Arbetsminne, Adhd och Allting

Att ha svårighet att komma ihåg är inget nytt eller konstigt. Tvärtom är det väldigt vanligt, speciellt vid stress och trötthet. Vem som helst kan (varaktigt eller periodvis) drabbas av dåligt minne. Personligen har jag alltid både lidit och skämts över min brist på arbetsminne, men det dröjde ända tills jag var 23 år innan ett neuropsykiatriskt diagnosteam konstaterade att det fanns en reell problematik bakom. Som dessutom alltid har funnits där.

Vad är arbetsminnet?
Arbetsminnets uppgift är att upprätthålla och hantera information under en kortare tidsperiod. För att kunna göra detta krävs uppmärksamhet och koncentration. Dopamin är en av kroppens viktigaste signalsubstanser, och reglerar bland annat uppmärksamhet och motorik. Brist på dopamin kan leda till trötthet, koncentrations­problem, depression och sömnbrist. Aspekt.nu har tidigare skrivit om hur hjärnan påverkas av depression, för vilken ett av de tidigaste tecknen är just sämre minne. Den neuropsykiatriska funktionsnedsättningen (förkortat NPF) adhd är för många synonymt med just distraktion och oförmåga att bibehålla koncentration eller uppmärksamhet. En populär neurobiologisk hypotes är att det finns en tydlig koppling mellan dopamin­obalans och diagnosen adhd.

Med detta sagt borde det inte vara särskilt svårt att koppla ihop varför många personer med adhd har ett arbetsminne som [insert liknelse för något väldigt halt och perforerat]. Eller varför jag – som har ovan nämnda diagnos – inte kommer ihåg att jag faktiskt redan har läst mängder av texter om detta ämne, men ändå blir lika förvånad och lättad varje gång jag förstår kopplingen mellan adhd och kasst minne. (Vilket är främsta anledningen till att den här artikeln har tagit mig ett halvår att färdigställa.) Och varför jag skulle bli det sämsta tänkbara ögonvittnet. Någonsin.

Tidigare var adhd något som främst kopplades ihop med störiga barn (pojkar) och som de sedan växte ifrån – därför har också de flesta studier fokuserat på dessa grupper. Först på senare tid har det gjorts studier som visar att adhd inte är begränsat till ett kön, och att de flesta problemområden som uppmärksammas hos barn med adhd gäller även för vuxna med adhd. Speciellt utmärkande är svårigheter med de exekutiva funktionerna; impulskontroll, planering, uppmärksamhet, aktivitetsreglering (hyperaktivitet) och arbetsminne. Socialstyrelsen skriver att om arbetsminnet inte fungerar, lever en enbart i nuet och får svårt att planera eller kontrollera sitt handlande. ”Arbetsminnet ger även grunden för en känsla för tid. För att veta hur lång tid en uppgift tar, till exempel att lösa fem räkneuppgifter eller att göra sig i ordning för att gå iväg till skolan, måste man i stunden komma ihåg hur det brukar vara.” Precis som att många barn med adhd har uppenbara problem med arbetsminnet och en dålig tidsuppfattning gäller detta även för vuxna och för många blir det inte bättre med åren. Ett självständigt vuxen- och familjeliv ställer stora krav på minnet och förmågan att planera och organisera sin tillvaro.

Berg- och dalbanebollhav
Alla med dåligt arbetsminne har inte adhd, precis som att alla med adhd har inte dåligt arbetsminne. Det är inte ett diagnoskriterium utan ett symptom och en vanlig effekt av en hjärna som, istället för att följa den normativa ritningen över tankeprocessens relativt raka landsväg, har improviserat ihop en berg- och dalbana med inbyggt bollhav. Vissa addisar har lärt sig att reglera hastigheten och samtidigt jonglera alla de färgglada bollarna, medan andra fortfarande behöver långa pauser för powernaps ovanpå kulörta plastsfärer. Och resten åker på fel håll i vagnen, medan de hela tiden får syn på en ny boll som får dem att tappa fokus och helt glömma bort vart de är på väg. Vissa kan även byta vagn under resans gång. Kontentan är att personer med adhd sitter alla i samma tåg, och även om inte alla hanterar resan på samma sätt tar vi i alla fall en helt annan väg än vad neurotypiska personer gör.

Och det här är min väg, i alla fall några bitar av resan på min adhd-bergodalbana, med kolsyra i blodomloppet och famnen full av hala och distraherande bollar vars innebörd jag helt glömt betydelsen av.

Livet med adhd™
I boken Den lärande hjärnan skriver Torkel Klingberg att ”om arbetsminnet binder samman den ena stundens tankar med nästa stunds handlingar, så binder långtidsminnet samman våra dagar och våra liv”. I sammanställningen av resultatet för min neuropsykologiska utredning står det:

”MB har signifikant svårast för de moment som kräver mer av arbetsminnet, i synnerhet korttidsminnet och förmågan till koncentration. […] Avseende inlärning och retentionsförmåga av såväl verbalt som visuospatialt material uppvisar MB stora svårigheter på ett sätt som antyder störningar i lagringsprocessen. Hon fallerar också betänkligt i de exekutiva momenten som omfattar funktioner, vilka ofta har nära anknytning till planering och programmering av det egna beteendet.”

Detta utdrag får mig alltid att känna mig korkad. I samma stycke står även: ”Testmässigt framkommer hos MB en kognitiv begåvningsprofil som hamnat klart över genomsnittet.” Vilket faktiskt betyder att jag inte alls är korkad. Så varför ägnade jag då 12 år i skolan och fyra månader på högskolan med att tro att jag var det?

För en tid sedan cirkulerade en bild på internet som påstod att skolan inte mäter din intelligens utan din förmåga att minnas. I mitt fall är jag böjd att hålla med. Jag gick ut grundskolan och gymnasiet med medelbetyg, vilket gör många förvånade – då folk fortfarande har kvar schablonbilden av adhd som ett störigt barn som inte kan sitta still på lektionen – men också uppgivna. Vad hade hänt om jag fått hjälp och stöd tidigare? Eller om jag hade fått reda på att inte alla har det så här kaotiskt i hjärnan och att jag inte är korkad som inte klarar det som majoriteten tycks se som självklarheter? Eller om jag hade fått veta att jag faktiskt är intelligent, men saknar verktygen att ta till vara på mina fördelar och applicera dem rätt sätt? Hur hade mina förutsättningar, min framtid och min självbild sett ut om jag sluppit växa upp i tron att jag är lat, självisk och dum?

Istället har jag suttit och försökt kompensera för min dumhet genom att lägga all energi på att se läraren i ögonen, men på grund av detta inte haft något fokus kvar för att kunna höra vad som sägs. Många kvarts- och utvecklingssamtal har gått åt fanders på grund av detta lilla försök att uppfylla sociala normer och förväntningar. Om jag bara visste då vad jag vet nu hade jag kanske kunnat argumentera för mina betyg, och hade kunna titta på allt annat i rummet förutom personen som jag talade med. Och haft en förklaring ifall detta beteende skulle ha väckt anstöt. Men där och då fanns inga stämplade intyg eller sju års erfarenhet av Livet med adhd™ – bara träsmak, pirrande fingrar och den där besvikna rynkan mellan vuxna ögonbryn.

Men inga varningsklockor ljöd, vare sig i personalrum eller på föräldramöten. För jag verkade ju så normal, som de flesta så finkänsligt uttrycker sig när jag berättar om min diagnos; bara lite konstig och disträ. Slogs inte på rasterna, levde inte rövare på lektionerna eller skolkade så mycket att mina föräldrar kontaktades. All frustration och överskottsenergi tog jag istället ut hemma på min familj.

Att studera med kasst minne
Under hela min skolgång kan jag bara minnas en gång som jag studerade till ett prov en hel vecka innan. En enda gång. Det var ett historieprov. Jag fick bra resultat, var mäkta stolt, men klarade aldrig av att upprepa succén. En enda gång på 12 år alltså. Visste att om jag bara gjorde läxorna skulle jag få MVG, då detta uppenbarligen fungerade för mina tre syskon. Men jag gjorde det aldrig – motivationen fanns inte där. För jag dog lite inombords av att behöva läsa samma kapitel om och om igen. Två gånger var min absoluta maxgräns, sedan tänkte jag: ”Nu kommer jag ihåg det här!” Men det gjorde jag aldrig. Varje gång likadant, samma visa upprepad till fördärvelse. Frågade vid upprepade tillfällen hur andra gick tillväga, men svaren var aldrig tillfredsställande eller aktuella för mig: Plugga mer! Varför kunde inte jag göra det som mina systrar och min lillebror fixade flera gånger i veckan? Vad var det för fel på mig?

2009 kom Brown, Reichel och Quinlans studie (bekräftad 2010 av Antshel, et. al.) som visar att adhd-patienter med hög IQ känner av effekterna av en omvänd stigmatisering, som skapade stora problem och hämmade dem redan i tidig ålder. Detta att barn med adhd kan hyperfokusera på saker som de finner intressanta eller roliga, kan tillsammans med många gånger undermåliga akademiska prestationer tolkas som lathet. För många har detta resulterat i en försenad diagnos och försenad behandling för adhd-symptomen. Är det dessutom ett smart barn tenderar föräldrar och lärare än mer att anta att problemet grundar sig i barnets motivation eller viljestyrka, eftersom det finns ”bevis” – till exempel i form av enskilda skolresultat – på att barnet faktiskt kan om det ”bara vill.” Detta kan färga personernas uppväxt och allvarligt påverka deras utbildning. Av de intervjuade adhd-patienter så hade fler än 40% hoppat av sin eftergymnasiala utbildning, trots en IQ på 120 eller högre. Med tanke på att jag personligen inte ens överlevde en termin på Malmö Högskola, och tack vare utredningen vet min IQ, är jag benägen att sålla mig till statistiken. Det var kanske humoristiskt för lärarna att jag hade missförstått tentan så katastrofalt att det ändå blev en underhållande läsning, men inte för mig. Inte för femtioelfte gången. Inte när jag faktiskt hade försökt.

Läxläsning
För de flesta med adhd är just läxläsning i allmänhet ett väldigt stort problem. Men det visste jag inte då. Då trodde jag bara att jag var lat, eftersom alla andra verkade tycka det. Det gör ont i mig att veta att jag inte var ensam om det här; att vi var och är otaliga barn och vuxna som hela tiden måste kämpa i ensamhet mot fördomar och ett samhälle som säger åt oss hur en välfungerande och neurotypisk person ska vara. Det hade varit mycket lättare att genomlida om jag hade vetat att det finns andra att prata med, som faktiskt lyssnar och förstår exakt hur det är. Även idag, just nu, framför min jobbdator tyngs jag av vad det förväntas av mig som (utåt sett) privilegierad, västerländsk och vit kvinna och hur jag nog aldrig kommer att kunna uppfylla det som förväntas av mig. Men även om mina föräldrar hade fått reda på min diagnos minuten efter jag förlösts med sugklocka – och många problem därmed kunnat undvikas, då jag och min familj hade fått det stöd och den kunskap vi behövt – hade det varit en prövning för alla involverade. För något som många av de ovan nämnda studierna inte hymlar med är vad det kan göra med familjer att ha ett barn eller syskon med adhd. Även om det råkar vara en artig och blyg liten flicka med stora blå ögon och en kognitiv begåvningsprofil som hamnar klart över genomsnittet.

Bitter ton och misstro
Det är svårt att förklara den här sortens minnesproblematik utan att få kommentaren ”men sådär är det ju för mig också”. Men om det nu är så vanligt med den här bristen på arbetsminne som alla påstår, hur kommer det sig då att folk minns innehållet på den där ledaren de läste vid frukost och kan återberätta den vid förmiddags­fikat? Eller kan berätta en historia från A till Ö – inte börja vid L, mellanlanda på P och ge upp vid ett svajigt C? Eller argumentera för sin sak, utan att glömma sina egna argument och allt smart som stöder dessa, eller vad meningsmotståndaren precis har sagt? Varför är det bara jag som alltid står där, uppeldad och med vetskapen om att jag faktiskt har läst hundratals debattartiklar och krönikor, men inte minns något av innehållet förutom kanske enstaka foton på författaren? Vilket det av allt att döma är svårt att vinna bråk med hjälp av.

Andra negativa effekter kan vara att folk utnyttjar ens egna misstro till sig själv. Alla kan få för sig saker, och minnen har en tendens att förändras över tid, men när denna osäkerhet över att aldrig veta vad som är ett äkta minne påverkar ens vardag och minsta beslutsfattande börjar det att tära på både energi och självkänsla. Denna osäkerhet hade jag en partner som utnyttjade för att ge mig dåligt samvete och få mig att känna skuld över saker som inte hade hänt. Det blev startskottet för flera år av psykiska kränkningar, av den typ som leder till att offret börjar tvivla på sina egna tankar och minnen, och fortsatte med att vi inte kunde träffa andra utan att han höll mig i handen för att klämma till om jag sa något han inte uppskattade. Jag förstod indirekt vad han gjorde och började ifrågasätt sanningshalten i allt han sa, men också allt jag trodde om mig själv. Av någon mystiskt anledning försämrades mitt arbetsminne drastiskt under de kommande åren och även om det är tre år sedan vi sågs senast, sitter stora delar av den ångestframkallande osäkerheten och misstron fortfarande kvar.

Alternativa orsaker
En annan trolig faktor till dåligt arbetsminne är i mitt fall den genetiska: min ömma moder har alltid haft dåligt minne. Detta är både lugnande och nedslående eftersom det indikerar att mitt dåliga arbetsminne, till viss del, alltså inte går att träna, sova eller äta bort.

Min mormor – född 1929 – har däremot ett bättre minne än vad hennes yngre släktingar förärats med. Till sin hjälp har hon har hittat olika lappsystem och strategier som har visat sig fungera för just henne. För att följa hennes exempel har jag försökt hittat mina egna minnesknep, vilket stundtals fungerar så bra att en handledare har sagt att jag ofta har bättre koll än hen själv – detta endast på grund av att jag har med mig A5-anteckningsblock överallt. Mina kontakter med diverse myndigheter blir med ens mycket enklare när jag kan se exakt när vi har hörts av senast och vad detta samtal handlat om. Hade jag inte skrivit upp allt hade samtalsämnena varit raderade inom loppet av timmar och minnet av det faktiska mötet spårlöst försvunnet någon vecka därefter. Det finns appar och läkemedel som ska vara till bra hjälp för glömska individer, men för min del är anteckningsbok det enda hjälpmedel som jag inte glömmer bort att ta eller använda. Plus att när jag skulle få gå på en arbetsminnesträningskurs glömde de ironiskt nog bort mig.

Psykisk ohälsa är överlag en vanlig orsak till sämre minne. Utbrändhet kan ibland feldiagnostiseras som adhd eftersom symptomen periodvis är väldigt lika. Av förståeliga skäl är detta inte bra eftersom behandlingarna för diagnoserna är väldigt olika. I den tidigare nämnda artikeln om hur hjärnan påverkas av depression står det: ”Om du drabbas av flertalet långvariga depressioner kan minnet och hjärnan skadas kroniskt, men i de flesta fall har hjärnan en förmåga att reparera sig själv på bara några månader.” Intressant nog brände jag ut mig inte en utan två gånger – strax före och precis efter att jag fick reda på att de ville utreda mig för adhd. Depressioner och Svår Ångest har jag tvingats umgås med sedan tonåren, men mellan 20 och 27 års ålder var vi mer eller mindre sambor. Först på senare år har besöken kommit mer sällan. Dessutom har få personer med adhd ”bara” adhd; utanförskap, ångest och depressioner, samt överlappande NPF-diagnoser, är mer regel än undantag.

Betulas minnestest
Jag vill återigen poängtera att inte alla med adhd har dåligt arbetsminne. Personligen trodde jag det förut, speciellt efter vad jag hade läst i studier och artiklar. Då många personer med adhd har svårigheter att registrera och hantera information är det dock inte konstigt att många också har dåligt arbetsminne. Men att det inte är ett problem för alla insåg jag när jag, efter att ha följt en impuls, bad andra NPF:are göra samma sorts test som jag gjorde i höstas (när jag främst ville jämföra mitt och mina vänners resultat för att kunna säga ”Ha! Jag har visst sämre minne än vad ni har.”). Efter att jag hade fått samma resultat som personer i åldern 60–70 trodde jag att de 18 personerna med NPF-diagnoser skulle få ungefär samma. Även om det syns en tydlig skillnad gentemot de 15 odiagnostiserade personerna som också gjorde testet, fick slutresultatet mig ändå att tänka till. Det blir ännu tydligare att alla personer med adhd inte kan tvingas in i samma mall, och inte har samma behov.

Resultatet är dock av flera orsaker inte tillförlitligt. Dels för att jag glömde att tänka på att flera NPF:are var äldre än 35 år, att vissa tar mediciner för sin/a diagnos/er och att inte alla gjorde testet under samma betingelser. Kort sagt var det mycket jag glömde, ironiskt nog, inför detta minnestest. Men detta beror nog snarare på de exekutiva svårigheterna än mitt dåliga arbetsminne.

Ytterligare tips
För att sammanfatta en tredje gång så har inte alla med dåligt minne adhd och alla med adhd har inte dåligt minne. Men om du, precis som jag, har adhd, dåliga kom-ihåg-gener, haft psykisk ohälsa under väldigt långa perioder och är konstant stressad blir nog resultatet att du, precis som jag, är kokt i bajs. Minnesmässigt sett.

Även om detta inte känns särskilt hoppingivande när jag spelar tv-spel, kollar på tv-serier eller läser böcker sitter jag gärna i flera dagar i sträck och gör detta. Inte enbart för att jag blir manisk, hyperfokuserad och glömmer bort att jag borde äta, gå på toa och sova, utan för att så fort jag slutar så glömmer jag. Glömmer viktiga delar i handlingen, vart jag var på väg och all geografi. Detta är nog ganska normalt, men folk verkar komma in i det igen efter ett par minuter. Inte jag. Jag måste läsa om, googla, backtracka eller bara acceptera att jag kommer att vara frustrerad ett par dagar eller veckor framöver. Troligtvis långt efter att jag egentligen har glömt bort varför. Därför har jag nu börjat applicera mina minnesstrategier på tv-spelet Fallout 3 och Robin Hobbs långa fantasytrilogier – hittills har det varit otroligt hjälpsamt. Att jag sedan glömmer allt direkt efter att serien/boken/spelet är klart är också frustrerande, men nu har jag i alla fall avslutat något. Som addie är det en prestation i sig.

Så från en person med alla dessa dåligt-minne-kriterier, till alla er andra som kanske också mår dåligt över att ni aldrig kan minnas något eller jämt får skit för saker ni har glömt bort, är mitt tips att hitta system som funkar för just dig, och hålla dig konsekvent till dessa. Och att aldrig flytta eller umgås med personer som har ovanan att byta kläder eller frisyrer. Dessutom är det helt okej att vara glömsk, tappa bort slutklämmen på artiklar om dåligt minne och strunta i att spela Memory om din motståndare är äldre än fem år. Samt att blunda när det händer något som du eventuellt måste stå under ed och vittna om i domstol. Jag tror faktiskt det är bäst för alla parter.