Blir vi lyckliga av att följa våra livsdrömmar?

Det sägs att när vi ligger på vår dödsbädd är det enda vi ångrar de saker vi inte gjorde. Och kanske är det så, att de flesta av oss lämnar denna jord mer eller mindre bittra över att vi inte bättre tog tillvara på våra liv. Att vi inte gjorde verklighet av drömmarna vi hade. Men gör drömmarna oss verkligen lyckliga?

Nästan alla människor har drömmar de vill förverkliga. De kan vara stora och de kan vara små, de kan vara egoistiska eller altruistiska, men ofta handlar de om någon form av självförverkligande. Jag tror inte att det är en överdrift att påstå att för många av oss är drömmar meningen med livet. Drömmarna motiverar oss att fortsätta livskriga oss igenom den grå vardagen, i hopp om att en vacker dag kunna bryta oss loss och att ägna livet åt något som skänker oss mening, tillfredsställelse och glädje. 

Samtidigt som rädslan för att misslyckas äter upp oss inifrån. Förutom den positiva drivkraft en dröm kan innebära, så finns det också många negativa känslor inför föreställningen om att vi bör uppfylla våra drömmar – till exempel att vi sviker oss själva om vi inte gör det. Att vi är fega om vi inte gör det. Lata. Omotiverade och i förlängningen – medelmåttiga. Och i dagens samhälle, där jaget blivit den nya religionen och själv­förverkligandet den heliga gralen, så är just en medelmåtta något av det skamligaste en kan vara. 

Det finns något fult med att inte vara speciell. När vi talar om flockmentalitet syftar vi på de mekanismer som styr en enskild persons handlande utifrån omgivningen. Ordet används då man menar att en person inte kan tänka själv. Det finns ett talesätt som lyder ”bara döda fiskar flyter med strömmen”, vilket säger ganska mycket om hur vi ser på personer som inte sticker ut ur ”den gråa massan”. ”Den gråa massan” är också en vanlig formulering för att beskriva människor som inte gör sig märkbart sedda eller hörda.

Likväl är det någonting provocerande med att tro att en är speciell. Att göra som alla andra gör är paradoxalt nog vad som förväntas av en, samtidigt som det i många avseenden anses vara ett trivialt och andefattigt sätt att leva. I Sverige har vi någonting som kallas för jantelagen, resultatet av en slags förtryckt folkmentalitet som utmynnat i en oskriven regel om att en inte får tro att en är något. Att en inte får utmärka sig på något sätt. Att en inte är förmer.

Att följa sina drömmar innebär att göra avkall på vissa föreställningar om hur en ska vara och på vilket sätt en ska leva. Det handlar om att komma till insikt om vad som är essentiellt för en själv. Att inte vara rädd för att anses vara annorlunda eller excentrisk. Dessutom krävs en övertygelse om att drömmarna är värda att förverkliga trots risken för att misslyckas.

Det finns också andra aspekter som spelar in i huruvida en dröm kan bli verklighet eller inte. Vi föds med olika privilegier och förmågor som gör att vi inte har samma grundförutsättningar för hur vi kan leva våra liv. Exempelvis har en person med en trygg ekonomisk situation ett mer fördelaktigt utgångsläge än någon som är fattig. Likaså kan ett socialt nätverk, utbildning och jobb vara villkor för att en dröm ska kunna gå i uppfyllelse. Som i alla andra avseenden när det handlar om en persons förutsättningar och möjligheter att i så stor grad som möjligt leva i någon sorts existentiell frihet, så har klasstillhörighet och den egna bakgrundshistorian stor betydelse. Det går inte att bortse från det faktum att det är lättare för någon som är privilegierad att lägga tid och pengar på att utveckla en hobby eller att spara ihop ett kapital.

Men oavsett om man har goda eller dåliga förutsättningar för att kunna göra verklighet av sina drömmar så återstår frågan; gör drömmarna oss lyckliga?

För att svara på den frågan kanske det behövs en definition av vad lycka är. En högt uppsatt affärsområdeschef på Google, Mo Gawdat, har spenderat många år åt en formel för människors lycka. Till sist kom han fram till vad lycka är. Enligt Gawdat relaterar lycka till differensen mellan våra förväntningar på livet, och vad livet verkligen är. Men om man utgår ifrån Gawdats formel och försöker applicera den på föreställningen om drömmar, så uppstår viss dissonans. Att ha drömmar innebär allt som oftast en förhoppning om att ens liv skulle vara bättre om dessa drömmar blev verklighet. Därmed är vi drömmare inte nöjda med hur vi lever. Differensen mellan våra förväntningar på livet, och vad livet verkligen är, kan därför anses vara ganska stor. Vilket i sin tur, enligt denna formel, skulle innebära att drömmarna gör oss olyckligare. I alla fall så länge de inte förverkligas.

En förverkligad dröm verkar dock innebära den yttersta formen av tillfredsställelse. Om en googlar ”follow your dreams” får en upp en mängd berättelser om personer som släppt taget om sina gamla liv för att resa, skriva en bok, flytta utomlands eller bli egenföretagare. De flesta menar att det krävs mycket jobb och tid för att kunna lyckas, men nästan alla menar att det är värt det. Nästan alla. Det finns också de som hävdar att en förverkligad dröm inte alls gör oss lyckliga. Snarare tvärtom. Inom buddhismen förespråkar man exempelvis att vi ska leva i nuet och uppskatta det vi har. Att vi ska befria oss själva från våra begär. Att det är först då vi kan uppleva någon slags existentiell frihet. 

Det är med en förlåtande inställning som jag avslutar den här texten med att säga till alla som inte kunde/orkade/valde/lyckades med att förverkliga sin dröm – det är okej. Och om det trots allt inte känns okej – kom ihåg att ditt egenvärde inte beror på huruvida du lyckades uppfylla dina drömmar eller inte.

Text: Amelie Friberg

Det här inlägget postades i Artiklar, Psykisk hälsa, Samhälle. Bokmärk permalänken.

Kommentera