I början av juni gav jag mig av till Azorerna, en ögrupp belägen i Atlanten, tillhörande Portugal. Förhoppningen var att uppleva de vulkaniska öarnas unika geologiska struktur och säregna flora, dock kom denna förväntade fridsamma semester att bli mycket mer dramatisk än jag tänkt mig.
”Azorerna – var ligger det?” frågar sig många som hör namnet på platsen dit jag planerar min resa, under de varma fuktiga dagarna i maj då våren blivit ett faktum. ”De är de små prickarna i mitten av det stora blå havet, i hjärtat av Atlanten”, brukar jag säga. Förväntningarna inför resan är stora. Jag och min respartner har båda ett stort naturintresse, och vi har långt innan vi checkat in, gått igenom säkerhetskontrollen och boardat planet, tänkt oss vandrande bland det bördiga landskapets kullar och dalar, simmande i både kratersjöar och nära vilda delfiner och valar. Det vi möts av när vi hoppar av flyget överstiger våra vildaste fantasier. Den rika floran blandar alla de smaker, färger, och dofter som är typiska för Sverige och Europa med det exotiska – här slingrar sig krasse över aloeväxter, här klättrar murgröna på palmer, och banan och ananas växer bredvid gatan i all tillbakadragenhet.
Som bakgrund till detta fantastiska stilleben reflekteras Atlanten, turkos och väldig mot horisonten, tillsammans med små vita hus, som sockerbitar mot brinken till det väldiga. De första dagarna njuter vi enkom av det fantastiska i denna komposition, och vi tar långa promenader i det typiska azoriska vädrets alla växlande faser. Vi köper varenda lokalproducerat livsmedel vi kan – ost, kött, frukt, och bäst av allt, nygrillad ”todays catch” av den fisk som råkat fastna i näten idag. Allt smälter i munnen och lämnar efter sig en bild av ett samhälle, en ö i paradiset.
Efter att i flera dagar ha invaggats i denna trygga bädd av vackra illusioner bestämmer vi oss för att åka till Ponta Del Gada, huvudstaden på Azorerna. Visst fortsätter det vackra – fantastiska trädgårdar där ömsom allt, ömsom ingenting tycks växa, blandas med gamla smala gränder, omgivna av höga putsade fasader. Ändå är det något som stör min sinnesfrid, något jag funderar på mitt i semesterstämningen. Varför vill så många bli av med sina bostäder här i paradiset? Vart man än går hänger skyltar som annonserar ”vende”: säljes eller uthyres. Varför moderniserar man inte elsystemet, när kablar och ledningar ligger över allt på gatan?
Varför står det ”overthrow the gouvernment” på var och varannan vägg? Jag börjar fråga runt och pratar med personalen på hotellet. En mer fullständig bild av vad jag bara betraktat som ett fantastiskt resmål växer fram. En liten ögrupp, som kämpar för att stärka det nationella självstyret samtidigt som den ekonomiska krisen slår hårt mot moderlandet Portugal. Den stora förändring som drabbade landet för knappt tjugofem år sen och som samhället ännu inte återhämtat sig från; 1985 förbjöds den valjakt som legat till grund för öns ekonomi allt sedan öarna befolkades för hundratals år sen.
En äldre fiskare berättar med hjälp av tolk om hur de förr fick meddelande om att val har siktats, gav sig ut på havet i träbåtar och kunde kämpa med valarna i tiotals timmar, bara användande rep och enklare tillhyggen för att ta hem bytet. Att aldrig veta vilka av dem som gav sig ut som skulle återkomma levande. När den största källan till ekonomisk näring rycks bort, kan mycket hända i ett samhälle – vissa gör revolt, vissa förtvinar, andra lyckas anpassa sig.
På Azorerna står husen tomma och det finns inte pengar till att reparera trasiga vägar och ledningar, inte pengar till att vidga trottoarerna så att barnen kan gå skolan på ett säkert sätt. Det hopp som ändå går att skymta är den växande marknaden för ekoturism.
Vandringsleder dras upp och odlingsindustrier, som den för ananas samt Europas enda te- och tobaksodling, öppnas upp för turister. Ritter på spektakulära lipizzanerhästar anordnas för att turisterna ska få uppleva de ”naturnära” Azorerna. Ett annat utmärkt exempel på den ekoturismindustri som håller på att byggas upp är det nya sättet att exploatera valtätheten i området, något vi upplevde senare på resan – båtturer arrangeras där man åker ut och tittar på valarna i deras naturliga miljö.
Att se en flock på mer än tjugo flasknosdelfiner glida fram, liksom dansande, sedan försvinna som skuggor i vattnet, för att sen dyka upp någon helt annanstans är en naturupplevelse som är värd att ha med sig. Det är inte svårt att se att denna fantastiska ö har stor potential inom denna turistindustri – ett rikare och mer oförstört havsliv finns kanske inte i Europa. Ändå kan jag inte hjälpa att bli lite glad att jag hann hit innan turismen blivit allt för utbredd, innan det börjat stå ”inkfish” på restaurangernas menyer.
Efter dagen i Ponta del Gada var jag, som gammal dykare, tvungen att utforska havsbottnen. Djävulsrockor och valhajar frekventerar området, och även om jag inte hade möjlighet att dyka den här gången, utan bara snorkla, är det en anledning att återkomma. De kraftiga atlantiska vågorna gör att det är aningen besvärligt att ta sig runt på ytan, och de flesta turister väljer därför att simma precis i strandkanten där varken vågor eller giftiga djur hotar. För den som har viss vana att simma med fenor och parera vågor är det dock ett måste att snorkla bland de mjuka klippdyningarna. Kratrarna som miljoner och åter miljoner liter vatten under årens lopp karvat ut, tjänar nu som gömställe åt både predatorer och växtätare. Sista dagen innan jag skulle lämna Sao Miguel, ön jag bodde på, kända jag därför en viss sorg då jag snorklade en sista gång. Vi var på en allmän strand, så jag kände inte att det fanns någon större anledning till försiktighet, även om jag visste att ett antal farliga havslevande djur finns i området.
Plötsligt kommer smärtan som en blixt från klar himmel – det bränner som om jag bränt sig på syra. Jag slår runt och slår därifrån smärtan kommer, och ser till min förskräckelse att det är en brännmanet – en portugisisk örlogsman, känd för sin distinkta luftblåsa och sitt potenta gift. Jag vet att jag kanske inte har lång tid på mig, många svimmar av smärtan, så jag kastar av mig simfenorna och snorkeln och klänger mig upp på land, över stenarna som ligger som en gudasänd buffert mellan kaj och vatten och skriker som jag aldrig gjort förut.
Jag tänker bara två saker: ambulans och låt mig inte svimma och falla tillbaka i vattnet. Därefter följde de längsta åtta minuterna i mitt liv – jag skriker, slår omkring mig och vet aldrig om någon faktiskt ringt ambulansen i kaoset som följde. Trots allt kommer ambulansen tillslut – och snart ser sjukvårdspersonal till att giftet neutraliseras och nässelcellerna löses upp. Allt gör ont – under processen skriker jag som ett barn, medan tålmodiga sjuksystrar marinerar mig i olika substanser för att läka min skadade hud. Först efter att giftet är ute ur kroppen får jag smärtlindring – vid det laget skakar hela jag av ett adrenalinrus som blockerar allt utom andningen och smärtan som fortfarande sköljer över mig, som vågor på stranden.
Jag som är så spruträdd märker knappt när jag får dropp, allt jag kan tänka på är att mina tänder skakar som rasslande kedjor. Trots det traumatiska förloppet efter det inträffade är jag ute från sjukhuset efter bara en och en halv timme. Jag hade tur, jag kom till sjukhuset snabbt. Det är ovanligt att vuxna människor i god form dör av den portugisiska örlogsmannens gift, även om dödliga olyckor kopplade till att man bränner sig inte är det.
Många svimmar av smärtan från giftet och drunknar, eller befinner sig långt ut till havs, så att deras muskler hinner bli stela av gift innan de hunnit komma in till land, och drunknar av den anledningen. Många får dessutom relaterade skador, som ledstelhet, om de kommer in för sent till sjukhus. Ändå kan inte denna händelse förändra min bild av Azorerna som en paradisisk plats, där känt blandas med okänt, salta hav med söta sjöar, och där vattenfallen rinner lika tätt som springbrunnarna. Jag tror att denna lilla ögrupp kan ta sig till en ny blomstring, och jag hoppas bara att denna blomstring inte kostar dem deras integritet. Jag kommer absolut att besöka denna plats igen.
Åh vilket äventyr:) tur att det gick bra!
Jag ska till Azorerna om en vecka 21/5-28/5 och har sån vånda över packningen… Vad ska man också för kläder? Är det långbyxor eller funkar shorts? Blir det kallt i regnet? Vill du tipsa mig:)
Tusen tack på förhand!
Tina