Det första jag slås av är tystnaden på scenen och frånvaron av sjukhuspersonal. Alla är helt inne i sin egen värld. Kvinnan som ordnar med fimparna i rökrummet, mannen som sitter på en stol och stirrar rakt framför sig på tv:n, killen som tyst står och räknar med handen.
När karaktären som spelar dagpersonal väl kommer in på scen är min första tanke att det är en av patienterna. Han bryter tystnaden med hög röst och sätter sig framför tv:n men utan att fråga någon om hur de mår, och det tar ett tag innan jag noterar namnbrickan på rocken.
Känslan av förvaring, snarare än vård, är stark. Patienterna är de som får stötta varandra men även attackera. Skötaren beslagtar tabletter från den unga tjejen men säger ingenting när killen med nazisympatier hackar på den Bosniske mannen som sett sin familj mördas i inbördeskriget. Det är inte förrän slagsmålet startar som någon ingriper.
Vårdavdelningar är ju platser där människor som annars lever åtskilt får mötas på en liten yta och andas samma luft. Detta visas tydligt i Kliniken. En pjäs som sitter kvar i tanken ett bra tag efter de sista applåderna. Den väcker funderingar om friskt, sjukt och kanske framför allt om hur människor behandlas.
Titel: Kliniken
Regi: Kim Lantz (Folkteatern) och Saga Björklund Jönsson (Unga Folkteatern)
Medverkande: Kent Kri, Kitty Molin, Matilda Jelse mfl.
Manus: Lars Norén
Scen: Folkteatern
