Medvetandets natur

Vad är medvetandets beskaffenhet? Denna fråga kallas inom medvetandefilosofin den ontologiska frågan om medvetandets modus, och det är den jag kommer att diskutera här nedan. Strikt talat, är det dock inte medvetandet vars natur man först och främst spekulerar kring i medvetandefilosofin, utan det är det som i engelskan kallas för ”the mind”.

Sensationer, kognitioner, emotioner, perceptioner, quasi-perceptioner och ändamålsenliga strävanden skiljer sig samtliga avsevärt från varandra men har likväl den gemensamma nämnaren att de alla går under namnet ”medvetna mentala tillstånd”. Men vad är ett medvetande? Här begränsar jag mig till tre teorier. De två första är på sätt och vis varandras motpoler och kallas substansdualism och mind/brain-identitetsteori. Den tredje teorin, egenskapsdualismen, har vissa gemensamma drag med båda dessa men saknar deras extrema karaktär.

Substansdualismen

Den mest kända substansdualismen är den cartesianska dualismen, och utarbetades av franske filosofen René Descartes (1596-1650). Descartes hävdar att verkligheten består av två substanser. Med substans ska här förstås en entitet som kan existera oberoende av någonting annat. De två existerande substanserna är det som Descartes kallar res cogitans och res extensa. Res cogitans är latin och motsvarar ett tänkande ting, medan det latinska uttrycket res extensa motsvarar den materiella verkligheten, den som har en utsträckning. Med res cogitans menar Descartes dock inte bara intellektuella mentala processer utan alla mentala tillstånd (se ovan). Till skillnad från res extensa har denna ingen längd, bredd eller annan rumslig dimension. Om man då anser att döden har att göra med att något sönderfaller i delar, så kan res cogitans aldrig dö. Descartes substansdualism påstår alltså att det finns en odödlig själ. Vidare menar Descartes att en person är res cogitans, ett tänkande ting. Visserligen är en persons själ kopplad till en kropp som tillhör res extensa, men personen själv är enbart identisk med själen.

Hur argumenterar Descartes för sin sak? Han har fler än ett argument som syftar till att bevisa hans tes. Här tänker jag bara ta upp ett, nämligen argumentet som utgår från att vi har ”en klar och distinkt perception” om medvetandet. Jag går rakt på den deduktiva argumenteringen, som jag kortar ned till sju punkter för åskådlighetens skull. Härledningen från premisser till slutledning går enligt följande:

1. Jag har en klar och distinkt förståelse av mig själv som ett medvetet, men inte ett utsträckt ting.
2. Jag har en klar och distinkt förståelse av min kropp som ett utsträckt, men inte ett medvetet ting.
3. Därför kan jag klart och distinkt förstå mig själv som ett icke-utsträckt medvetet ting åtskilt från den utsträckta kroppen, och jag kan klart och distinkt förstå min kropp som ett utsträckt ting åtskilt från mig själv som ett medvetet ting.
4. Om jag klart och distinkt kan förstå någonting, så gäller att detta någonting också stämmer.
5. Så jag är verkligen åtskild från min kropp och kan existera oberoende av den, och alla mina kroppsliga särdrag.
6. Så mina kroppsliga särdrag är inte essentiella för min existens.
7. Alltså är jag en helt och hållet icke-kroppslig entitet som med nödvändighet är ett medvetet, icke-utsträckt ting, en res cogitans.

Här gäller det att om premisserna är sanna, så är även slutsatsen sann. Frågan är då om de är sanna. Punkt fyra kan diskuteras. Det finns exempel som talar emot denna. Likaså punkt tre. En närmare beskrivning av dessa invändningar kommer dock att bli väldigt lång och jag undviker därför medvetet att diskutera dem här. Istället kommer jag nu att ta upp flera invändningar mot substansdualismen i allmänhet.

Den vanligaste invändningen härstammar från det som kallas Mind/body- problemet, närmare bestämt problemet om relationen mellan medvetandet och kroppen. Vi vill gärna säga att det finns ett kausalt samband mellan medvetna processer och fysikaliska, att till exempel min vilja orsakar mitt handlande, och att fysikliska signaler som går till hjärnan orsakar mina perceptioner. Problemet med dualismen är att den inte kan redogöra för ett sådant orsak- verkan samband. Anledningen är att det medvetna och det fysiska är så vitt skilda substanser att de omöjligen kan följa samma lagar. Om vi som ett exempel tänker oss en blå biljardboll som stöter till en röd biljardboll och får denna att rulla, kan vi säga att den blåa bollen orsakat den röda att rulla genom att överföra rörelseenergi till denna. Vi kan dessutom närmare redogöra hur denna överföring går till i fysikaliska termer. En sådan beskrivning kan vi aldrig få mellan två substanser som inte följer samma lagar. Vi kan aldrig redogöra för hur det fysiska och icke-fysiska kan påverka varandra. Historiskt har dualisterna tvingats ta till mindre eleganta teorier för att rädda sin teori, däribland psyko-fysisk parallelism och occasionalism.

En annan invändning inriktar sig på påståendet att själen inte finns i rummet. Något som inte finns i rummet kan inte heller räknas. Vi kan alltså varken räkna själar eller skilja dem åt. Detta skapar ett problem om man vill kunna påstå att varje person har en egen själ.

Mind/brain-identitetsteorin

Ovanstående problem undkommer man om man istället antar identitetsteorin för medvetandet och hjärnan. Denna teori är reduktionistisk och en sorts fysikalism. Teorin hävdar att hjärnan är identisk med medvetandet och att mentala processer är identiska med fysikaliska processer. Att känna smärta är till exempel identiskt med att c-fibrer leder elektriska impulser. Denna teori träffar som sagt inte på många av dualismens problem. Mind/body-problemet försvinner helt eftersom medvetandet och kroppen nu är en och samma substans som följer fysikens lagar. Hur den ena kan påverka den andra är alltså inte svårare att beskriva än vilken annan fysisk process som helst. Även problemet med att räkna och urskilja medvetanden undkommer man. Medvetandet kan räknas och urskiljas precis som vilket annat ting som helst som finns i rummet. Dessutom är teorin tämligen enkel och slipper ta till mystiska entiteter. Den är också den teori som bäst stöder vetenskaplig fakta. Den kan förklara varför en specifik mental process aktiverar en specifik del av hjärnan och varför skador av vissa delar av hjärnan medför att motsvarande mentala funktioner faller bort. Nu är det inte sagt att dualismen inte kan redogöra för sådant, men mind/brain- identitetsteorin kan göra det på ett mycket enklare och elegantare sätt.

Å andra sidan stöter teorin på andra problem som dualismen slipper. Ett av de största problemen är problemet om qualia. Hur ska man med objektiva fysikaliska processer beskriva subjektiva, medvetna processer? Att säga att fysikaliska processer orsakar mentala processer är en sak, men att säga att fysikaliska processer är identiska med mentala processer är att försumma frågan om den viktigaste aspekten av medvetandet, nämligen det subjektiva. Detta beskrivs bland annat i ett argument av 1600-talsfilosofen Leibniz. Han ber oss föreställa oss en fabrik som producerar tankar, känslor och perceptioner. Denna fabrik är tillräckligt stor för att besöka, men om vi besöker fabriken är det enda vi finner olika delar som rör sig på olika sätt och samverkar med varandra. Vi kommer däremot aldrig att kunna hitta några tankar, känslor eller perceptioner. På samma sätt kommer det enda vi hittar när vi undersöker en hjärna bara vara fysikaliska processer. Några mentala tillstånd kommer vi aldrig att kunna hitta. Den slutsats han drar av detta är att de mentala tillstånden inte kan reduceras till hjärnan.

Vad som märks här är att inte bara substansdualismen utan även reduktionismen stöter på svåra problem. Dualismen för att den tar till en obeskrivlig, mystisk entitet och reduktionismen för att den försummar själva den mentala upplevelsen. Men en teori som försöker inberäkna medvetandets subjektivitet utan att för den saken införa ett mystiskt föremål är egenskapsdualismen.

Egenskapsdualismen

Jag har valt att ta upp egenskapsdualismen enbart i syfte att påpeka att det i medvetandefilosofin finns andra alternativ (kanske mer realistiska) till de två första. Beskrivningen av denna kommer därför vara något kortare.

Egenskapsdualismen är precis som reduktionismen en sorts monism. Det finns enligt teorin bara en enda substans. Däremot reducerar egenskapsdualismen inte mentala egenskaper till materiella egenskaper, utan hävdar istället att dessa är ontologiskt icke-identiska. Teorin säger alltså att det bara finns fysiska företeelser, men att dessa företeelser utöver fysiska egenskaper också kan ha mentala egenskaper. Skillnaden mellan substans och egenskap blir kanske klarare om man tar ett exempel: En boll är en substans i den meningen att den existerar i och för sig själv. Dess existens beror inte på något annat än den själv. Däremot är bollens färg en egenskap som inte kan existera i sig själv. Dess existens är beroende av en substans, i detta fall bollen. Samma sak gäller andra egenskaper, till exempel massa och konsistens.
På samma sätt säger då egenskapsdualismen att det mentala är egenskaper av fysiska förlopp. Konsekvensen blir att det mentala inte kan existera utan det fysiska. Det fysiska får alltså en prioritet. I filosofiska termer brukar man säga att teorin hävdar att mentala egenskaper supervenerar på fysikaliska egenskaper, vilket kortfattat betyder tre saker. För det första att det mentala inte går att reduceras till det fysikaliska. För det andra att det mentalas existens, och även dess karaktär, emanerar från det fysikaliska. Slutligen betyder det att förändringar i det mentala alltid innebär förändringar i det fysiska men att förändringar i det fysiska inte behöver betyda förändringar i det mentala.

Detta är som sagt en väldigt kortfattad beskrivning och för den som är intresserad finns det mycket mer är läsa om inom ämnet. Detta gäller givetvis även för de förstnämnda teorierna.

LEXIKON
Sensationer: till exempel smärta, värk, klåda
Kognitioner: till exempel tänkande, förståelse, resonerande, vetande, tro
Emotioner: till exempel ilska, sorg, rädsla
Perceptioner:  till exempel seende, hörande
Quasi-perceptioner: till exempel drömmar, föreställningar, hallucinationer
Ändamålsenliga strävanden: till exempel handlingar, vilja, önskningar, intentioner
Res extensa: en utsträckt substans. Finns i rummet. Följer naturlagar. Är delbar. Kan förintas. Objektiv.
Res cogitans: ett tänkande substans. Icke rumslig. Följer inte naturlagar. Är odelbar. Kan inte förintas. Subjektiv.
Reduktionism: föreställningen att komplexa begrepp kan beskrivas med hjälp av enklare begrepp. Till exempel skulle aritmetik kunna reduceras till logik och mentala processer kunna beskrivas som fysikaliska processer. (från wikipedia)
Qualia: ett filosofiskt begrepp för den subjektiva fenomenvärlden; qualia är den subjektiva kvaliteten hos medvetna upplevelser. Det vill säga de känslor eller upplevelser som påstås inte gå att beskriva, såsom till exempel smaken av choklad upplevelsen av färgen rött eller fysisk smärta. (från wikipedia)