Vi som bläddrar förbi sporten
Vi som bläddrar förbi sporten

Vi som bläddrar förbi sporten

Sitter jag på bussen, t-banan eller tåg och bläddrar i en morgontidning så vet jag redan när jag tar upp den att jag inte kommer att läsa hela. Inte för att jag inte har tid, det har jag. Tidningen brukar räcka en hel resa om jag har tur, och jag läser nästan allt av dess innehåll då en inblick i omvärlden aldrig är fel. Men en sak bläddrar jag alltid förbi: sporten. Det där slöseriet med papper som finns innan kulturdelen och tevetablåerna.

Sport.

Alltid är det någon bild på en grimaserande fotbollsspelare som gråter manliga tårar av glädje eller sorg, eller en svettig friidrottare som omtöcknat stirrar in i kameran efter att ha fullföljt ett lopp eller satt ett nytt rekord i någon form av hopp eller kast. Inget ont om kommersialiserad fysisk aktivitet, då jag misstänker att det finns personer som, i direkt motsats till mig, känner att kulturdelen är slöseri med papper och att sportsidorna är guldådern i tidningen. Men jag vill då påpeka att jag tror mer på att en bok, än en marknadsförd prestation, kan förändra världen.

Fotbollsänkor förstår vad jag menar ifall jag säger att mäns intresse för sport antar orimliga proportioner. Vad är det för poäng med att titta på när andra anstränger sig svettiga, när man själv dricker öl och äter jordnötter i soffan? ”Det är ett intresse för sport”, heter det. Men jag kallar det ett intresse av att bara se på sport. Att sport har blivit en så stor grej i vår kultur och i media kan jag förstå, för det är en tävling, det är träning; det är gemenskap och skoj. Men vad av detta upplever man när man sitter ensam och kollar på gisslet? Vad kommer intresset av då? Att veta vilken spelare som är vem när grabbgänget träffas och diskuterar? I mina öron låter det som barn som samlar och byter pokémonkort.

Uppvisar man sedan inte detta ”allmänna” intresse för oändliga utläggningar om fotbollsklubbar, spelare och ligor, kan man enkelt – vilket jag har fått erfara – hamna utanför. Jag kan närmast jämföra detta med prat om årgångsviner. Jag får sitta tyst i en evighet, då jag inte har något att tillägga i grabbarnas ständigt återkommande fotbollssnack på festerna. Visserligen finns det inget som hindrar mig från att faktiskt lära mig något om det som anses intressant, för att kunna smälta in i en grupp. Jag tänker inte förneka att jag har anammat fler olika hobbyer för att ha något att prata om med ivriga utövare. Men det är för att jag har gett ämnet i fråga en chans och sedan tagit till mig det. Det går inte om det man försöker sig på är något man är helt ointresserad av, som sport i mitt fall.

Kanske är det för att min mamma har stått för en större del av min uppfostran som jag inte blivit särskilt intresserad av sport. Visserligen försökte min pappa få mig och min bror att spela fotboll i en klubb när vi var små, men för mig fastnade det aldrig. Det var inte min grej, helt enkelt.

Det är inte så att jag hatar sport. Det jag inte gillar är tänkesättet kring det hela: att man ska vara insatt eller så är man inte riktigt klok. Att man inte passar in om man inte vill uppfylla det här kravet. Man pratar om yttrandefrihet, men var finns intressefriheten? Rätten att få välja vad man vill vara intresserad av utan att särbehandlas, utan att finna sin vardag begränsad. Vare sig det gäller samlare, crossdressers eller fallskärmshoppare.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.