En av årets absoluta höjdpunkter

Så här en månad efter årets filmfestival finns fortfarande många intryck kvar. Man minns invigningen och den bästa respektive sämsta filmen. Den sköna känslan i att vandra mellan olika biografer och kunna ägna veckan åt en av de saker man gillar allra mest: att titta på film. Och medan jag fyllde min vecka med film, gick vår fotograf istället ut och tog bilder i festivalmiljöer.

Det var fullt med folk i Drakens foajé när jag klev in strax före halv sex på fredagskvällen. När vi efter en stunds väntan fick komma upp för trapporna väntade bord med champagne, och servitriser som serverade snittar. Och människorna fortsatte att välla in. Jag vet inte riktigt hur jag tänkte, men mitt första mål när jag gick ifrån Sibyllan på Järntorget var att sätta mig ner och i godan ro förtära hamburgaren jag aldrig hann äta upp. Väl inne på Draken förstod jag att så inte kunde bli fallet. Jag fick helt sonika knö in mig i ett hörn vid en toalett och klämma i mig min burgare, medan den mer rumsrena filmsocieteten mumsade på snittar och skålade i champagne.

Efter en stunds mingel var det så dags att inta biosalongen där själva invigningen skulle äga rum. Kvällens konferencier var SVT:s Per Sinding-Larsen, som på scenen samtalade med diverse branschfolk. Det var vd:ar och direktörer hit och dit, och som grädde på moset vår kära kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth. Jag satt länge och bara önskade att invigningsfilmen Avalon skulle börja. Därför kunde jag inte ha sagt det bättre själv när Johannes Brost, som spelar huvudrollen i Avalon, mitt under sin scenintervju plötsligt utbrister: ”Nej nu tycker jag allt att vi tar och tittar på filmen!”. En stor eloge till Johannes Brost, och nu till filmen!

Johannes Brost spelar klubbägaren Janne som kommer till Båstad för att driva nattklubben Avalon tillsammans med sin gamle vän Klas. De tillhör den bekymmerslösa överklassen och är trots sina 60+ flitiga festare. Men så händer något som får fasaden att rämna. Av misstag orsakar Janne en tragisk olycka, i vilken en byggjobbare omkommer. Men istället för att gå till polisen, agerar Janne och hans sällskap som de alltid gjort: de sopar problemet under mattan. Men är det lika enkelt när det handlar om liv och död?
Det som jag var mest nyfiken på inför den här filmen var att få se hur Johannes Brost gjorde sig framför kameran. Efter att ha sett honom i Bröllopsfotografen, utöver rollen som Joker i Rederiet, kan jag konstatera att den här mannen kan när han vill. I Avalon har dock skådespeleriet överlag sina brister, så även hos Johannes Brost. Men filmen som helhet är ändå att betrakta som en helt okej långfilmsdebut av regissören Axel Petersén.

Följande festivaldagar fortlöpte naturligtvis i filmens tecken. Jag kan dock tycka att jag hade en lite väl lång mjukstart med endast en till två filmer per dag de första fem dagarna. Jag såg bland annat The Descendants med George Clooney, The good doctor med Orlando Bloom och den svenska Guldbaggevinnaren Simon och ekarna.
Jag tycker ingen av dessa filmer var särskilt sevärd. Dock undrar jag hur mycket detta har att göra med huvudrollsinnehavarna. Jag är inget större fan av snyggingen George Clooney, och Orlando Bloom tycker jag mest är träig. Jag slår vad om att en annan skådis hade kunnat lyfta den annars intressanta The good doctor, historien om en läkare som utvecklar en osund besatthet av sin patient.
Efter en suggestiv inledning i Simon och ekarna, med den unge Jonathan Wächter i rollen som Simon, är det sedan Bill Skarsgård som tar över rollen. Och jag konstaterar det än en gång: Bill Skarsgård är helt enkelt inte bra! Det enda han har som påminner om skådespeleri är efternamnet. Övriga skådespelare i filmen övertygar, men Bill Skarsgård sänker ensam nivån på filmen.

Faktum är att det skulle dröja ända till torsdagen innan jag såg en film som verkligen grep tag. Detta skedde inne på Bio Capitols salong på Skanstorget, där den belgiska filmen The invader visades. Filmen handlar om den afrikanske flyktingen Amadou som en dag flyter i land vid den belgiska kusten. Vi får sedan följa hans liv som papperslös i Bryssels undre värld, bland kriminalitet och fattigdom. När Amadou inleder en affär med den rika affärskvinnan Agnes tror han att han har sitt på det torra. Dock ljuger han om sin identitet och när sanningen uppdagas vill Agnes inte veta av honom. Men Amadou vägrar att släppa taget om henne och till slut har han trasslat in sig i ett nät av lögner, våld och död.
Jag tycker att den här filmen fångar känslan av utsatthet och främlingskap på ett gripande sätt. När Amadou allt mer desillusionerad vandrar på Bryssels gator ser jag en maktlös och missförstådd människa som håller på att förlora kontrollen. Han vill ha ett vanligt liv, samtidigt som han saknar alla förutsättningar för det. Istället hamnar han i en ond cirkel som han inte kan ta sig ut ur.
Filmen påminner om en av mina absoluta favoritfilmer, nämligen det lilla danska mästerverket Pusher. Och sämre referenspunkter kan man ju ha.

Ytterligare en utstickare i filmdjungeln var den sydkoreanska filmen Hanaan, som handlar om missbrukets helvete bland koreaner i Uzbekistan. Där får vi följa ett kompisgäng som är på väg in i ett heroinmissbruk. Den enda som håller sig ifrån drogerna är Stas, vars högsta dröm är att bli polis. Flera år senare, när gänget sedan länge är splittrat, arresterar han en langare som en gång dödat hans vän. För Stas blir detta början på en nedåtgående spiral, där han till slut själv hamnar i missbruk.
Hanaan är ett lika nattsvart som gripande drama om ett förfallet samhälle, infesterat av droger och kriminalitet. Kanske ingen stämningshöjare, men likväl en klart sevärd film. Inte minst tack vare Stanislaw Tyans starka rollporträtt av den tungsinte polismannen Stas. Och jag ställer mig frågan: hur orkar man vara stark, när allt omkring en bara faller samman?

Nu kanske ni tror att jag bara gillar dystra och utsiktslösa filmer, men då har ni allt fel! Även om jag föredrar ett starkt drama framför en tramsig komedi, så finns det absolut filmer av det mer komiska slaget som jag uppskattar. Och ett drama kan ju även ha en feelgoodkaraktär. Ett bra exempel på det sistnämnda är den svenska filmen Isdraken, som vänder sig till den lite yngre publiken.

Isdraken handlar om 11-årige Mik som bor tillsammans med sin storebror och alkoholiserade pappa. I brodern hittar Mik sitt stöd när pappan brister i föräldrarollen. Men på grund av en händelse tvingas brodern flytta från hemmet, och Mik förlorar sin trygga punkt. Medan socialtjänsten letar efter en lämplig fosterfamilj skickas Mik upp till sin excentriska faster i Norrland. Där träffar han den tuffa tjejen Pi och hennes ”gangstavänner” och tillsammans hittar de på massor av äventyr. Men så kommer plötsligt socialen och vill sära på Mik och hans nya vänner, då de har hittat en fosterfamilj åt honom. Återigen ska Mik behöva flytta. Den nya familjen visar sig dock vara den värsta tänkbara och Mik rymmer tillbaka upp till kalla Norrland, med socialen hack i häl. Men den här gången tänker han inte ge sig utan strid.
Det här är verkligen en supercharmig film! Trots att det är barnskådisar det handlar om har regissören Martin Högdahl fått dem alla att prestera sitt yttersta. Och Malin Morgan, som jag annars har lite svårt för, är faktiskt jättebra i rollen som Miks galna faster. Jag älskar filmer av det här slaget och mina tankar går till en annan svensk barnfilm, det utmärkta musikaldramat Förortsungar från 2006. Fler svenska feelgoodfilmer av det här slaget, tack!

En annan grym film är den hårdkokta amerikanska filmen Red State. Inledningen påminner om en ordinär amerikansk high-schoolrulle, med tre killar som sitter på rasten och snackar om tjejer. På en dejtingsajt har de fått kontakt med en kvinna som har gått med på att ha sex med dem, och de är alla väldigt exalterade över mötet. Vad de inte vet är att kvinnan i själva verket är med i en fundamentalistisk kristen sekt och utsänd för att locka till sig ”syndare”.
Efter att ha blivit drogade vaknar trion upp i en kyrka där den karismatiske sektledaren, kallad Grandpa, håller sin församling i ett järngrepp. Innanför kyrkans väggar har många liv offrats; sekten ligger bakom alla de mord på homosexuella som under den senaste tiden drabbat staden. Det ser alltså inte särskilt ljust ut för våra kära huvudpersoner. Dock lyckas en av dem fly och hittar ett enormt vapenförråd i kyrkans källare. Snart är ett fullskaligt krig igång, med både FBI och insatsstyrkor inblandade.
Detta är nog en av de mest gripande filmer som jag någonsin har sett. Och då menar jag inte gripande i betydelsen rörande, snarare omskakande. Regissören Kevin Smith har gjort en skoningslös film som obarmhärtigt sparkar lika mycket mot fundamentalism som mot USA:s polismakt. Detta är så mycket mer än en actionspäckad thriller. I takt med att kaoset utbryter avrättar regissören filmkliché efter filmkliché. När man tror att man har sett allt blir man plötsligt överraskad igen. Och jag säger bara: Michael Parks! Den här skådespelaren är sinnessjukt bra som den lika obehaglige som manipulative predikanten Abin Cooper. En av årets absolut bästa festivalfilmer!

När jag inför festivalen bläddrade i programmet hade jag egentligen inte hittat någon film som jag kände mig jättepeppad att se. Självklart förbisåg jag säkert flera guldkorn, men om man jämför med förra året kändes inte utbudet på årets filmfestival överdrivet lockande. Men vad gör det så här i efterhand? Oavsett hur få förhandsfavoriter man än kryssar för, kommer man garanterat att bli överraskad av någon av alla filmer som visas. Det är sällan man hamnar på en rakt av dålig film, och om de flesta av de 19 filmer jag såg var bra, så fanns det även de som var riktigt bra. Precis som det ska vara alltså. Nu är det bara att räkna ner dagarna tills det är dags för den 36:e årgången av Gothenburg International Film Festival – en av årets absoluta höjdpunkter!