Utställning om våra fördomar på Världskulturmuseet?
Utställning om våra fördomar på Världskulturmuseet?

Utställning om våra fördomar på Världskulturmuseet?

Världskulturmuseet invigde nyligen utställningen dom Andra,  som undersöker varför vi så ofta vill se en viss människotyp eller grupp som just ”dom andra”. Aspekt.nu var där på invigningsdagen som bland annat gästades av författaren Jonas Hassen Khemiri och artisten och musikern The Naima Train.

Museichefen Mats Vidbom inledde ceremonin med ett tal om utställningens tillkomst och dess arrangörer. Han presenterade huvudattraktionen; en installerad spårvagn där man kan slå sig ner och i hörlurar lyssna till åtta fiktiva personers tankar om allt mellan himmel och jord. Dagen till ära hade även Malmö stadsbibliotek lånat ut några av sina ”levande böcker” till det som utställningen har valt att kalla sitt Fördomsbibliotek. I Malmö har man kunnat låna levande böcker sedan 2005, och vad passar Världskulturmuseets utställning bättre än att vara ett tillfälle där man får möta sina fördomar öga mot öga. En HIV-positiv, en pilgrimsvandrare eller en imam. Alla kunde du för dagen låna en stund och prata med om precis vad du ville.

På utställningen dom Andra kunde man slå sig ner i en spårvagn och lyssna till människors fiktiva berättelser om allt mellan himmel och jord.

Som nästa punkt i programmet pratade humorbloggaren och programledaren Ana Gina lite om sig själv och sin verksamhet. Sedan oktober 2010 har hon sin egen show på SVT Play, The Ana Gina show. Programmet fick mycket uppmärksamhet när det kom och det blev snabbt SVT Play:s mest sedda program. Ana Gina har dock inte bara fått positiv respons för sin show. Det faktum att hon är muslim, invandrare och dessutom kvinna är inte förstahandskriterierna för att lyckas, säger hon. Att hon dessutom gör narr av samtliga ovan nämnda epitet gör henne inte mindre kontroversiell. Ana Gina tycker dock att man ska få skoja om allt, annars riskerar det att bli för mycket dramatik kring ett visst ämne, säger hon.

Författaren och dramatikern Jonas Hassen Khemiri var det mest kända namnet i programbladet. Han var inbjuden för att läsa texten Jag ringer mina bröder, som han skrev efter det misslyckade terrordådet i Stockholm i december 2010. Med anledning av Egyptens president Hosni Mubaraks avgång dagen före vill han även läsa en annan text. Han säger sig ha legat sömnlös och gråtit hela natten av glädje över gårdagens besked. Några tecken på trötthet märks dock inte hos Jonas Hassen Khemiri, snarare glädje och upprymdhet. Och texten han läser är stark.

Efter en paus var det så dags för Maria Nyström a.k.a The Naima Train att gå på scen. Hon är ett relativt nytt namn på den svenska musikscenen men har här i Göteborg redan etablerat sig som en artist att räkna med. Den här dagen ska hon dock bara spela några få låtar för oss 50-60 hängivna i publiken. Hon presenterar sig lite försynt och trycker sedan igång sin Loop Station, en liten manick som blivit ett kännetecken för The Naima Train. Sedan följer ett ganska ovanligt tillvägagångssätt för hur man bygger upp en låt. Genom att slå med handen på mikrofonen får hon fram en baskagge och med hjälp av klickljud från munnen bygger hon hi-hat och andra rytmiska ljud. Hon spelar in allt i realtid och låter sedan ljuden loopas om och om igen, och voila! Ett typiskt Naima Train-beat är skapat.

Denna i alla fall för gemene man lite udda scenprocedur gör att det blir en extra upplevelse att se The Naima Train spela. När sedan hennes säreget mörka och dynamiska röst får möta rytmerna är det glasklart att hon har hittat något alldeles unikt med sitt sound. Samtidigt skapar hon en intim och enkel känsla i och med att framförandet blir så avskalat, och så här har jag förstått att det alltid ser ut på The Naima Trains spelningar. Det är hon, en gitarr och en loopmaskin. Det ser nästan lite ensamt ut. Men vad mer behövs när hon ändå skapar en ljudbild som om det vore ett helt band som stod på scen? Och när hon mitt i den melankoliskt medryckande musiken ibland spricker upp i små blyga leenden kan man inte göra annat än att tycka om henne. Egentligen ska hon bara spela tre låtar men vi får en extra för att det är så trevligt här säger hon. Fyra låtar i alla ära, men nästa gång vill jag höra fler. Det känns dock som om resan bara har börjat för The Naima Train och förhoppningsvis får vi alla åka med för en lång tid framöver!

Museichefen Mats Vidbom poängterade i inledningstalet att han inte tror att någon av oss som kommit hit idag är fri från fördomar. Jag tycker att det är skönt att någon yttrar de orden offentligt, enligt mig görs det alldeles för sällan. För han har helt rätt. Det finns ingen som inte har fördomar, eftersom det inte finns någon som aldrig blir obekväm av det som är nytt och obekant. För det är precis det som fördomar handlar om, sådant som vi inte känner till men ändå tar oss friheten att tycka och tänka fritt om. Fast, vad är det egentligen för konstigt med det?

För mig är det alldeles självklart att jag till exempel innan jag ska börja ett nytt arbete nervöst frågar mig hur det här kommer att bli. Likaså om jag besöker en plats som jag inte har varit på tidigare eller om jag ska träffa en för mig okänd människa. Jag vrider och vänder på tankarna och jag tänker säkert alldeles för mycket. Det som dock gör en väsentlig skillnad är hur jag förhåller mig till det nya; hur mycket jag bestämmer mig för att veta om upplevelsen redan innan jag stiftat bekantskap med den. För varför vilja förutse hur någonting ska bli om inte för att slippa behöva leva i ovissheten om det?

En sak som kan diskuteras är utställningens omfattning. Efter invigningens utbud så återstår egentligen bara den fiktiva spårvagnen som permanent attraktion. Lite street art sitter på väggarna ovanför vagnen. Något mer är det inte, vilket känns ganska tamt. Till exempel kunde man ha haft det smått briljanta inslaget med Fördomsbiblioteket som en stående punkt. Nu fick det bara verka som lite extra invigningsgodis. Jag vill inte kalla det ett hafsverk då idén med spårvagnen både är originell och rolig. Men som helhet betraktad innehåller utställningen alldeles för få moment som kan mana till eftertanke. Med tanke på i vilken utsträckning man kan beröra temat fördomar, och vilken chans de ansvariga på Världskulturmuseet har att göra det, blir resultat påfallande platt. Chefen kanske slår sig på bröstet och säger att vi minsann har haft en äkta HIV-positiv med i (invigningen av) utställningen. Visst. Men vila aldrig på lånta lagrar.


Utmana mer!

Några dagar efter mitt besök på Världskulturmueet och utställningen dom Andra, har jag hunnit sortera  intrycken.  Min bestämda åsikt är att de ansvariga på Världskulturmuseet faktiskt borde kunna utmana mycket mer för att lägga ett tydligare fokus på utställningens viktiga tema.

Ta in Fördomsbiblioteket permanent. Ha med en pedofil, en heroinmissbrukare, en nazist, en porrskådespelare, en transsexuell. Ha med det mest galna och tabubelagda man kan tänka sig. Självklart är det enkelt att som åskådare sitta och tycka och tänka om vilka risker och friheter Världskulturmuseet borde ta sig. Men samtidigt får det aldrig (!) finnas några regler i striden för ett mer öppet och fördomsfritt samhälle. Med regler menar jag i det här fallet censur. Det får inte finnas någon censur för vad vi människor anser oss själva kapabla till att förstå, varken när det gäller oss själva eller andra.

Ett fördomsfritt tänkande – på alla plan – är en förutsättning för ett öppet samhälle.

Vi ska vara öppna, både för de goda liksom för de mörkare sidorna av vår natur. Båda är nämligen olika sidor av samma mynt, som bäst kan benämnas mänsklighet. Självklart är det enklare att visa empati för förövarna om man själv inte blivit drabbad, men att bara avfärda någon som har begått ett ohyggligt brott som mindre värd än andra människor är att göra det alldeles för lätt för sig. Vi människor har trots allt belönats med ett intellekt. Det är bara i djurvärlden, där instinkten står som enda valmöjlighet, som man direkt stöter bort det som avviker från gruppen.

Att fela är mänskligt sägs det ju, och exempel på handlingar som är att betrakta som felaktiga finns det många av. Det är inte så att det finns en särskild kvot för hur många fel man som människa är tillåten att göra. Man får göra obegränsat med fel under sin livstid, och ändå vara lika mycket värd som någon annan. Oavsett kön, ursprung eller vilket brott man har begått. Dock ska det sägas att man inte blir mer människa bara för att man begår många misstag, en människa är i mångt och mycket sina handlingar. I vissa kulturer talar man om karman, lagen om orsak och verkan, och vi ska i alla fall inte tro att våra handlingar inte får konsekvenser. Men vem har bestämt vilka handlingar som är rätt och vilka som är fel?

Även om det finns etiska värderingar som vi alla bör sträva efter, så kanske den emotionella och intellektuella verkligheten inte ser likadan ut hos alla. Och om man eventuellt inte har lärt sig vikten av grundläggande mänskliga rättigheter, eller att sätta gränser, så är man snarare i behov av någon som lyssnar och vill hjälpa, än någon som dömer ut och stänger dörren. För kan vi inte acceptera dessa människor så bryter vi likväl den grundläggande regeln om alla människors lika värde, som vi ju annars är så flitiga med att förespråka.

Att Världskulturmuseet väljer att visa denna utställning i tider av främlingsfientlighet och segregation är helt på sin plats. Det har blivit allt mer aktuellt att ställa sig frågan: vilka är vi, och vilka är egentligen de som Världskulturmuseet kallar ”dom”? Hur ser ”dom” ut? Hur ser vi ut? Har vi ingenting gemensamt? Det är så mycket som inte fokuserar på vad som faktiskt förenar oss människor, utan mer på vad som segregerar oss. För att skapa någon sorts balans krävs det ett idogt arbete med att granska och ställa dessa själlösa attityder mot väggen. Att göra motsatsen och blunda för problemen kräver ingen större ansträngning. Vill man tillhöra den gruppen så har man som enda uppgift att enkelt och bekvämt skaka av sig all information som antyder att det skulle ligga en mer komplicerad problematik under ytan. De kan bara låta allting vara som det är. Vi som strävar efter ett annat samhällsklimat har det verkliga arbetet framför oss.

Liksom all kunskap redan finns inom oss, och det bara gäller för var och en av oss att hitta det som just vi vill ta del av, så finns även hela det ”svarta registret” inom varje människa. Varför vi är just dem vi är och agerar som vi gör i olika situationer beror på en mängd olika faktorer. Vem som helst kan bli vem som helst. Ingen av oss är oskyldig, och jag hoppas att Världskulturmuseets initiativ nu bara är början på en våg av event och projekt som vill mana till kamp mot alla sidor av den främlingsfientliga mentaliteten. Både hos oss själva och andra.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.