspel bygger på referenser och är för mig tydliga tecken på en hiphop-, teknik- och popkultur-nörd. Innehållet river inga murar och bryter inga regler i hiphoppen då många ämnen, på grund av att de är improviserade, blir rätt klyschiga.
En nackdel är mängden låtar. Death Race for Love har 22 låtar till skillnad ifrån debutalbumets 14 låtar minus skits. Det finns flera album som jag verkligen älskar som är fyllda med en stor mängd låtar. När artisten har koll på hur man håller ihop det hela genom ett koncept eller en röd tråd, blir mängden låtar irrelevant. Här kommer vi till dilemmat med en mängd låtar och en artist som inte riktigt har en tydlig röd tråd genom albumet. Det känns i princip som en spellista skapad av en Juice WRLD-generator, som pumpar ut låtar oberoende av kvalitet. Bilden förstärks av abrupta låtbyten, som exempelvis från Feeling till Syphilis.
Här är ett av albumets höjdpunkter: Robbery
Robbery – en av albumets höjdpunkter.
Slutsats
Juice WRLD:s artisteri handlar om något mer än vad han hittills hunnit åstadkomma. Enligt mig befinner han sig i fel viktklass. Om han skulle sitta ner med en penna dag in och dag ut och gå igenom varje rad för att framföra ett sammanhållet budskap, skulle han kunna sikta mot viktklasserna över honom. De artister som skapar tidlös musik, den som inte bara blir hyfsat god snabbmat utan en middag man minns långt efteråt. Det är ju bara början av hans karriär och ett av hans mål är att sätta mer fokus på psykisk ohälsa i den del av ”the African American Community” som han är uppvuxen i. Han vill bryta det stigma som psykisk ohälsa innebär, där man kan ses antingen som galen eller att lösningen på ens problem endast handlar om att ta sig samman och lyfta på sitt arsle. Han hoppas att åtminstone starta en kedjereaktion, som leder till att någon annan kan göra samma sak efter honom. Tyvärr når han inte detta mål med detta album, som jag upplever hade kunnat ha större påverkan och mening om han bara suttit ner och arbetat mer med sitt material. För att vara improviserat finns det många bra idéer, men de tar sig aldrig förbi en ytlig nivå.
Nedan följer en intervju med Juice WRLD från The Breakfast Club, Death Race for Love på Spotify samt en förklaring av några hiphop-termer som använts i denna text.
Hiphop-termer
Flow
Flow är ett av de viktigaste elementen en rappare har i sin arsenal. En rappares flow syftar främst till hur rapparen rytmiskt levererar sina rader. Rytmen är ett effektivt verktyg för att variera och göra verserna mer intressanta att lyssna på. I ett flow finner man även intonationer, som kan användas för att förändra känslan i det som sägs och för att lägga större vikt vid det rapparen vill förmedla.
Punchline
En punchline i rap är det som binder ihop och avslutar en idé, och väcker en respons hos lyssnare. Punchlines använder ofta metaforer och olika typer av ordlekar.
808
Roland TR-808 är trummaskin som tillverkades på 80-talet och som inte använder sig av förinspelade trumljud (samplingar), utan istället skapar sitt ljud syntetiskt. Dessa trumljud användes mycket inom hiphop men sågs ofta ner på av andra genrer då det inte lät realistiskt. Det som det nuförtiden brukar syftas på med 808 är ett sorts syntetiskt basljud.
Skit
Utanför hiphop brukar en skit innebära en kort komisk sketch. I hiphopen är innebörden lite annorlunda, men den kan fortfarande innehålla komedi. Syftet med en skit är att tillföra ett berättande element utöver musiken, ofta innan eller efter låtar. Det kan även ge lyssnaren ett bättre sammanhang kring verket.
Drill
Drill är en subgenre inom hiphopens trapmusik, ursprungligen från södra delen av Chicago. Den blev särskilt stor i den gängfyllda delen av Chicago, som vissa refererar till som Chiraq. Innehåll är oftast baserat på de mörka, grymma gängrivaliteter som tyvärr utgjorde verkligenheten där. Ordet Chiraq är en sammanslagning av Chicago och Irak, och syftar till att denna del av Chicago på grund av gängvåldet liknades vid en krigszon.
Freestyle
Nuförtiden kan det vara svårt att fastställa vad en freestyle är, men ursprungligen var det när man rappade något improviserat på plats. Detta utvecklades senare till att ”spit a 16” vilket innebar att man rappade 16 takter. Nuförtiden brukar en freestyla innebära att man rappar om vadsomhelst till ett beat, vanligast är att det är förberedda, memorerade rader. Detta kan bero på att en stor del av rappare nuförtiden är ”studiorappare”, som helst skriver sina rader innan de framför dem.
Trap
Trap är en subgenre inom hiphopen som kommer ifrån södern. Innehållet är mörkt och dystert, och handlar om en livsstil när man är ”trapped”, alltså fast, i en dålig miljö. Karaktärsdragen består ljudmässigt främst av en hård bastrumma, hi-hats som går i trippeltakt, en vass virveltrumma samt en 808-basgång. Ett exempel på tidigt artister i denna genre är Three 6 Mafia.
