Sommaren är på väg med stormsteg och jag får mer panik för varje dag som går. Med macka i munnen, solen genom fönstret och ångest i kroppen, har jag bestämt mig för att denna ”tröstätardag” är den sista. Semestern är inbokad i augusti och jag vägrar känna mig tjock i mina sommarkläder när det väl är dags att sola och bada. Jag vill förklara min upplevelse kring matens innebörd, men det är svårt att sätta ord på något som känns obeskrivligt.
Jag ska bli smal!
Den dallrande rumpan, gäddhänget, den putande magen och dubbelhakan – allt ska bort! Jag ska äta fyra gånger om dagen och träna efter varje måltid. Det är planen, men den är inte så lätt att följa när alla tankar leder till att den friska delen av min hjärna samtidigt säger att det här beteendet inte är sunt.
Jag vill känna mig smal, men jag vill inte behöva tänka på vad jag äter under resten av mitt liv. Samtidigt kommer jag aldrig att lyckas känna mig smal när jag äter det jag helst vill, trots att jag rör mig mycket.
Jag skjuter upp träffar med de få vänner jag har, för att jag tänker att ”nästa gång vi ses, ska jag vara så smal att du reagerar på hur mager jag blivit”. Men det lyckas alltid hända någonting som gör att jag hinner hetsäta mig upp i vikt igen. Vilket innebär att jag återigen känner mig misslyckad när vi ska ses.
Kontroll – nästan inget annat
Precis som för de flesta ätstörda, så handlar det även för mig om kontroll. I grundskolan blev jag mobbad, och lektionerna gick åt till att hålla vakt på mobbarna och förbereda mig för att orka med min dagliga dos av kränkningar. Detta ledde till att mina betyg var på gränsen till icke godkända. När det väl var dags att välja gymnasium var jag så knäckt att jag valde att läsa på distans för att slippa att hamna i samma helvete igen.
I hopp om att lyckas ta studenten började jag plugga ordentligt, och trodde friheten att kunna lägga upp min skoldag som jag ville skulle få mig att må bra igen. Jag hade fel. Ju fler gånger jag öppnade skolböckerna, desto mer deprimerad blev jag, och suget efter mat blev allt större. Jag mådde bättre av att tänka och fokusera på något annat än skolan, och detta något annat blev mat. Men när kläderna började kännas lite mindre efter ett tags ätande, blev jag dessutom ledsen för det. Nu kunde jag inte längre bara trycka i mig lite mat för att döva känslorna, och jag fick dåligt samvete så fort jag stoppade något i munnen.
Blod ersatte tårar
I desperata försök att slippa undan smärtan på insidan upptäckte jag min lindring: rakblad. Kunde jag inte koncentrera mig på studierna och kände suget efter den förbjudna maten, så tog jag till rakbladet och ångesten ersattes istället av kickar.
Problemet med rakbladet var dock att mina föräldrar började ana vad jag höll på med, och jag fick på grund av det lugna ner mina självdestruktiva beteenden. Samtidigt stod jag inte ut med mitt dåliga samvete över maten, så istället började jag träna. Så fort jag hade chansen slängde jag också min mat. Frågade någon om eller när jag hade ätit, var svaret enkelt: ”jag åt förut, när du var borta”. Jag hade alltid en förklaring till att mina föräldrar inte hade sett mig äta.
I några veckors tid låtsades jag äta de saker jag ansåg vara förbjuden mat, men när det blev allt färre tillfällen att ljuga om ätandet, fick jag återigen släppa drömmen om att klara något. Skolböckerna gick knappt att öppna utan att jag fick jobbiga minnen flimrande framför ögonen, banta kunde jag inte utan att bli påkommen och likaså var det med skärandet.
De sista åren jag bodde hemma bestämde jag mig för att ändra mina vanor helt – så fort jag kunde flytta hemifrån. Fast precis som allting annat, kändes även det som något ouppnåeligt. Jag klarade inte av att ta studenten, klarade inte av att söka jobb och vännerna blev färre för varje år. Jag klarade inte ens av att bli smal. Då kom tankarna på rakbladet igen och jag bestämde mig för att ge efter för de blodiga kickarna.
Jag började bära långärmat och tygarmband oavsett väder, och har gjort det i många år. När min familj ville ut för att sola och bada, vägrade jag att följa med. Jag ville inte visa min fula kropp och jag kunde inte visa mina ärr. Det är först nu som jag har låtit såren läka och försöker ta något kortärmat, då och då.
Mer frihet, men inte så mycket mer ärlighet
Nu har jag faktiskt flyttat hemifrån. Min familj ville flytta till ett ställe på landet, men vi kom fram till att jag inte fick bli mer isolerad från samhället, så vi kontaktade socialen. De gick med på att hjälpa till med hyran om jag hittade någon lägenhet.
Tyvärr är det inte mycket som har förändrats med mitt beteende, men jag mår ändå bättre. Jag har blivit diagnostiserad med social fobi och depression, och har påbörjat en KBT-behandling. Men min önskan att bli smal finns fortfarande kvar, och jag använder fortfarande rakbladen, om än lite mer sällan.
Jag har ofta tänkt att jag en dag ska berätta för mina föräldrar att rakbladet som mamma en gång hittade under min madrass faktiskt blivit använt många gånger. Tyvärr är det en hemlighet som får följa mig i graven, för jag vet att mina föräldrar skulle klandra sig själva och att det skulle krossa deras hjärtan. Det vill jag inte ha på mitt samvete.
Och min historia blir tyvärr inte så mycket bättre, vackrare eller mer inspirerande än så här. Jag vet ju fortfarande inte hur det ”lyckliga slutet” blir.
