Det finns en familj gräsänder nere vid Röda sten (eller uppe om man ska vara geografiskt korrekt). Iallafall tar jag mig friheten att anta att de är familj; de rör sig alltid i grupp och verkar trivas med varandra. Jag har besökt dem regelbundet sedan vi flyttade. De motiverar mig att gå ut på promenader, det blir som att jag har ett mål snarare än att jag bara ska gå runt planlöst.
I lördags köpte jag en gräsand i porslin av en kvinna som bröt på franska. Svärföräldrarna var här och hälsade på. Mysigt! Vi försökte fika på Kopps vid domkyrkan eftersom de hade bra glutenfria pajer sist. Men det var kö nästan ut på gatan! Skärp er! Istället fick vi gå till nåt som hette Latteria. Caféet låg som på ett inomhustorg med små butiker runtomkring. Det fanns en engelsk affär som min mammas engelska sambo garanterat hade avskytt, en man som köpte och sålde mynt och guld, en bokhandel som hette “Läs is more” och flera gos-butiker med små mysiga saker varav en hade en liten samling änder till salu. Jag köpte bara en för nån måtta får det va. När jag betalade sa kvinnan som kanske var fransk att många dras till ankorna. ”Eller heter det änder kanske?”. ”Ja, det här är en gräsand”. Jag vet egentligen ingenting om de övriga fåglarnas officiella status på and-anka spektrumet så jag vågade inte uttrycka mig i plural. ”De påminner mig om min hemstad” sa jag och hon undrade var jag var ifrån. ”Söderköping. Det finns så många änder där eftersom vi har både Göta kanal och ån”. Fattade mig kort eftersom hon bara frågat för att vara artig. Kom på efteråt att jag inte vet vad Å:n heter på riktigt. Alla säger bara ån. Gatan som löper längs med den heter Ågatan. Restaurangen som ligger vid ån heter bara Å-caféet. Varför krångla till det.
En gång när vi åt glass nere vid rÅdhuset – okej, det var lite långsökt kan jag erkänna, men det ligger bredvid ån (det mesta ligger nog mer eller mindre bredvid ån om jag tänker efter, stan är ju inte direkt så stor) – fick jag rädda en and som hade tejp på näbben. Som tack försökte den bita mig men jag förlät den. Hur skulle den veta.
I Norrköping finns det också mycket änder. När Maja och jag inte hade dejtat i särskilt många veckor hade vi handlat till tacos och på väg tillbaka hem till henne kom en ensam gräsand vaggande utanför porten – en bra bit från strömmen där den borde bo – och vi tog utan att tveka på oss uppgiften att försöka locka tillbaka den dit den hörde hemma. Vi öppnade en burk med majs och kastade några korn framför den samtidigt som vi backade ner mot strömmen och den åt med god aptit och följde efter oss en ganska bra bit. Änder är väl sällan särskilt stadiga på fötterna men den här var ovanligt vinglig, nästan halt, så det tog sin lilla tid. Vi diskuterade vad man gör med en and som behöver läkarvård och eventuell fysioterapi när den började flaxa med vingarna och helt plötsligt bara lättade från marken och flög iväg. Det kändes väldigt tomt när den lämnade oss. Men jag kommer ihåg att jag gav Maja pluspoäng för att hon brydde sig om anden så pass mycket att hon offrade vår majs. Nån som inte gör det vill jag nog inte vara ihop med.
