Just nu spelas Andrew Lloyd Webbers musikal Sunset Boulevard på Göteborgsoperan och den visas fram till mitten av april. Musikalen bygger på 50-talsfilmen med samma namn, en film som räknas till klassikerna.
Historien inleds med en kort sekvens från en av slutscenerna. Ett mord har begåtts och journalisterna står flockade runt en pool där den döde har påträffats. Sedan backar vi raskt tillbaka sex månader och introduceras för manusförfattaren Joe Gillis, som för närvarande är hårt skuldsatt och gör ett misslyckat försök att kränga iväg ett manus till Paramount Pictures. Två skuldindrivare är honom dessutom hack i häl och efter en biljakt genom Hollywood hamnar han till slut på Sunset Boulevard och den gamla stumfilmsstjärnan Norma Desmonds uppfart. Han blir ertappad av husets mystiske butler Max som presenterar honom för Norma.
Jobb hos Norma
När det kommer fram att Joe Gillis är författare erbjuder Norma honom att korrekturläsa ett manus hon skrivit. Manuset är tänkt att bli hennes stora comeback till rampljuset. Hon lovar honom stor belöning och Joe, som ser sin chans att kunna bli kvitt alla skulder, tar sig an uppdraget. En vardag tillsammans med Norma Desmond tar sin början och sakta men säkert lär Joe känna en excentrisk och bekräftelsetörstande kvinna som innerst inne är väldigt ensam. Hon lever som en stjärna i sin palatsliknande villa men är egentligen inget annat än en bortglömd föredetting. Hon insisterar snart på att Joe även ska flytta in hos henne och han låter sig motvilligt dras allt längre in i hennes tillvaro.
Vid sidan av livet hos Norma börjar Joe träffa den yngre Betty Scheifer, en sekreterare och gammal vän på Paramount som intresserar sig för hans skrivande. Vid det här laget har även Normas känslor för Joe tilltagit och på nyårsafton, efter en ovanligt god gemenskap, förklarar hon för Joe vad hon känner för honom. Förvirrad lämnar han henne och åker till en annan fest där han träffar Betty. Rusig och glad bestämmer han sig för att avsluta arbetet hos Norma och satsa mer på sin och Bettys relation. När han ringer för att meddela sina planer för Norma får han dock ett tragiskt besked; Norma Desmond har försökt att ta sitt liv.
Avsaknad av djup
Är det bara jag som tycker att allting går lite väl fort? Särskilt kärleksaffären mellan Joe och Betty är en historia vars utveckling jag inte alls tycker hade visat sig dittills. Samtidigt är väl inte musikalen som konstform känd för någon särskilt djupgående analys av de historier som skildras. Snarare är den, åtminstone i teatrala sammanhang, känd för sina stora känslor och sina ännu större gester. Generellt upplever jag ofta en väsentlig brist på djup när jag ser musikaler, även om det kanske är djupa känslor och tankegångar som visas på scenen. Jag får känslan av att något visas upp snarare än förmedlas från skådespelarnas sida. Jag ser men jag känner inte, det är som om något står i vägen. Det blir ointressant.
Det är dock inte varje dag man ser en musikal live, och något jag stundtals tyckte var häftigt att uppleva var sången och musiken. De knappt synliga symfonikerna nere i orkesterdiket förstärkte absolut upplevelsen och några av sångnumren var både gripande och vackra. Gunilla Backman som Norma Desmond tycker jag var den som utmärkte sig mest, och Fred Johansson som butlern Max visar prov på sin säreget djupa och mullrande röst. Det är inte förvånande att han har fått spela odjuret i Skönheten och Odjuret både på Göteborgsoperan och på Göta Lejon.
Lägg därtill några underhållande dansnummer så blir ändå de cirka tre musikaltimmarna fullt uthärdliga. Och historien som sådan är det heller inget större fel på, dock vill jag hellre se filmen Sunset Boulevard än musikalen nästa gång.
