I fredags deltog jag i en demonstration mot nedskärningarna inom psykiatrin. Den startade från Wavrinskys plats och vi var ett hundratal som samlats för att gemensamt tåga till det hus där Sahlgrenskas sjukhusledning höll sitt möte.
På vår väg mot Sahlgrenska sjukhuset visade vi upp banderoller med slagord som ”Härmed beställer vi vård”, ”Nej till empatistörd byråkrati – ja till fungerande psykiatri”, ”Friska vindar – inte omänskliga grindar” och ”Sluta slakta vården – patienten är i fara”.
Naturligtvis ropade vi slagord också:
– Vad ska vi göra? Satsa på psykvård! När? NU! SPARA INTE PÅ VÅRA SJÄLAR!!!
I början var det svaga rop, men de växte sig allt starkare och när vi passerade psykavdelningen och dess matsal stod patienterna i fönstren – hela matsalen var fylld av människor som tittade. Då kunde jag höra hur våra rop stärktes och vi riktade banderollerna mot fönstren. Det var en stark upplevelse för mig och det värkte i mitt hjärta eftersom jag själv har stor erfarenhet av psykisk ohälsa. Det hade kunnat vara jag som stod i fönstret och tittade ut på demonstrationståget. Detta påminner mig om hur viktigt det är att vi som har kraft och styrka att säga ifrån gör det! För det är i stort sett omöjligt att höja sin röst i protest när du är självmordsbenägen, är djupt deprimerad, lider av svår social fobi eller är psykotisk. För då har man en mycket viktigare kamp att vinna – den mot sjukdomen!
När vi kom fram till huset där sjukhusledningen höll sitt möte tog den som ansvarade för megafonen mikrofonen och berättade för oss andra om läget. Det ska sparas in 33 miljoner kronor! Bland annat finns ett förslag att stänga två av psykavdelningarna helt. Sjukhusledningen framförde att de ville att två av oss skulle komma upp till dem för att diskutera. Vi ville att de skulle komma ned till oss! När hon med megafonen talat färdigt fick vem som helst kliva fram och tala. Det blev många berättelser om egen erfarenhet av psykisk ohälsa, upprörda känslor, stor frustration och samtidigt ett jävlar anamma! Nu får det fan vara nog! Vi höll också en tyst minut för två personer som nyligen tagit sina liv och det tändes marschaller för deras minne.
Ett jubel utbröt då vi fick veta att sjukhusledningen bestämt sig för att komma ner till oss. Jag stod längst fram och höll en av banderollerna vid dörren som de skulle komma ut igenom. Dörren var av glas så vi skulle snart se dem.
Det första jag såg var en storvuxen man med rosa skjorta och grå finkostym. Det skulle visa sig att han var moderat och han sa bara sitt namn, sen knep han käft. Han förstärkte helt klart min misstänksamhet, eftersom han inte ingav något som helst förtroende. Nästa person var en kvinna, en socialdemokrat som pratade om att läget faktiskt blivit bättre och att situationen ljusnat något. Bullshit!! Tanten hade ingen koll! I mina ögon kommer det att krävas enorma insatser innan jag ska kunna se att situationen ljusnat för den psykiska vården. Så det hon sade gav mig bara ännu mer förtvivlan och hopplösa känslor. Men visst hon var en jävel på ordbajseri! Men när hon sedan skulle lyssna till oss backade hon, avbröt den som talade och sa ”vi avrundar här”. Hon och mannen i den rosa skjortan försvann bakom glasdörrarna och vi ropade ”svikare” efter dem. Nästa person var en tjänsteman som hela tiden påpekade att han bara kunde göra det bästa av situationen. Det ingick inte i hans uppgift att protestera uppåt mot den låga budgeten. Han stannade åtminstone för att lyssna till det vi hade att berätta. Trots att det han sade inte gav något hopp. Det kom även fram att sjukhuschefen tjänade 130 000 kronor i månaden och det ville de inte kommentera.
När representanterna för sjukhusledningen gått in stannade en del ur demonstrationståget kvar, andra gick vidare och efter ett tag hade alla splittrats. Det som jag berättar här är bara en bråkdel av allt det som sades under mötet mellan oss och sjukhusledningen. För mig var demonstrationen en mycket givande upplevelse och det värmde mitt hjärta att det faktiskt finns många medmänniskor som inte givit upp kampen om ett mer omtänksamt och stöttande samhälle. Tyvärr sitter vi på fel sida av makten.
Men jag kommer aldrig att ge upp!
Läs mer om aktioner mot nedskärningarna här: Stoppa nedskärningarna i psykvården på Facebook!
Bra rutet fortsätt kämpa!!!!!!!!!