Vem var Amy Winehouse? Associationerna är många, men ”musiker” och ”missbrukare” är nog de ord som kommer först till de flesta. I dokumentären Amy driver regissören Asif Kapadia frågan vidare i ett försök att tränga bakom den bild av Winehouse som målats upp av media.
Asif Kapadia, känd sen tidigare för bland annat kritikerrosade Senna (2010), dokumentären om den brasilianska motorföraren Ayrton Sennas liv och död, gör i Amy ett starkt porträtt av en ung kvinna vars begåvning stjälpte henne mer än hjälpte henne, då den gjorde henne till ett offer för en girig musikbransch och till en kassako för män i hennes närhet.
I filmen får vi följa Amy från uppväxten i norra London till hennes sista år i livet, i musikens och drogernas Camden. Filmen består till stor del av personligt material: skakiga hemmavideos blandas med bilder tagna av Amys familj och närstående. Intervjuer med vänner, familj och kollegor spelas upp som voice-over till bilderna och kameran släpper således aldrig Amy ur fokus.
En inledande scen visar Amy som tonåring, med en ironisk glimt i ögat framföra en jazzig, högtravande version av Happy Birthday. Det är svårt att inte charmas av den lekfullhet hon utstrålar; en lekfullhet som lyser igenom även i de senare klippen. Scenen visar en ung, begåvad person som prövar sin egen förmågas gränser.
Amys relation till musiken är ett av filmens huvudteman. Det pratas en hel del om hennes influenser och referenser – som alla är från jazzen – men det görs utan att samtalet någonsin blir torrt och tråkigt för mig som oinsatt. Låttexter skrivs ut som för att koppla ihop Amys musik med hennes privatliv.
I filmen skildras Amys musikaliska resa, från gigs på lokala pubar till då hon är en världskändis som jagas av paparazzis dygnet runt. Av filmen framgår det tydligt att Amys enda önskan var att få göra det hon älskade – musik – och att kändisskapet som följde snarare blev till en stor börda.
Detta kändisskap försatte Amy i en utsatt position, då människor omkring henne profiterade på hennes framgångar. I filmen framgår hur Amys karriärsåtaganden prioriteras framför hennes sviktande hälsa, gång på gång. I en scen redogörs det för hur Amy i slutet av sitt liv, fysiskt och psykiskt illa däran och drogpåverkad till den grad att hon är medvetslös, bärs ombord på ett flygplan och flygs till Serbien för att uppträda. Scenen väcker starka känslor hos mig som betraktare.
Starka känslor väcker även pojkvännen Blake Fielder-Civil, som i filmen framställs som den största parasiten av dem alla. Blake är den som för in de tyngre drogerna i Amys liv, och deras relation beskrivs som stormig och destruktiv, med ett gemensamt fokus: missbruket.
Men filmen lyfter också en annan missbruksproblematik, en som media har förhållit sig tämligen ointresserad av, nämligen Amys ätstörning. Amy talar aldrig öppet om sin bulimi, men i intervjuer med familj och närstående framgår det att hon varit sjuk sen tonåren, och att det var den skada som bulimin hade på hennes kropp, i kombination med det tunga drog- och alkoholmissbruket, som tillslut blev Amys död, 27 år gammal.
Berättelsen om Amys tragiska öde väcker många tankar och känslor. Det är oundvikligt att inte drabbas av förakt inför den cyniska musikbranschen i vilken en människa främst är en inkomstbringande vara.
Det är smärtsamt att bevittna omgivningens passivitet inför Amys förfall. Jag kan inte låta bli att tänka på vad som hade hänt om Amy hade fått professionell hjälp för sin ätstörning och för sitt missbruk. Med stor sannolikhet skulle hon fortfarande ha varit vid liv idag. Amys historia vittnar om hur farligt det är med tabun kring psykisk ohälsa i allmänhet och kring ätstörningar i synnerhet.
Filmen ger Amy den upprättelse som hon så väl förtjänar. Istället för att möta den förhånande bild som pumpades ut i media under Amys sista år i livet – bilden av en tragisk och nedgången junkie – möter vi i Amy en otroligt begåvad musiker med en mångfacetterad och komplex personlighet. I det är dokumentären Amy en lyckad och oerhört drabbande skildring av en av vår tids största sångerskor.
