En hel del böcker har filmatiserats genom åren och den psykologiska thrillern Patient 67 (Shutter Island i originaltitel) är en av dessa. Boken är skriven av Dennis Lehane, och författaren bjuder som så ofta förr på en dyster berättelse i mörk miljö.
Martin Scorsese, som regisserat den efterkommande filmen Shutter Island, berättade i en intervju att han var tvungen att göra en filmatisering av Dennis Lehanes berättelse. Han såg det som en möjlighet att gå mer på djupet och samtidigt ta itu med delar av sig själv, vilket tidigare projekt inte riktigt hade tillåtit honom på samma sätt. Kanske är det därför han har lyckats så bra med just den här filmen? För det har han verkligen; Scorsese är duktig på att skapa en otäck atmosfär, där tittaren hela tiden känner på sig att något inte står rätt till. Hans registil passar väldigt väl ihop med Dennis Lehanes berättarteknik, då ön även i boken beskrivs på ett sådant sätt att läsaren verkligen kan leva sig in i den skräckfyllda och olustiga miljön. Från den mörka skogen, till det ihärdiga ovädret och de äldre utslitna byggnaderna. Boken genomsyras av en mystik och det är något som Scorsese också lyckas förmedla vidare i filmen.
Filmen börjar med att vi blir presenterade för Edward ”Teddy” Daniels (Leonardo DiCaprio), en veteran från andra världskriget och numera polis, som anländer till Shutter Island med båt. På båten träffar han Chuck Aula (Mark Ruffalo) som även han är polis. Tillsammans ska de utreda försvinnandet av Rachel Solando, en patient på det mentalsjukhus för brottslingar som finns på ön. De ska även söka efter mannen som gjort sig skyldig till mordet på Teddys fru – en uppgift som visar sig vara inte alltför lätt.
Regissören Martin Scorsese och Leonardo DiCaprio har jobbat med varandra vid ett flertal tillfällen tidigare och känner varandra väl. För Scorsese måste DiCaprio därför ha känts som ett självklart val när han skulle tillsätta huvudrollskaraktären och det är även något jag som tittare håller med om. DiCaprio spelar sin karaktär på ett alltigenom övertygande sätt, men det är inte bara filmens större karaktärer som fungerar bra utan även de något mindre. Som till exempel den bestämde men sympatiske läkaren Dr. Cawley (Ben Kingsley), eller den smått neurotiske patienten Mr. Breene (Christopher Denham) och den något mer ”normala” Mrs. Kearns (Robin Bartlett). Dessa tar inte så mycket plats i filmen, i alla fall inte i kontrast till DiCaprios och Ruffalos karaktärer, men lyckas ändå övertyga i de sekvenser där de dyker upp.
Jag har svårt att säga om jag föredrar boken eller filmen eftersom de näst intill är identiska. Filmen följer boken i stort sett hela vägen, bortsett från att man har bytt ut ett fåtal scener ur boken. Om jag måste välja tycker jag att filmatiseringen drar det längsta strået, eftersom känslorna som förmedlas genom skådespeleriet är så pass övertygande. Dessutom bjuder filmen på en oväntad twist i den avslutande scenen som helt saknas i boken. Något jag också uppskattar är att Martin Scorsese verkligen har lyckats med detaljerna i filmen. Tittaren får ett par ledtrådar till hur det hela kommer att utspela sig och vad berättelsen kommer att leda fram till, men för att lägga märke till det krävs nog att man ser filmen mer än en gång.
