Fredagkväll i Göteborg och på Lagerhuset är förväntningarna stora. Fyrtioplussaren Mattias Alkberg ärar Göteborg med ett besök. Enligt arrangören har det sålts 550 biljetter till kvällens spelning. Men trots ett stort tryck både på barpersonal och framför scenen är nog 550 besökare lite väl optimistiskt räknat.
Lagerhuset är en ny bekantskap för mig bland Göteborgs konsertscener. Mitt första intryck är att lokalen mer känns som en konsthall än som ett rum för en rockkonsert. Planlösningen är lite udda, med pelare här och där och scenen i ett hörn.
När Mattias Alkberg med band öppnar med låten 80 vårar från nya skivan Anarkist så är det fullsmockat med folk framför scenen. Killarna i bandet ser ut som om de inte ens var födda när Alkberg första gången kom i kontakt med punken. Utan gitarr under de första låtarna styr fembarnspappan Alkberg sitt band med säker röst och stor pondus. Han åmar sig runt mickstativet och putar med läpparna och jag ser en självsäkerhet hos honom som jag inte har upplevt under tidigare konserter. Gitarren åker av och på beroende på låt. Det är nästan så att de bästa låtarna är när Alkberg lämnar över gitarrspelet till sina bandmedlemmar och med händerna fria kan förstärka ordens innebörd. Ljudet är bra, de olika nyanserna kommer fram och musiken är inte så skramlig som jag hade förväntat mig. Speciellt skönt är det att sången är framträdande, då texterna är centrala i Alkbergs musik.
En låt som verkar betyda extra mycket för Alkberg är den lite lugnare låten Helgen v. 51. På skivan sjunger han den med sin dotter, men på konserten är det Magnus Ekelund som tar dotterns roll. Det finns något smärtsamt i Alkbergs minspel under låten som berör starkt. Att växla mellan lugna och ösiga låtar, som punkdängan Politix, är det som gör att spelningen aldrig blir tråkig utan hela tiden är relevant. Innehållet i många av texterna tar sitt avstamp i Norrland, och kanske därför känner bandet att de bör bjuda på något med lokal förankring för Göteborgspubliken, så med hjälp av Nikke Ström från Nationalteatern på körsång framförs Jack the ripper.
Foto: Lisa Sundberg
Eftersom jag sett Alkberg live tidigare, oftast tillsammans med The Bear Quartet, så vet jag att han inte alltid stryker sin publik medhårs. Detta har av somliga ansetts som en dryghet och ett uttryck av elitism, men jag har snarare sett det som ett sätt för honom att bibehålla sin integritet; att aldrig kompromissa med sin konst. Just därför blir jag inte förvånad när bandet som sista extranummer, istället för att avsluta med en publikfriare, väljer att spela Kom och lägg dig, en malande, monoton låt som aldrig riktigt vill ta slut. Allt som allt en helt lysande spelning av Matti Alkberg med band.
