Hur hjälper vi utsatta ungdomar på bästa sätt? Hur får vi dem att vilja jobba eller plugga? Inga lätta saker att genomföra, men jag träffade en person – Felicia Yeh Nortoft – som har viljan och motivationen att hitta nya lösningar.
Felicia Yeh Nortoft är socionom. Tidigare har hon arbetat som socialsekreterare, men nu arbetar hon med ett projekt kallat ”Hikikomori”. Felicia har just avslutat en förundersökning för att få ett bättre grepp om målgruppen och hur stödet ska läggas upp. Målgruppen är mellan 15-25 år. Målet är att försöka minska antalet unga som inte kommer in på gymnasieprogrammen genom att börja arbeta redan i årskurs nio på utvalda grundskolor. Samverkansparter är SDF Västra Göteborg, Arbetsförmedlingen, Samordningsförbundet i Väster, Utbildningsförvaltningen, Göteborgs Universitet och Anglia Ruskin University. Studien finansieras av Europeiska socialfonden och projektet är tänkt att starta hösten 2015.
Foto: Lars Lejring
– Om ungdomarna ska vara på jobbet en viss tid men inte dyker upp, vill vi bidra med en kontaktperson som kan följa upp och stötta dessa ungdomar och ta reda på varför de inte passar tiderna, säger Felicia. Ungdomarna vill ha någon som lyssnar och som finns där och inte bara ger order.
– De flesta myndighetspersonerna har inte tid med detta och den är den tiden vi vill skapa, säger Felicia och ler hoppfullt.
– För att uppfylla detta, och andra mål behövs pengar, säger Felicia. Men vad händer om fortsatta projektpengar uteblir, frågar jag henne.
– Jag och mitt team har självklart pratat om det. Vi tycker dock att vi har lyckats definiera den här målgruppen, och det är det viktigaste.
– Om vi får problem med ekonomin får vi komma på hur vi kan samordna och fortsätta med vårt projekt. Det blir helt enkelt att prioritera saker som inte kostar lika mycket.
Till doften av mint-thé och höstregnet i antågande kommer vi in på vilka människor, förutom Felicia själv, som ska ansvara för att hjälps ungdomarna på bästa sätt.
– Det handlar såklart om att rekrytera bra folk, vi vill ha allt från socionomer, fritidsledare till pedagoger och så vidare.
För att projektet inte ska bli alltför överväldigande håller sig Felicia och teamet till tre stadsdelar; Hisingen, Askim och Frölunda.
– Blandar vi in för många kockar kan det bli en väldigt dålig soppa, säger Felicia.
– Det är viktigt att komma ihåg att detta är ett projekt. Och ett projekt skall testa sina olika vingar för att sedan se vilken vinge som kan flyga längst. Börjar vi litet och starkt kanske vi till och med kan sprida vårt projekt vidare i Göteborg. Väsentligt för oss just nu är att jobba hårt och inte glömma att vårt viktigaste fokus är de utsatta ungdomarna.
