Morgonen anländer igen och solen lyser hånfullt in i mina kisande ögon. Ännu en natt med mörkret som bästa vän har passerat och jag har fått utlopp för min kreativitet. Ljudet av passerande bilar och människor på väg till sina arbeten hörs utifrån. Själv skall jag dock sova, eller åtminstone försöka. Men det känns jobbigt. Alla dessa nyvakna människor har tagit natten ifrån mig, min fridfulla tid för mig själv, omgiven av behagligt mörker och lugn.
Det är problematiskt att ha en annorlunda dygnsrytm i ett samhälle som till större delen är utformat kring att man går upp tidigt på morgonen. Inom bland annat industrin under vinterhalvåret är det så extremt att många knappt ser något dagsljus; stämpla in innan solen går upp, stämpla ut när den hunnit försvinna. Med erfarenhet av att just arbeta dagtid har jag genomlidit hundratals nätter av ångest, då jag tittat på klockan och i panik insett att det endast är några få timmar kvar till det är dags att gå upp. En gång sov jag sammanlagt fyra timmar under loppet av fem dagar, vilket resulterade i att jag i slutet på veckan knappt kunde stå på benen under eftermiddagspassen. Detta uppfattades som slarv, lathet och allmän nonchalans av många i min omgivning. Jag fick rekommendationer som att lägga mig tidigare på kvällarna, vända tillbaka dygnet och börja leva som en normal människa. Dessa förslag har jag fått ett flertal gånger under mitt liv, och lika många gånger har jag försökt att somna tidigare på dygnet, utan några vidare framsteg.
Redan som spädbarn var jag vaken på nätterna och sov på dagarna, till mina föräldrars förtvivlan. Det är enbart vid några få tillfällen jag vaknat upp kring soluppgången utsövd och redo att möta dagen. Vid desto fler tillfällen har jag med skammen i kroppen sovit över alarmklockan, för att senare få smyga in på arbetsplatsen en timme senare än alla andra.
Trots att samhället till större delen är anpassat efter att vi ska gå upp tidigt på morgonen, fungerar helt enkelt inte vissa människor ordentligt i skallen förrän framåt förmiddagen. Detta har inneburit att jag känt mig orättvist behandlad. När jag jobbade fyrskift en period, arbetade samtidigt en anställd som fått dispens från nattarbete eftersom hans kropp inte klarade av påfrestningarna som nattskiftet innebar. Jag kände precis tvärtom, för mig passade nattskiftet utmärkt; jag kom alltid till jobbet utsövd och tog mig igenom arbetspasset fullt fungerande. Men jag hade en känsla av att det skulle vara svårt att övertyga mina överordnade om att få slippa jobba dagtid, trots att det för mig var enormt påfrestande, både mentalt och fysiskt. Detta har förföljt mig hela livet, från att jag började skolan till att jag fick läkartider eller började på nya jobb. Jag behöver kanske inte nämna att det skapat stora problem i min vardag.
Forskning har visat att man kan dela upp människor i två kategorier när det gäller dygnsrytm. De som somnar tidigt och vaknar tidigt (A-människor), och de som helst är vaken fram till småtimmarna och känner sig utsövda framåt förmiddagen (B-människor). Studier visar att A-människors biologiska dygn består av ungefär 23 timmar, medan B-människans består av cirka 25-27 timmar. Detta innebär i praktiken att en B-människa känner ett större behov av att vara vaken nattetid, då kroppen vill hålla sig uppe några timmar extra. Man beräknar att 15% – 25% av befolkningen är B-människor och 10% – 15% är A-människor. Övriga människor befinner sig mest någonstans däremellan.
Dessvärre är en stor del av arbetslivet anpassat efter A-människorna, möjligen på grund av att vi innan bruket av elektricitet till en större del haft ett mer praktiskt behov av solljuset. Givetvis finns också ett psykiskt och fysiskt behov av solljus; det hjälper kroppen att producera D-vitaminer, och det gör oss piggare. I Sverige blir avsaknaden av solljus ett stort problem under vinterhalvåret. Framförallt för industriarbetarna som vaknar i mörker, reser till arbetet i mörker, ställer sig vid en maskin i en oljig fabrik under 7 timmar, för att efter avslutat arbete återvända hem i samma kalla vintermörker. Samtidigt klagar folk i insändare på hur bittra människor är, jämrar sig över varför de inte ser något leende på personen framför sig i bussen, iklädd smutsiga snickarbyxor och med matlådan i famnen.
Jag vill avslutningsvis hoppas att vi anpassar arbetstiderna mer efter individens behov, vågar erkänna att B-människans biologiska mekanism existerar och bör accepteras lika mycket som alla andras. Men vi har fortfarande lång väg att gå, många trångsynta personer att övertyga. Med andra ord blir jag nog tvungen att sitta och skriva alla dessa texter med halvfungerande hjärna och den där jävla solen i ögonen även i fortsättningen.
Så fin text!