Vad har vi för syn på psykisk sjukdom och sårbarheten det innebär för den drabbade? Har vi förståelse nog att kunna sätta oss in i de mekanismer som har tagit över en sjuk människa? Dramatikern och författaren Mirja Unges pjäs Klaras resa har spelats på Göteborgs Stadsteaters stora scen sedan början av oktober och hade strax före jul sin avskedsföreställning. Publiken tog farväl med stående ovationer efter att ha sett en pjäs som visar upp en verklighet de flesta av oss både kan relatera till och är rädda för.
Ibland är gränsen för vad vi anser vara sjukt respektive friskt smärtsamt hårfin. Nina Zanjani gör i rollen som Klara ett porträtt av en ung kvinna på väg in i en psykos. På landet bor hon med sin mamma, pappa och yngre syster, en familj djupt plågad av ouppklarade konflikter. Laddningen finns där hela tiden mellan dem, minsta rörelse i fel riktning kan få fasaden ur balans och ett avgrundsdjupt skrik att bryta ut. Anna Bjelkerud och Thomas Nystedt ger liv åt sina sargade föräldraporträtt med otäck precision; Bjelkerud gör en återhållen roll som mamman som växlar mellan moderlig omsorg och en slags kylig avund gentemot dottern. Hon tycks ibland nästan törsta efter att få punktera Klaras glädje så fort Klara mår lite ”för bra”. I papparollen ser vi Thomas Nystedt, en skådespelare jag gillar skarpt. Här spelar han en konflikträdd fadersgestalt som helst inte vill se några problem, samtidigt som han ständigt lever i sina förflutna gärningar gentemot Klara. Han blir ofta lite för närgången mot henne, tecken på ett tidigare övergrepp lyser igenom.
Men här finns också plats för värme. Julia Högberg gör ett mysigt porträtt av lillasystern och relationen systrarna emellan är, åtminstone så länge Klaras demoner tillåter det, varm och lekfull. När det knakar i fogarna hos resten av familjen har de fortfarande varandra. Men att leva i en sådan miljö kan inte på sikt vara sunt för någon, och för Klaras del ser vi att det är direkt förödande. Man får känslan av att föräldrarna håller henne fången i hemmet, de motsäger sig kontaktpersonernas förslag att låta Klara komma till en psykolog eller en institution. Kanske i rädslan för att svarta sanningar ska komma fram. I hemmet har de kontroll över henne.
En ny väg
Men så får Klara besked från universitetet att hon kommit in på religionsprogrammet och måste flytta in till staden. Detta är biljetten till en förändring i tillvaron och hon tar den. Klara flyttar till en studentkorridor och hamnar i samma klass som den spontana och levnadsglada Isabel, fint spelad av Mia Höglund-Melin. Här öppnar sig en helt ny värld för Klara, hon får vänner och träffar den snälla och lite naiva killen Gabriel (Gustav Ekman-Mellbin). Ackompanjerade av Joy Divisions gamla hit ”Love will tear us apart” i en modernare tappning upplever de nyförälskelsen i form av ett lustfyllt dansnummer. Det är vackert.
Till en början verkar saker och ting vara på rätt väg för Klara, hon vågar till och med sluta äta sina mediciner. Hon är dock inte så stark som hon tror, och snart börjar demonerna göra sig påminda. Successivt blir Klara alltmer världsfrånvänd och regissören Jenny Andreasson använder sig generöst av kulisser, ljud och ljus för att ge en effektfull förstärkning åt Klaras galenskaper. Det var länge sedan jag såg en pjäs så fylld av både snygg och intressant symbolik. Och Nina Zanjani gör en mästerlig insats. Hennes kroppsspråk är i de mest intensiva scenerna så drabbande att man som åskådare inte vågar göra annat än att sitta blixtstilla i stolen med ögonen fastklistrade på henne.
Dysfunktionell familj
En av de bästa scenerna är mellan Klara och modern då den senare är på besök i dotterns studentrum. Den brutala ärligheten tvingar sig till slut fram mellan de två kvinnorna, en aggression som sällan visar sig i de stunder då resten av familjen är närvarande. De skriker och gråter och visar vilket helvete de båda innerst inne lever i. Samtidigt visar de sig oförmögna till någon form av försoning. Relationen dem emellan är så skadad och långt gången i sin infektion att de inte kan nå fram till varandra längre. Skulden och skammen över allt som är förträngt har blivit som en överväldigande sanning de alla har gått vilse i. Klara uttrycker stor frustration och hjälplöshet, så underlägsen som hon redan är i sina försök att värja sig mot omvärldens hot. Det är som om hon ständigt upplever sig vara fångad och att det är sin egen kropp som hon vill slå sig fri ifrån. Hon har så svårt att uttrycka vad hon känner samtidigt som hon tycks vara i största behov av att kunna göra just det. Det måste vara en fruktansvärd känsla.
Klaras resa är något så underbart som en pjäs full av karaktärsstudier. Varenda en av skådespelarna lyser starkt i sina respektive roller, även de minsta fyller sin funktion. Eivin Dahlgren gör några små men ack så betydelsefulla porträtt. Han är återkommande som Klaras sjukdom förkroppsligad i form av en otäck gubbe och senare dyker han upp som bortkommen alkis tillsammans med Åsa-Lena Hjelm. Det utstuderade karaktärsarbetet gör att man kan låta sig gå vilse i en skön djungel av analyser kring de olika figurerna och deras relationer. En bra pjäs ska, lite klyschigt uttryckt, vara som en lök; den ska ha lager. Man ska kunna skrapa på ytan igen och igen och ständigt hitta nya infallsvinklar, liksom hos bra poesi. Klaras resa är en sådan pjäs.
Pjäsen är viktig, dels för att den vågar visa upp psykisk sjukdom utan någon som helst censur, dels för att den vågar dissekera och öppna upp kärnfamiljen, blotta rädslan och ”sjukdomen” även hos dem. Föreställningen visar smärtsamt tydligt att den enda skillnaden mellan läkare och patienter är den att läkarna har nycklarna, för att citera Klaras slutord. Nycklarna som bestämmer vem som är instängd eller fri, farlig eller ofarlig, sjuk eller frisk. Nästan bara hos Lars Norén har jag tidigare känt samma styrka i en pjäs, åtminstone temamässigt. Man känner när något verkligen drabbar en, och Mirja Unge är utan tvekan en av Sveriges intressantaste dramatiker just nu. Hon har tidigare bland annat skrivit den utmärkta pjäsen Var är alla?, och jag hoppas och önskar att hon tänker fortsätta bistå landets teaterscener med fler kontroversiella manus. Vi behöver en mycket bredare debatt kring de här ämnena, såväl psykisk sjukdom som kärnfamiljen.