Ett hjärtebarns väg till teatern
Ett hjärtebarns väg till teatern

Ett hjärtebarns väg till teatern

Gustav Ekman Mellbin, 27, jobbar på Göteborgs Stadsteater. Kantad av en sjukdomsfylld barndom har han tagit sig an teatern som en livsstil, driven av viljan att förstå sig på sig själv och andra. Vi möts för en intervju någonstans långt inne i Stadsteaterns ståtliga lokaler.

Foto: Lars Lejring

Jag tar mig episodvis uppför ett regnigt Avenyn. Drar halsduken över huvudet och går raskt den sista biten upp till Göteborgs Stadsteater. Jag har stämt träff med Gustav Ekman Mellbin, skådespelare, och just nu aktuell i föreställningen Klaras Resa. Jag tar plats i den lilla foajébaren till höger om huvudentrén. Ser en blond kille i övre tjugoårsåldern komma ut från en av dörrarna. Jag för upp handen i en försiktig vinkning som bekräftas.
Gustav visar mig Stora Scenen. Salongen är något mindre än jag hade väntat mig, med sina röda plyschstolsrader följda av läktare. Vi går uppför trappor, nedför trappor, genom dörrar. En kvinna kommer fram, kramar om honom och ger någon komplimang. Hon har en bekant som ska söka till scenskolan, undrar om Gustav har några förslag på monologer till intagningsprovet. Han engagerar sig genast, kommer med olika förslag. Jag står lite i bakgrunden, hälsar försiktigt på kvinnan när vi passerar henne, men hon verkar ointresserad av mig. Jag tänker att det här är de målinriktades borg. Vi går vidare upp, Gustav i täten och jag en bit bakom. Han vet ett rum vi kan prata ostört i.

Treårskontrakt
Gustav uttrycker försynt att han vill läsa artikeln innan den publiceras, om det går bra. Det gör det. Kanske har lokaltidningsreportrars porträttering av honom som ett hembygdens guldkorn fått honom att bli lite avvaktande mot sådana som mig.
Sedan augusti i år är Gustav Ekman Mellbin anställd av Göteborgs Stadsteater. Det var i samband med praktiken på scenskolan som han fick erbjudandet om ett treårskontrakt. Anna Takanen, konstnärlig ledare på Göteborgs stadsteater, spelade mot honom i pjäsen Harper Regan.
– Det gav henne förstås stor insyn i mig som skådespelare, säger Gustav, påtagligt belåten.
Hans arbete på Stadsteatern tog sin början i en av höstens mest uppmärksammade teaterpjäser, Klaras resa, där han spelade huvudrollsinnehavaren Nina Zanjanis pojkvän. Nyligen påbörjades repetitionerna inför nästkommande föreställning, Peer Gynt.

Ombytliga pojkdrömmar
Gustavs rötter finns i Sala. Där växte han upp som sladdbarn i en familj med två äldre bröder, mamma och pappa.
– När jag var riktigt liten ville jag bli polis som de flesta grabbar, tills jag insåg faran i att man faktiskt kunde bli skjuten, säger Gustav lite skämtsamt.
Han låter en talande tystnad ligga kvar för att förtydliga ironin i det han just sa.
Då bestämde han sig för att byta yrkesplaner och började istället intressera sig för stuntyrket.
– De kunde ju också bli skjutna, men det var aldrig på riktigt, förklarar han med en vedertagen lekfullhet i rösten.
Då han senare insåg att de kunde råka ut för ganska allvarliga skador, de också, så återstod skådespelare, där man fick välja sina egna stunts. När jag undrar om det var det häftiga med polisyrket som lockade in honom på den banan kommer han på andra tankar.
– Jag har nog egentligen aldrig velat bli någonting speciellt.
Han minns tillbaka på högstadiet. På klasskamraters ambitioner att bli läkare och lärare. Istället har Gustav alltid resonerat att försöka göra det som han mår bra av i stunden.

Sjukdomskantad bakgrund

Foto: Lars Lejring

En sak som har påverkat honom på flera plan är hans medfödda hjärtfel.
– Jag vet att det har spelat stor roll i de val jag gjort i livet.
Det gör att han har mindre ork än andra.
– Men jag kompenserar med vilja, betonar han.
Redan vid en månads ålder tvingades man operera honom och därefter har det blivit ytterligare tre operationer. I unga år var han därför mycket sjuk. Nu är hans tillstånd så bra som det kan bli och han lever ett obehindrat vardagsliv. En framtida operation skulle med största sannolikhet innebära en hjärttransplantation. Det kan bli aktuellt om två år eller aldrig.
– Jag tänker inte på det med oro, snarare har min sjukdomskantade bakgrund hjälpt mig att inte vara så orolig, menar Gustav. På grund av hjärtfelet blev min familj väldigt mån om mig.
Även hans bröder tog sig an honom. Trots åldersskillnaden på nio respektive sju år fick han ofta vara med dem och deras kompisar.
– Jag var med lite på nåder.
Ett nostalgiskt leende tar plats på hans läppar.
– De var väldigt välkomnande mot mig. Även om det var lite för att vara snälla mot mamma och pappa, beskriver han.

Sparsamt idoliserande
Som liten lekte han mycket själv, kanske för att han behövde andra villkor än killarna som kunde spela fotboll och tävla i löpning. Visst kunde han vara med, men blev då alltid vald sist eller förlorade. När vi kommer in på ensamhet poängterar Gustav att ensamhet inte enbart är någonting man utsätts för av andra, utan även någonting man väljer själv.
Han beskriver en gynnsam uppväxtmiljö på landet. Där man som barn fick röra sig relativt fritt. Inga tungt trafikerade vägar. Inga lägenhetsbalkonger med påpassande föräldrar.
I pappas målarateljé stod dörrarna öppna med diverse redskap.
– Där fick jag hålla på och skrota, minns Gustav tillbaka.
Han byggde knivar, gevär, robotar, målade och ritade. Som konstnärsson upplevde han ett stöd när han bestämde sig för att gå den estetiska vägen.
– Det är pappa som har närt den sidan av mig, eftersom han själv brann för konsten. Det var han som till stor del sådde fröet i mig. Men resten av familjen har också varit väldigt stöttande. Man kan säga att alla har  varit med och vattnat.
Däremot så har Gustav varit sparsam med att idolisera andra människor. Han föredrar i stället att kalla dem för förebilder.
– Jag har aldrig velat pryda min vägg med någons ansikte, säger han.
Ensamleken har med säkerhet bidragit till utvecklandet av hans egna fantasi. Ett av de viktigaste redskapen för en skådespelare.

Teaterintresset som gemensam punkt
Det var när han gick med i det lokala amatörteatersällskapet, Cameleonterna, som teatern gjorde entré i hans liv.
– Det var redan i mellanstadiet, eller lågstadiet till och med, rättar sig Gustav.
Den sista föreställningen han gjorde med Cameleonterna var i var i fjortonårsåldern. Sedan dröjde det ytterligare ett par år innan teatern på allvar skulle komma tillbaka in i Gustavs liv igen.
– Gymnasievalet är ett av det viktigaste val jag har gjort.
Det påtagliga trycket från omvärlden, att man skulle välja den utbildning som ger jobb, fick honom att välja mediaprogrammet i första hand. Men ett par dagar innan det blev för sent att ändra sig, hittade han tillbaka till sitt eget hjärta och valde teaterlinjen.
– Om jag skulle gå tre år till i skolan så skulle det i alla fall vara roligt, minns han sig ha resonerat.
Skolan bytte en gång för alla skepnad och betydelse för Gustav när det gemensamma teaterintresset blev en punkt att enas kring.
– Det räckte för mig för att acceptera och tycka om alla, det gav liksom det första steget. Teater är ju lek. Oavsett om man är tre år eller sjutton så lär man känna varandra genom leken. Man tycker om dem man leker med.
Innan hade Gustav svårt att förstå sig på sina klasskamrater.
– Men det var inte deras fel. Skolan som den ser ut passade mig helt enkelt inte.
Han var medveten om vilka kategoriseringar av människor man hade att rätta sig efter och att han befann sig någonstans i mitten. Varken cool eller töntig.
Telefonen ringer plötsligt. Han ser till att avsluta meningen innan han svarar. Teaterapan i honom letar fram en tillgjord snobb-röst ur skådespelarrepertoaren när han säger
– Jag sitter i en liten intervju.
Han ursäktar sig till mig och söker sig med hela sin närvaro snabbt in i intervjun igen.

Älskar misstag
Gustavs medvetenhet om människans komplexitet och hans ovilja att dra förhastade slutsatser lyser igenom allt han säger.
– Jag fascineras av människor som går sin egen väg och kan stå för det, säger han. Alla begår misstag, men… jag älskar misstag. Människan är som vackrast när hon gör fel.
Han nämner Picasso som en exemplifierande förebild. Det är både hans målningar och hans inställning som fascinerar Gustav.
– Han gick emot det allmänna konstetablissemanget och lät sig inte stöpas av folkets förväntningar på konformitet.
– Inget är mer genuint och vackert än när man kan stå för det man gör och erkänna sina brister, tillägger han.

Teaterscenen- en fristad
I en stressad tillvaro beskriver Gustav teaterscenen som en slags fristad.
– Teater är kommunikation. Att faktiskt avsätta tid till att mötas, säger han entusiastiskt.
Han visar hur man kan mima att man dricker kaffe, utan kopp, och berättar att vissa personer i publiken säkert skulle störa sig på det faktum att det inte är på riktigt. Men de personer som istället använder sin egen fantasi till att fylla i det som fattas gör skådespelarens handling till något verkligt.
– Jag som skådespelare eftersträvar att bära med mig publiken, att bjuda in dem, inte bara i scenrummet utan också i mitt inre.
Det märks att Gustav både är stolt och ödmjukt tacksam för att få hålla på med det han gör och jag har mer längtan än någonsin efter att gå på teater.

En kommentar

  1. Anonym

    wow. det kalder jeg flot klaret og du/gustav mellbin er virkelig en god rollemodel for andre og selv om du er født med en hjertefejl, det får dig ikke til at give op, du bliver ved og ved med at kæmpe og du viser også at du er stærk i dit sind og at du er sød imod alle, du mener at alle er gode nok som de er. det rørte mig helt ind i hjertet og du giver styrke og mod til andre mennesker. gustav mellbin du er nok en af de sødeste mennesker på jorden. ønsker dig held og lykke i fremtiden med venlig hilsen et barn der også har en hjertefejl

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.