Då jag för tredje gången sedan albumet släpptes i höstas sätter mig ner för att verkligen lyssna igenom Steven Wilsons senaste verk, tvingas jag att kapitulera. Med sina djupa texter och trollbindande melodier påminner den okrönte konungen av modern progressiv rock om den kraft som musik kan ha på en. På ett personligt plan påminns jag också om varför jag en gång i tiden bestämde mig för att själv hålla på med musik.
Även om Grace For Drowning bara är Steven Wilsons andra soloalbum, har han hunnit med en hel del annat under de dryga 20 år han varit verksam som artist. Mest känd är han som frontman i det progressiva rockbandet Porcupine Tree, men han har även hunnit med diverse andra projekt, som det melankoliska rockprojektet Blackfield. Han är också en flitig musikproducent; till exempel har han producerat flertalet skivor med svenska metalbandet Opeth. Till Grace For Drowning har han bland annat bjudit in storheter som Dream Theaters keyboardist Jordan Rudess och Genesis legendariske gitarrist Steve Hackett. Dessa bjuder på högklassigt musicerande, men även de mindre namnkunniga musikerna gör bra ifrån sig. Steven själv står som vanligt för sång och gitarr. Hans lågmälda nasala stämma och känsliga gitarrspel känns igen och ljudbilden är i princip den samma som i de flesta av hans tidigare produktioner.
Vi bjuds på en mångfacetterad musik med influenser tagna från allt från jazz till ambient. Trots detta så känns musiken i sig fräsch och nyskapande. Med sina 80 minuter uppdelat på 2 CD-skivor är det lätt att avskriva Grace For Drowning som pretentiös, då det nu för tiden kan anses omodernt med album längre än 50 minuter. Steven Wilson bevisar dock, som så många gånger förr, att han till skillnad från många samtida artister inom samma musikaliska sfär klarar av att fylla ut tidsspannet. Han lyckas med detta utan att det resulterar i onödiga utsvävningar eller dippar i kvalitet.
Musikalbumet är i mångas ögon den ultimata konstformen och Grace For Drowning är sannerligen stor konst. Den första skivan inleds med det vackra nästan vaggviselika titelspåret som leder in i det instrumentala riffbaserade Sectarian. Sedan följer bland andra den pianobaserade pärlan Deform To Form A Star och det delikata triphop-stycket No Part Of Me. När CD:n så småningom avrundas märker man att de jazzinfluenser som Steven Wilson plockat upp när han förra året remastrade King Crimsons gedigna back-katalog, börjar göra sig påminda.
Andra skivan börjar likt den första lugnt och harmoniskt, men börjar sakta men säkert röra sig i mer otrygga, kusliga miljöer då det mästerliga singelspåret Index inleds. Denna låt har för övrigt förärats med en ursnygg video regisserad av Lasse Hoile, en man som Steven Wilson tidigare haft lyckade samarbeten med. Skivans klimax nås i och med det episka instrumentella spåret Raider II, där Steven Wilsons nyvunna fäbless för avantgardejazz verkligen lyser igenom. När sedan albumet avslutas med låten Like Dust I Have Cleared From My Eye kan jag konstatera att Wilson, med sina otroligt atmosfäriska ljudlandskap, genuina hookar och fantastiska musicerande, verkligen trollbundit mig. Trots det vida spektrum av influenser och musikgenrer som förekommer på albumet, känns inget malplacerat. Det känns som om varje del spelar en viktig roll i helheten.
Detta är definitivt inte ett album som kommer att appellera till alla, musiken är oftast ganska svårlyssnad och det kan ta några varv i spelaren innan den helt och fullt uppskattas. Är du dock redan ett fan av den musik Steven Wilson producerat genom åren, blir du garanterat nöjd redan i och med första lyssningen. Efter ett par lyssningar kommer du nog, likt mig, inte ha många dåliga ord att säga om den innovativa, experimentella och framför allt passionerade musik som Steven Wilson bjuder på. Jag vet i alla fall att jag i många år framöver kommer att njuta av denna musikaliska milstolpe producerad av en av världens i sanning mest banbrytande artister.
