Ida Svantesson har målat under hela sitt liv. Hon jobbar på att alltid utvecklas och när hon började må dåligt blev även ritandet ett sätt att få ut sina känslor.
Foto: Moa Andersson
– Jag har alltid tyckt om att rita och kan inte minnas en tid när jag inte målade, säger Ida, 22.
Teckningarna föreställer oftast människor, och det blir mest tjejer.
– Börjar jag rita något blir det automatiskt en tjej. När jag börjar rita en kille tänker jag ”fan, det ser ut som en tjej” och måste måla till skägg.
Ida säger att motiven har ändrats genom åren, en period var det till exempel bara hästar. Nu försöker hon säga lite mer med bilderna, när hon ritar människor vill hon lägga till detaljer som säger något om vem personen är.
Ida gick estetiska programmet med inriktning bild och form på Schillerska gymnasiet.
– Där fick man lära sig mer om hur teckningsarbetet är uppbyggt, perspektiv och hur man skulle bära sig åt för att nå vissa resultat. Det var bra att lära sig om olika tekniker och hur man skulle göra för att få det att se ut på ett visst sätt.
När hon gjorde projektarbetet skrev och målade hon två illustrerade noveller.
Hon gillar att använda tusch och bläck.
– Det är svårt att förklara, men det är bestämda, svarta linjer. Jag kan inte göra snygga porträtt som vissa gör eftersom jag måste ha den svarta linjen. Det är nog från att jag läser mycket serier. Sedan gillar jag Promarkerpennor också, färgen blir jämn och fin, det är väldigt snyggt.
Ett sätt att få ut känslor
Ida började må psykiskt dåligt i trettonårsåldern, och hon säger att det är skönt att vara kreativ när man inte mår bra.
– Det är lättare att sätta klumpen man har inom sig på papper, det kan bli något fint av det då, säger hon.
En period var det väldigt destruktiva bilder med mycket svart och rött.
– Jag hittade en pärm med gamla bilder i somras, alla är bara svarta och röda, de är ganska tråkiga. Sedan träffade jag människor som började betyda något för mig och då blev det lite mer fina färger. Mediciner ändrade en del också, det känns väl lite tragiskt men det är ju så, säger hon.
Även för de som inte brukar rita kan målandet vara en kanal för att få ut känslor. Anette Faringer är bildterapeut sedan tio år tillbaka. Hon har individuella behandlingar där de börjar med tre inledande samtal och kommer överrens om veckodag och längd på behandlingen.
– Det är däremot inte så många unga som går i behandling, det kostar en del så det är ju en penningfråga, säger hon.
Bildterapin är ett sätt att uttrycka sig i bilder, uttrycka det man inte har ord för.
– Det blir en avlastande situation och ger en lättnad i stunden som inte verbal terapi gör, det är ju mer långsiktigt, säger hon.
Anette säger att till skillnad från till exempel dansterapi är bildterapi mer konkret, man kan återvända till bilden för att se sig själv på ett annat sätt.
Bokprojekt om Amy Winehouse
Ida gick i en folkhögskola i två år efter gymnasiet. Där hade de elevutställningar som hängde i korridoren en gång i månaden och även öppet hus vid två tillfällen.
Hon har även ritat en teckning av sångerskan Amy Winehouse, som gick bort juli 2011. En användare på konstwebbplatsen Deviantart frågade om hon ville vara med i ett bokprojekt till minne av Amy och Ida lade till sin teckning i projektet. En samling med bland annat teckningar av Amy, dikter och liknande lades vid hennes hus i Camden, London, i september 2013 när hon skulle ha fyllt 30 år.
Ida utvecklar sitt målande genom att titta på foton. Hon har även ett stort intresse för serier och tittar mycket på film.
– Jag försöker till exempel måla av en människa i en konstig vinkel och lägga märke till skuggningar. Sedan kan man se på bilder och ha i åtanke att ”så ser ett öra ut” för att kunna rita det rätt. Jag vill måla mer killar och män, kända människor, djur och My little ponies. I princip allt jag inte gör nu, allt utom tjejer.
