Under lördagen den 18 maj var det teaterfestival på Backa Teater där deras tre senaste satsningar på temat droger spelades upp. På festivalen Backa On Drugs framfördes i turordning föreställningarna Krimradio, Kicktorsken och storsatsningen Utopia. Här nedan fokusera jag på Utopia.
Titel: Utopia
Manus o regi: Mattias Andersson
Medverkande: Bahador Foladi, David Fukamachi Regnfors, Ylva Gallon, Anna Harling, Maria Hedborg, Rasmus Lindgren, Marall Nasiri, Ramtin Parvaneh, Göran Ragnerstam, Josefin Neldén, Sandra Stojiljkovic, Emelie Strömberg, Lars Väringer, Ove Wolf, Ulf Rönnerstrand, Gunilla Johansson
Teater: Backa Teater
Utopia har beskrivits som den största satsningen Backa Teater har gjort sedan Brott och Straff. Namnet på föreställningen är taget från Tomas Mores bok Utopia. Pjäsen är baserad på intervjuer med unga drogbrukare i Göteborg samt delar av boken. Allt är sammanvävt av Mattias Andersson, pjäsens upphovsman.
”Vilken är den skönaste upplevelse du haft på droger? Hur ser det framtida drömsamhället ut?” De frågorna ställs efter varandra i texten som beskriver pjäsen och är också de två frågor som genomsyrar föreställningen. Finns det en gemensam nämnare som gör att dessa två frågor hör ihop? Måste ett drömsamhälle eller ett samhälle i allmänhet innehålla droger? Om det faktiskt är så, vilka droger skall då få finnas? Dagens samhälle som tillåter alkohol, socker och koffein har sina fördelar, men också många nackdelar. Utopia belyser de flesta aspekter av både lagliga och olagliga droger, såsom eufori, tungt missbruk, samhällsproblem och flykt från sig själv.
Pjäsen är indelad i tre akter med en paus. I första akten får vi lyssna på intervjuer med unga personer i Göteborg som har stor erfarenhet av droger. Sedan spelas scener upp där man får följa med i ruset av olika droger. Vi möter personer från olika samhällsklasser, i olika åldrar och med olika syften för berusningen. Allt från dansande människor påverkade av den psykedeliska drogen PCP, till ett amfetaminrus för en tjej i 25-årsåldern som är tillfälligt bosatt i Barcelona. Vi möter också en nedgången parkbänksalkoholist.
I den andra akten får vi i publiken gå på beroendemöte där vi sitter i stora cirklar och hemska berättelser från drogernas baksida tas upp. Ett starkt och effektivt sätt för oss åskådare att själva identifiera oss med den destruktiva sidan av droger. Vi blir tillsagda att flytta ut stolarna intill väggarna och den tredje akten börjar. Scenen där vi bygger vår egen utopi är på gränsen till naiv, ett lass med stenar rullas omkring och ensemblen delar ut stenar till oss åskådare. Vi får sedan tillsammans bygga upp vår utopi i mitten av scenen, med dessa gatstenar. Men denna bild av vår framtida utopi förminskas när man ser att det vi byggt faktiskt är en stenruin. Efter denna scen spårar pjäsen ur lite och en hysterisk psykedelisk cirkus med ursinnig musik startar. Crescendot sker när en abnormt stor röd boll kommer från ingenstans och rullar runt en frågande publik.
Utopia är en storsatsning som gått hem hos de flesta. Jag tycker att den bitvis är väldigt stark. Till exempel slutet på första akten där svarta risfyllda människodockor används på ett kraftfullt sätt för att visa vad droger kan göra med oss människor. Idén att låta oss i publiken gå på ett beroendemöte i andra akten är genial. Dock får man ibland ha överseende med bitvis överdrivna scener och att rösten som citerar ur den klassiska skriften Utopia inte alls stämmer överens med nivån pjäsen ligger på. Pjäsen starka sida är drogskildringen och den faller lite på att man inte lyckas väva in utopiaspekten på ett trovärdigt sätt.
Utopia är en föreställning som speciellt passar för ungdomar som ställs inför konflikten om att använda droger eller inte. Den visar på ett bra sätt problematiken med droger utan att varken försköna eller förkasta.
För er som inte haft möjlighet att se Utopia kommer den i juni spelas in för SVT, så jag tipsar er att hålla ett öga på tv-tablån.
Text: Philip
