Hur går det för tonårsmamman?

År 2012 är ungt moderskap ett stigma. Unga mödrar har genom media kommit att representeras av en liten grupp individer och omges av många fördomar – men stämmer verkligen medias och populärkulturens bild överens med verkligheten? Är det så enkelt, att alla tjejer som får barn tidigt helt enkelt är oansvariga, eller problemdrabbade, och inte borde få axla modersrollen?

På TV5 sänds serien unga mödrar – en serie där en grupp unga kvinnor med barn följs i sin vardag. Det intryck tittaren får av de unga mammorna är knappast positivt – de unga kvinnorna byter bostad, bråkar, byter partner ofta och röker konstant inomhus nära barnen. Många tittare kan nog ha problem att se de unga mödrarna som föräldraförebilder.

När ett litet antal individer handplockas ur en grupp, är det inte alltid de utvalda individerna är representativa för gruppen som helhet. Och när bilden som presenteras kan uppfattas som negativ, som i det här fallet, fungerar det som en grogrund för fördomar gentemot gruppen i stort. Unga mödrar stöter på många hinder som äldre mödrar i större utsträckning slipper – ekonomiska problem, oavslutade studier, brist på kontaktnät – vilket gör att de behöver mer stöd från samhället för att kunna etablera sig. Men vem ska och är intresserad av att avsätta medel och resurser åt en grupp som allmänheten har så lågt förtroende för?

Den allmänna uppfattningen är att kvinnor som får barn tidigt kommer att få svårare att hävda sig i samhället. Idealet är att man i första hand skall satsa på karriären, för att när man har en stabil ekonomi och har etablerat sig som vuxen i samhället ska skaffa barn. Detta förstärks av populärkulturens kvinnliga förebilder, som ”tjejerna” i Sex in the City; fyra evigt dejtande, smala och barnlösa kvinnor som vinglar runt i ohälsosamt höga klackar i jakt på kärlek. Det samma gäller de ännu smalare och ständigt drickande kvinnorna i ”Desperate Housewives”, som ägnar största delen av sin tid åt sin jakt på ”mannen i deras liv” och de ändlösa intriger som kantar serien. Bara de karaktärer som gestaltar en problemställning, eller inte riktigt passar in i mallen, får barn tidigt. Som tonåring eller ung kvinna är det lätt att dra slutsatsen att det inte är önskvärt få barn som ung.

Studier som gjorts på området har visat att många kvinnor som väljer att få barn tidigt i livet kommer från hem med låg socioekonomisk status och splittrade familjer. De har i högre grad än andra haft kontakt med och brukat alkohol, tobak och andra droger, och utsatts för fysiskt och/eller psykiskt våld.

Flera studier visar också att unga mödrar går på färre hälsokontroller under graviditeten. Många upplever att sjukvården inte tar unga blivande mammor på allvar, och därför uppfattar flera tonårsmödrar det som att sjukvården inte ger dem adekvat uppmärksamhet.

I Livet börjar tidigt: En studie om unga mödrar som normbrytare av Charlotte Eriksson och Frida Johannessen från Göteborgs universitet, intervjuas unga mammor om sin syn på sin roll i samhället. De intervjuade ger en annan bild av en grupp som annars mest förknippas med sociala svårigheter. De flesta vittnar om att det svåraste för dem har varit att besluta sig för att behålla sitt barn: när väl beslutet är fattat har de unga kvinnorna växt in i rollen som mammor, och gjort sitt bästa för att fylla ut den.

Trots säkerheten och lyckan som kommit med beslutet, förmedlar de att de samtidigt upplevde sig ifrågasatta och ibland även stigmatiserade av omgivningen. En ung kvinna säger att ”man är glad men känslan av att göra fel finns ändå. Jag har lyckats bli gravid vid 17år”. Att hon har lyckats uttrycker hon med tydlig ironi.

Vi intervjutillfället har ingen av de tjejerna fast anställning, och endast 4 av 18 har gymnasiekompetens. Dock uttrycker de, som ju är de som tar konsekvenserna av sin situation, att de är glada över sitt val. En ung kvinna uttrycker att ”vi har bara valt den lite hårdare vägen”. En annan framhåller att ”karriär kan man alltid få, barn kan inte alla få”.

Det är intressant att iaktta att de, som gått in i sin roll som normbrytare tycks finna en viss stolthet i att klara av den ”hårda vägen” trots allt vad det innebär. Det intryck man som läsare får av intervjuerna i studien är att de unga kvinnorna i det flesta fall verkar vilja göra sitt bästa för att ta hand om sina barn, samtidigt som de på intet sett gett upp på sina egna liv. ”Karriären får komma sen” säger till exempel en intervjuad.

I en kvalitativ studie från Högskolan i Halmstad intervjuas en grupp kvinnor som nu är mellan 27 och 32 år, som under sina tonår fick barn. Studien visar att 6 av 10 av de intervjuade har lyckats få en fast anställning och en stabil ekonomi, vilket är lite under svenskt genomsnitt, men inte långt ifrån. Av dessa har ganska många skaffat sig eftergymnasial högskoleutbildningen eller yrkesutbildning, och ligger inte heller där långt under svenskt genomsnitt. De flesta av de tjejer som fick barn som tonåringar har ordnat upp livet bra för sig.

Den allmänna uppfattningen om unga mödrar stämmer trots allt inte med den forskning som finns på området – många unga kvinnor som får barn tidigt lyckas faktsikt ta sig vidare i livet och skapa en stabil miljö. Det man kan reflektera över är att vi som samhälle borde ta ansvar och se till att de kan få extra föräldrastöd och hjälp med sådant som är typiskt för deras situation – barnpassning, läxläsning, ekonomiskt stöd. Både för barnens och de unga kvinnornas skull.